Forum Känsliga rummet Relationsproblem
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (Förkr­ossad)
    256 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Kär i en annan man/otrohet!!!

    Hej allihopa.

    Jag är i stort behov av kloka tankar, råd och stöd!

    Det blir ett långt inlägg för att ni bättre ska kunna sätta er in i situationen och jag hoppas att ni orkar läsa.

    I lite över 2 år har jag varit tillsammans med min sambo, vi har ett barn tillsammans som är 1 år och 2 månader gammal.

    Som rubriken lyder så är jag kär i en annan man..

    Denna mannen har jag känt i nästan 4 år, jag dejtade honom i ett par månader, vi var kära i varandra men av olika anledningar så fungerade det inte mellan oss. Bl.a. jobb, tid, olika prioriteringar, inte redo. Jag har alltid tänkt att vi träffades vid fel tidpunkt.

    Efteråt så har vi båda två men vid olika tillfällen försökt att återuppta det vi hade. Vi sågs ett par gånger ute och så och pratade men aldrig mer seriöst. Han var rädd för att bli sårad igen. När han senare kontaktade mig så träffades vi och han berättade att han fortfarande tänker på mig, kan inte glömma mig, vill bara vara med mig men har fortfarande rädslan av att bli sårad och stoltheten..

    Jag kände förstås samma sak men hade just precis då lärt känna min nuvarande sambo, så det blev inget mer av det.

    Jag och min nuvarande blev gravida efter bara 3 månader tillsammans, väldigt glada.

    Vi var väldigt nykära, vi var perfekta ihop, allting kändes underbart och vi älskade varandra och känslorna för den andra trängdes bort såklart.

    Under min graviditet så skrev den andra mannen igen då vi bestämt att vi skulle vara vänner. Jag berättade att jag har sambo nu men jag sa aldrig något om att jag var gravid, egentligen vet jag inte varför. Jag trodde väl att då skulle han ?ge upp mig helt?.. Vi skrev till varandra ibland som vänner, han ville ses men jag ställde alltid in. När min dotter var 1 månad gammal berättade jag för honom att jag fått barn. Han blev jätteglad för min skull men sa också att han var avundsjuk att jag fått barn med en annan. Det gjorde mig glad. Flera nätter drömde jag om honom. Vi fortsatte skriva ibland men inte så ofta, han ville träffa min dotter så en dag åkte vi till hans kontor och hälsade på och drack kaffe.

    Varenda gång jag sett honom så känns det speciellt. Men jag hade ju det bra med min sambo och han visste förstås om att jag och mitt ex är vänner och jag berättade även att vi sågs över en kaffe, inga problem.

    Tiden har gått och jag har fortsatt kontakten med honom mer och mer, mina känslor är uppe på ytan igen och jag är fullständigt kär i honom vilket gör mig förkrossad. Berättade allt för honom och han känner likadant och tyvärr så har jag nu varit otrogen med honom två gånger. Riktigt fult gjort, jag vet det. Jag vill inte såra min sambo då han är helt perfekt, en underbar pojkvän och pappa, men mina känslor för honom är inte alls desamma vilket gör mig så arg, varför slutar man vara kär i en så fin person? Jag har ingen alls sexlust med honom längre sedan flera månader tillbaka vilket jag aldrig haft problem med innan och har undrat vad det handlar om.

    Jag känner mig inte kär i honom längre. Och jag saknar den andra mannen hela tiden, mina tankar är där hela tiden. Jag vill inget hellre än att vara med honom! Men nu är det ju så att jag har barn med min nuvarande vilket gör hela situationen komplicerad och man känner sig så himla kass.

    Vilka tankar får ni och är det någon som varit i liknande situation?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-01-25 16:31
    Det ska tilläggas att min sambo inte alls visar mig att han är kär i mig längre och vi skrattar inte ihopa längre osv. så jag har ett par gånger ifrågasatt hans känslor för mig. Men enligt honom så finns de kvar.

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Kär i en annan man/otrohet!!!
  • Anonym (FYI)
    Anonym (FYI)
    #91
    Citera Visa endast Anmäl
    jrockyracoon skrev 2018-02-03 23:15:04 följande:
    Det finns många sätt att tänka när det gäller att berätta sanningen eller ej. Vissa berättar för andra att de är fula som stryk, och tycker att det är rätt att göra det för det är (deras) sanning. I det fallet kan man kanske hålla tillbaka sanningen för att inte såra någon i onödan. Det finns ingen universalregel att man i alla lägen ska berätta sanningen, även om jag tycker att man gör bäst i att oftast hålla sig till den, även om man ibland behöver göra avsteg.

    Ts har hamnat i en riktig soppa, och det är förstås hennes eget fel. Men även i ett sådant här fall tycker jag att man kan fundera över fördelar och nackdelar med att berätta. Jag tänker då främst på hennes sambo. TS har grovt svikit honom, och detta stora svek är något hon får leva med i resten av hennes liv. Berättar hon kommer antagligen sambon få sitt hjärta krossat av detta stora svek. Jag anser det vara det stora argumentet som talar för att inte berätta, under förutsättning att hon har valt honom och lagt sitt ex åt handlingarna.

    Naturligtvis finns det möjligheter att sanningen kan komma fram. Är den risken överhängande är det naturligtvis det bästa att berätta.

    Du frågar mig hur jag skulle känna om min partner var otrogen mot mig. Svaret är att jag skulle bli förbannad och ledsen och kanske till och med krossad. Otrohet är väl det största sveket man kan uppleva? 

    Du förordar att uppmuntra TS att berätta om otroheten med basis av att hon ska få ta konsekvenser av sitt beteende. Det är ett slags rättvise-argument, hon ska berätta för att få ett straff för sina omoraliska beteende. För min del har jag sedan länge accepterat att världen är orättvis på flera sätt. Hellre ser jag ett lyckligt slut på en svår situation än att den felande blir straffad.

    Nog får var och en ta konsekvenserna av sitt beteende vilka val man än gör. Ts konsekvenser av att hon tillåtit sig hamna i detta blir väl att hon behöver leva med sitt svek, och reda ut vilken av männen hon ska välja. Jag tänker att det är oerhört lätt att gå över gränsen och vara otrogen, men att man behöver stoppa sig så snart man kan för det är en så destruktiv väg. Det verkar TS ha insett och nu handlar det delvis om skademinimering, att välja det bästa valet i en situation av enbart dåliga val.
    Jag vet inte, men, min önskan hade varit att man inte skall/kan komma undan med ett sådant svek. Finns liksom ingen ursäkt. 

    Om man antar att sveket skulle "krossa" en annan människa skulle man ju kunna jämställa det med att dräpa (dråp,-i brottsbalken) en annan människa, och jag tror inte någon skulle förorda att gärningsmannen skulle kunna gå fri genom att undanhålla sanningen då. Eller bara vara tyst.
    Liknelsen kanske inte stämmer heller, för dråp är ju att döda en annan människa utan att ha menat eller planerat det.
    I Ts fall har ju otroheten varit planerad? Och ganska genomtänkt eftersom dom träffats under en längre tid med stegrande känslor för varandra.

    Vet inte, men, som drabbad, och jag har faktiskt överlevt, tycker jag inte det finns några omständigheter där den drabbade har någon fördel att inte veta, om man inte anammar den gamla klyschan "Det man inte vet, har man inte ont av"  
    Däremot ser jag oskäligt många fördelar med att hålla tyst för den otrogne.

    "Att leva med ett sådant svek resten av sitt liv"... tror jag inte är ett problem för dom allra flesta som varit otrogna. Tyvärr.
    Det kanske är lite jobbigt ett litet tag men det bleknar ganska fort.

    Däremot finns det en tråd i FL där mannen får reda på sin hustrus otrohet med hans då bäste kompis efter 10 år... Där kan man verkligen se hur det kan gå om man går bakom ryggen på sin partner. Dom är fortfarande ihop men inget är som det var innan han fick reda på det, och han går fortfarande och mår illa varje dag.
    Han fick reda på det om jag inte minns fel, för över 2 år sedan.

    Kanske helt ute och seglar, men så tänker jag.
  • Anonym (man)
    Anonym (man)
    #92
    Citera Visa endast Anmäl
    jrockyracoon skrev 2018-02-04 00:55:30 följande:
    Du har absolut en poäng i det att om man tar ett beslut utan sambons vetskap att inte berätta, så fråntar man honom valet hur han ska förhålla sig till allt detta. Och vet man säkert att sambon skulle må bäst av att få vetskap, då ska man givetvis berätta.

    Det finns kanske en väg till något positivt trots otroheten tänker jag. Om t.ex. TS väljer att bryta helt med sitt ex, kan de kanske jobba fram något fint och bra ändå, trots detta stora svek. 

    Ang. att leva i en lögn, så tycker jag det är intressant att jämföra med t.ex. en känslomässig otrohet, eller en fantasiotrohet. Säg t.ex. att en äkta make har fantasier om att vara otrogen med en annan, utan att berätta det för sin partner (men det är endast på fantasistadiet). Kan man då säga att kvinnan har fått livet förstört och lever i en lögn? Om man svarar nej, på den frågan blir det en svår gränsdragning när man lever i en lögn och hur skadligt det är.

    Jag tycker inte det är bra att undanhålla en så viktig information om att man varit otrogen för sin partner. Och det är inte bra att ta beslut åt andra baserat på hur man tror/inbillar sig att de kommer reagera. Men som sagt, jag tycker att ibland står man mellan dåliga val, och att man då tvingas välja mellan två dåliga alternativ.

    TS kan givetvis sägas vara dåligt lämpad för att ta beslut utifrån TS' sambos bästa (eftersom hon har personliga motiv för att inte säga sanningen), men om argumentet är att inte "krossa" TS' sambos känslor, är det i så fall nödvändigt att hon tar beslutet, eftersom om hon överlät detta till TS, skulle ju han få veta. 

    Hon kan ju förstås inte berätta för sambon, utan att han får veta.

    Jag tycker att TS sambos personlighet är avgörande för om TS ska berätta eller inte. Riskerar han att hamna i psykos, eller bli traumatiserad av hennes svek är det väl självklart att hon inte ska berätta? Om han är en stabil personlighet och kan antas klara av det, och dessutom har gett uttryck för att han gärna vill veta, så ska kanske TS berätta.
    Jag tycker inte det går att jämföra fantasier och handlingar, du döms till exempel inte för mord bara för att du någon gång önskat att någon ska dö. Tankar och fantasier har alla människor rätt till, handlingar är däremot en helt annan sak. Man har rätt att tycka vad man vill om andra människor, men man har inte rätt att behandla andra människor som man vill.

    Håller med om att den som är otrogen inte är lämpad att ta ett sånt beslut eftersom personen är väldigt partisk. Och därmed blir ju också avgörandet om när det är ok att berätta och när det inte är ok att berätta snedvriden redan från början. Även om mannen nu skulle kunna tåla sån information så kommer TS antagligen hitta många sätt att rättfärdiga för sig själv varför det är bäst att låta bli att berätta.
  • jrockyracoon
    jrocky­racoon
    #93
    Citera Visa endast Anmäl

    Anonym (FYI) skrev 2018-02-04 15:55:35 följande:
    Jag vet inte, men, min önskan hade varit att man inte skall/kan komma undan med ett sådant svek. Finns liksom ingen ursäkt. 

    Om man antar att sveket skulle "krossa" en annan människa skulle man ju kunna jämställa det med att dräpa (dråp,-i brottsbalken) en annan människa, och jag tror inte någon skulle förorda att gärningsmannen skulle kunna gå fri genom att undanhålla sanningen då. Eller bara vara tyst.
    Liknelsen kanske inte stämmer heller, för dråp är ju att döda en annan människa utan att ha menat eller planerat det.
    I Ts fall har ju otroheten varit planerad? Och ganska genomtänkt eftersom dom träffats under en längre tid med stegrande känslor för varandra.

    Vet inte, men, som drabbad, och jag har faktiskt överlevt, tycker jag inte det finns några omständigheter där den drabbade har någon fördel att inte veta, om man inte anammar den gamla klyschan "Det man inte vet, har man inte ont av"  
    Däremot ser jag oskäligt många fördelar med att hålla tyst för den otrogne.

    "Att leva med ett sådant svek resten av sitt liv"... tror jag inte är ett problem för dom allra flesta som varit otrogna. Tyvärr.
    Det kanske är lite jobbigt ett litet tag men det bleknar ganska fort.

    Däremot finns det en tråd i FL där mannen får reda på sin hustrus otrohet med hans då bäste kompis efter 10 år... Där kan man verkligen se hur det kan gå om man går bakom ryggen på sin partner. Dom är fortfarande ihop men inget är som det var innan han fick reda på det, och han går fortfarande och mår illa varje dag.
    Han fick reda på det om jag inte minns fel, för över 2 år sedan.

    Kanske helt ute och seglar, men så tänker jag.
    Det är en intressant liknelse med dråp, men det finns där en annan juridisk aspekt, eftersom dråp/mord är juridiskt fel men otrohet är inte det. 

    Jag tror att man blir ganska färgad av sin egen inställning till det omoraliska i otroheten och går känslomässigt igång. När man blir bedragen kan jag tänka mig att man blir fylld av hat och vrede och vill bara den otrogne ont. När jag tänker på otrohet så fylls jag nästan av det här hatet själv, och jag får svårt att förhålla mig neutralt. Jag vill förstås också utdela straff till dem som varit otrogna, men med lite eftertanke så har jag en mer pragmatisk inställning.

    Jag kan tänka att man får skylla sig själv för att man har varit otrogen, och att man själv förstås har gjort många val som fört en ända fram till den här situationen.

    Men jag kan också tänka att det är lätt att hamna i en sådan här situation där frestelsen blir så stor att man, trots att man är en vanlig, trevlig och bra människa, gör ett felsteg och sviker den man älskar mest. Det är troligtvis väldigt mänskligt. 

    Jag förstår precis hur du tänker, och jag är säker på att jag också skulle kunna tänka så, men jag vill inte vara så kategorisk i just det att det alltid är det bästa att berätta.
  • jrockyracoon
    jrocky­racoon
    #94
    Citera Visa endast Anmäl

    Anonym (man) skrev 2018-02-05 13:40:46 följande:
    Jag tycker inte det går att jämföra fantasier och handlingar, du döms till exempel inte för mord bara för att du någon gång önskat att någon ska dö. Tankar och fantasier har alla människor rätt till, handlingar är däremot en helt annan sak. Man har rätt att tycka vad man vill om andra människor, men man har inte rätt att behandla andra människor som man vill.

    Håller med om att den som är otrogen inte är lämpad att ta ett sånt beslut eftersom personen är väldigt partisk. Och därmed blir ju också avgörandet om när det är ok att berätta och när det inte är ok att berätta snedvriden redan från början. Även om mannen nu skulle kunna tåla sån information så kommer TS antagligen hitta många sätt att rättfärdiga för sig själv varför det är bäst att låta bli att berätta.
    Känslomässig otrohet är inte samma sak som att man bara fantiserar, tänker jag. Som jag ser det kan det involvera handling t.ex. att man går på en date med någon, eller att man tillåter sig att förälska sig i någon som man träffar mycket, utan att det behöver gå så långt som till fysisk otrohet.

    Många i tråden anser att det jobbigaste med en otrohet är enligt dem att man gett sig hän känslomässigt och inte själva handlingen i sig. Det är nog svårt att kategoriskt definiera själva handlingen i otroheten som det värsta, och det enda som är moraliskt förkastligt. 

    Visst finns det människor som alltid rättfärdigar sina egna val - tyvärr alltför många. Men jag tror även det finns människor som är otrogna, som har svårt att rättfärdiga det som hänt inför sig själva. Det jag vet om TS är att hon bett om råd och hjälp i en svår situation hon hamnat i. Det hedrar henne att hon frågar andra om råd och försöker hitta den bästa vägen ur hennes situation. 

    Oavsett hur man ser på vilket alternativ som är bäst för henne, tycker jag att man kan ge råd utifrån vad som man anser ger störst chans för att lösa situationen på bästa sätt.
  • Anonym (FYI)
    Anonym (FYI)
    #95
    Citera Visa endast Anmäl
    jrockyracoon skrev 2018-02-10 16:39:19 följande:
    Känslomässig otrohet är inte samma sak som att man bara fantiserar, tänker jag. Som jag ser det kan det involvera handling t.ex. att man går på en date med någon, eller att man tillåter sig att förälska sig i någon som man träffar mycket, utan att det behöver gå så långt som till fysisk otrohet.

    Många i tråden anser att det jobbigaste med en otrohet är enligt dem att man gett sig hän känslomässigt och inte själva handlingen i sig. Det är nog svårt att kategoriskt definiera själva handlingen i otroheten som det värsta, och det enda som är moraliskt förkastligt. 

    Visst finns det människor som alltid rättfärdigar sina egna val - tyvärr alltför många. Men jag tror även det finns människor som är otrogna, som har svårt att rättfärdiga det som hänt inför sig själva. Det jag vet om TS är att hon bett om råd och hjälp i en svår situation hon hamnat i. Det hedrar henne att hon frågar andra om råd och försöker hitta den bästa vägen ur hennes situation. 

    Oavsett hur man ser på vilket alternativ som är bäst för henne, tycker jag att man kan ge råd utifrån vad som man anser ger störst chans för att lösa situationen på bästa sätt.
    Håller med om att det är bra att ts frågar om råd, om hur hon skall lösa situationen hon...visserligen själv satt sig i.
    Håller däremot inte med om att ljuga är bästa sättet varken för henne själv eller för partnern.

    Att ha en sådan hemlighet ger en obalans i förhållandet som i förlängningen kan göra mer skada än nytta. Om...inte ts är fullständigt kallsinnig och beräknande, och under återstoden av förhållandet kan blåneka partnern rätt upp i ansiktet. (Jag får inte riktigt den uppfattningen att ts är den typen av människa)
    Misstanken finns där förmodligen och frågor kan komma, eller...ts kan försäga sig vid något tillfälle. (Inte första gången det händer i.s.f.)

    Det ärligaste tycker jag är att tala om hur läget är. Inte undanhålla något och ta konsekvenserna.
    För ärligt talat, ärlighet är faktiskt grundläggande i en monogam relation.
    Tänk att hela tiden..alltid.. vara på sin vakt, så man inte säger något man inte borde sagt. Eller att någon kompis kanske säger för mycket efter ett par glas vin. Det är ju inte bara ts och "kk:n" som vet vad som hänt.
    Samtidigt vet vi ju att om det skulle komma fram senare, säg om 5 år, blir det mycket värre. Då uppfattas det kanske som 5 stulna år istället.
  • Anonym (FYI)
    Anonym (FYI)
    #96
    Citera Visa endast Anmäl

    "Det är en intressant liknelse med dråp, men det finns där en annan juridisk aspekt, eftersom dråp/mord är juridiskt fel men otrohet är inte det." 

    Jag vet att dråp och otrohet inte går att jämföra juridiskt. Det ena är straffbart, det andra inte.
    Det var mera en filosofisk tanke, byggd på ts antagande att partnern skulle krossas om han fick veta.
    Och att krossa en annan människa är ju inte straffbart...Man behöver inte ens ärligt stå för det...eller?

  • Anonym (FYI)
    Anonym (FYI)
    #97
    Citera Visa endast Anmäl
    "En annan sak är att se till den information du har, och vilken information du inte har. Du har faktiskt väldigt mycket information om hur du fungerar med din sambo - hur han är i långa relationer, hur han agerar, hur han är som far till ert barn, etc, etc. Du har den här informationen eftersom du har levt med honom ett tag. Om du ser att han t.ex. älskar dig, är en god far, är en trogen, pålitlig person som inte ger upp sin relation med dig utan är redo att kämpa har du s.a.s. facit på viktiga faktorer som du söker (eller borde söka) hos en man."

    Vänd på detta och se det från partnerns sida.
    Hur skall han tänka? Har han... några valmöjligheter?
    Han vet ju inte att han är bedragen på alla punkter (utom möjligtvis "en god mor)

    Var tog ts vägen förresten? Har hon kunnat hålla sina föresatser att inte ha någon kontakt med ex:et förrän hon bestämt sig?
    Eller har hon tänkt färdigt och bestämt sig?
  • Anonym (Suck)
    Anonym (Suck)
    #98
    Citera Visa endast Anmäl

    Sådär blir det när man väljer att skaffa barn med en helt okänd person man bara är kåt på. Tragiskt

  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (Förkr­ossad) Trådstartaren
    #99
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (FYI) skrev 2018-02-12 09:43:28 följande:

    "En annan sak är att se till den information du har, och vilken information du inte har. Du har faktiskt väldigt mycket information om hur du fungerar med din sambo - hur han är i långa relationer, hur han agerar, hur han är som far till ert barn, etc, etc. Du har den här informationen eftersom du har levt med honom ett tag. Om du ser att han t.ex. älskar dig, är en god far, är en trogen, pålitlig person som inte ger upp sin relation med dig utan är redo att kämpa har du s.a.s. facit på viktiga faktorer som du söker (eller borde söka) hos en man."

    Vänd på detta och se det från partnerns sida.

    Hur skall han tänka? Har han... några valmöjligheter?

    Han vet ju inte att han är bedragen på alla punkter (utom möjligtvis "en god mor)

    Var tog ts vägen förresten? Har hon kunnat hålla sina föresatser att inte ha någon kontakt med ex:et förrän hon bestämt sig?

    Eller har hon tänkt färdigt och bestämt sig?


    Hej. Jag är här inne ibland och läser men jag har inte så mycket att säga för tillfället . Jag har kunnat hålla mig ja, jag har inte alls pratat med honom nu på några veckor. Tänkt färdigt har jag nog inte gjort men jag gör mitt bästa för att fokusera på förhållandet med min sambo och vi försöker jobba på det för att se hur det blir, jag kommer inte att träffa den andra så länge jag fortfarande är tillsammans med min sambo. Ibland känns det bra, ibland känns det dåligt. Vi får se hur det blir helt enkelt.
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (Förkr­ossad) Trådstartaren
    #100
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (Suck) skrev 2018-02-12 09:56:42 följande:

    Sådär blir det när man väljer att skaffa barn med en duhelt okänd person man bara är kåt på. Tragiskt


    Fast så är ju definitivt inte fallet. Du vet ju ingenting om vår relation och hur länge vi känt varandra, herregud :D
Svara i tråden
Svar på tråden Kär i en annan man/otrohet!!!

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies