lämna om partner ej kan få barn?
Hade ni lämnat eran partner om han/hon inte kunde få barn?
Hade ni lämnat eran partner om han/hon inte kunde få barn?
Om ni inte ens börjat försöka tycker jag ni ska prata igenom det innan ni börjat. En tröst kan ju vara att PCO:are oftast är mer fertila än andra när de väl har äl så får man bara äl brukar det lösa sig. Annars behövs ju oftast inte lika mycket hjälp som för t.e.x oss. Som tur är-det ödet önskar jag ingen!
Ja, kanske. Alla här förutsätter att det är så himla enkelt att "om man inte kan få biologiska barn kan skaffa barn på annat sätt". Men nej, det är inte allt så enkelt och självklart att det går på annat sätt. När jag träffade min nuvarande sambo var han 36 år. Vi var tillsammans ett par år innan vi flyttade ihop och ville då försöka få barn så fort det gick. När det inte gick skulle då utredning göras och han hade lågt antal spermier. Så det blev till att försöka med IVF. IVF fungerar dessvärre inte alltid så vi fick försöka med flera rundor innan vi till slut fick vårt efterlängtade älskade barn. Då vi blev gravida hade han hunnit fylla 40 år, 41 år när vårt barn äntligen föddes. Vi var inte helt klara med våra egna försök att få biologiska barn för att bara enkelvändigt göra en adoptionsansökan, och tiden tickar ju iväg för alla. Man får inte vara för gammal när man lämnar in ansökan om adoption. De allra flesta länder har också krav på äktenskap och vi är faktiskt inte gifta. Visst hade vi kunnat gifta oss för sakens skull för att uppfylla vissa krav, men det hade ju inte spelat så stor roll ändå eftersom de flesta länder har krav på att man ska ha varit gifta ett visst antal år. Och de åren hade vi ju inte hunnit "tjäna in" innan han skulle ha blivit för gammal ändå. En del länder har också krav på max åldersskillnad och vi har en åldersskillnad på 8 år, så där försvinner också flera länder som alternativ.
Så visst, hade vi inte fått biologiska barn hade vi faktiskt inte fått lov att adoptera. Det är inte alls så himla enkelt att "bara" gå och adoptera som många här verkar tro. Så under våra försök fick man försöka tänka om det skulle gå att leva utan barn alls. Jag kunde inte välja nånting i stunden, utan det valet skulle i så fall få komma efter att vi kände att alla försök var uttömda, att man inte orkade mer. Jag är väldigt glad att det funkade så att jag i slutändan slapp göra valet.
Jag har valt att vara barnfri och sterilisera mig så för mig spelar det ingen roll alls om min partner är steril eller inte :)
Jag har ett barn från en tidigare relation och även om jag gärna vill ha fler hade jag nog inte lämnat min partner för det. Hade det däremot varit så att jag skulle bli helt barnlös så kanske...
Nej inte om han gått med på att vi typ inseminerat med annans spermier, adoption eller annat alt
JA, jag hade lämnat om han inte ville få barn eller prova andra alternativ. Det är en otrolig skillnad mellan att inte kunna och att inte vilja. Och jag tycker ärligt talat att lämnar man en partner därför att den inte kan få barn, även om han/hon vill ha barn - då älskar man inte sin partner. Jag skulle bli fruktansvärt ledsen om min partner valde att lämna mig för att jag inte kan få barn, även om det är min högsta önskan att få biologiska barn.
Min sambo har barn sedan tidigare och när vi blev tillsammans så var jag väldigt orolig för att han inte skulle vilja ha fler. För i så fall hade jag lämnat honom, men det hade jag gjort direkt i så fall, inte väntat tre år och SEDAN lämnat. Jag vill ha egna barn på ett eller annat sätt, fine om han inte KAN, det kan han inte rå för.
Nu var det jag som hade PCO och hade inte ägglossning. Men efter att ha fått hjälp till ägglossning så sitter jag här nu gravid med tvillingar. <3