Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Hon är inte i chock. Diagnosen kom i februari. Dock trodde vi väl då att det skulle gå att bli bättre men mamma har blivit jättedålig jättesnabbt och klarar inte ens att stå nu. Jag har svårt att tro att hon är i någon förnekelsefas faktiskt. Tvärtom tycker jag ofta hon sagt till mig hur hon märkt försämringar hos mamma efter att de setts. 

Färjorna till deras eurotrip bokades förra veckan, så denna resa är inte ens planerad långt lång tillbaka i tiden, utan nu i dagarna. 

Jag vill inte döma någon. Men jag kan inte låta bli att känna en enorm besvikelse över att hon väljer att ha en trevlig tid i över en månad med sin man, en tid när hon har tid att verklgien umgås med oss som faktiskt alla är i sorg nu. En resa som denna kan hon göra när som helst faktiskt. Att avvara en sommar åt sin sjuka mor, är väl ändå inte för mycket begärt. Varför tänker hon inte på det själv? Det är det jag inte kan smälta. Jag skulle aldrig någonsin kunna pritoritera en så lång resa i denna situation vi är i nu. 

Var och en har egna sätt att klara sig på. Ditt är att tillbringa all tid du kan med din mamma. Och du har svårt att acceptera att din syster inte gör likadant.

Vet du att din syster inte har pratat med din mamma? Och att din mamma sagt åk.

Mina och även min mans föräldrar skulle bli vansinniga på oss om vi satte vårt liv på paus för att ta hand om dom.

Min man har varit dödssjuk men överlevt och är frisk idag. Jag var tydligen också dödssjuk och hjärtopererades och mår hyfsat idag. Men var det något vi bägge avskydde (och jag avskyr fortfarande) så var det när folk hovrade över oss, oroade sig för oss.

Man ser det i ögonen på folk även när de försöker att dölja det.

Rent utsagt det var skitjobbigt när folk "samlade" minnen om vi skulle dö.

Så vi isolerade oss ganska mycket till vi blev friska igen.

Låt din syster handskas med detta på sitt sätt och inse att ditt sätt inte är hennes sätt.

Jag beklagar sorgen. 

Jag vet att hon är trött och jag vet att hon vill resa. De reser varje år, flera veckor i sträck, det är inget nytt. Hon säger jämt att hon behöver komma ifrån.
Men jag tycker ändå detta är annorlunda. Ingen vet hur mamma mår om två månader så som utveckongen varit har det gått fort och det ser inte bra ut. 

Håller med om att man reagerar olika. Men jag tycker att hon borde vilja prioritera umgänget med mamma och samtidigt tänka på att avlasta pappa som säkert gått ner 20 kilo sen detta hände. Det är ändå ens föräldrar som ställt upp för oss och gjort allt för oss hela våra liv. De får man inte bara strunta i sen när de har det svårt. 

Skillnaden kanske är att mammas sjukdom är obotbar, hon kommer inte bli frisk. 

Nej jag vet inte om min syster har pratat med mamma. Om hon har det skulle mamma absolut sagt "åk". Men jag hade inte åkt ändå. Jag vet att mamma tycker det är roligt att hitta på saker och komma ut. Med min pappa blir det inte samma sak, om inte vi är här så kommer hon inte komma ut. Pappa kan inte köra bil längre och han är trött och gammal, orkar inte så mycket mer än det han gör nu.

Jag känner väl mer att jag och min syster inte är så nära som jag trodde. Hon lämnar inte bara min mamma under sin lediga semester utan hon lämnar även mig ensam i alla tankar och känslor. Jag hade också mått bra av att ha henne som sällskap denna tuffa tid. 

Skönt att ni blev friska föresten. 

Jag tycker faktiskt också att man måste kunna hantera saker på olika sätt. Hon kanske inte klarar mer än vad hon gör. Sen har du förstås rätt att bli besviken. Men om ni fick reda på det här i februari och beräknar ett år så är det ju ganska lång tid att helt sätta resten av livet på paus. Jag kan absolut förstå att man skulle välja att inte åka, men kan också förstå din syster. Jag tror att det bästa skulle vara att inte fokusera på hur du tycker att hon borde känna och agera. 

När min mamma gick bort var jag 22, mina syskon 21 och 19. Vår pappa dog när vi var barn. Allting med begravning och planering lämnades till mig, klart man var besviken och det var en stor börda, men ingen mening att tänka på det. De flesta gör sitt bästa, det är jag säker på att mina syskon gjorde också.

Känns som ett skumt beteende själv skulle jag vara ett vrak om jag vore henne men jag skulle vilja vara med morsan så mycket som möjligt.

Varför tar ni inte emot hjälp från kommunen?

Svårt att tro att den cancersjuke inte skulle beviljas bistånd.

Vad flyr systern ifrån? Er konflikt?

Beklagar verkligen er sorg och situation! Vad har hon för cancer? Befinner mig i exakt samma situation som er. Fast jag är den som åker på husbilsemester i 4 veckor. Vi köpte husbilen för ett par år sedan och använder den bara en gång per år under sommarsemestern i Europa. När campingarna bokades i vintras så var mammas läge hyfsat stabilt. Men förra veckan så fick vi veta att det spridit sig mer. Jag överväger att korta ner semestern. Men barnen skulle förkrossas om vi inte åkte alls. Vidare så är jag inställd på att jag kan måsta sätta mig på ett flyg hem för att komma hem snabbt. Jag har alltså gjort som din syster. Hur resonerar jag då? Jag måste leva med hopp, hopp om att vi har mer tid kvar tillsammans. Livet måste få fortsätta utan bara fokus på sorg. Jag kan inte ställa in allt roliga i mitt liv, för då blir det för definitivt att det snart är över. Och vem vet, kanske får vi mer tid än vad man tror? Alla nya mediciner öppnar upp för lite längre överlevnad. Förlorade pappa för fem år sedan i samma sjukdom så jag vet vad vi har framför oss... Jag träffar min mamma 2-3 gånger i veckan och är med på varje läkarbesök osv. Vi bokade en weekend och åkte i våras i väg på en resa bara hon och jag... Jag pratar med min bror och informerar honom när han vill och orkar. Är jag ego som semestrar med familjen? Kanske?

Ingen av er har någon skyldighet att ta hand om er mamma. Sluta spela offer, du väljer själv att göra det.

Hur din syster prioriterar fattar inte jag heller, själv hade jag valt att stanna hemma. Det är däremot upp till henne.