Det händer titt som tätt att jag känner mig utanför och blir ledsen för det, även om jag oftast bara är glad och njuter av goda vänner.
Lite nyfiken på om det är en vanlig känsla, kanske det är vanligare än man tror? Det är ju så viktigt för oss människor att få vara en i gruppen.
Oj, jag kryssade nog i fel, läste inte alternativen så noga...
Jag kan känna mig lite utanför ibland, oavsett vem jag är med, men det har oftare med mig att göra än med dem...Det handlar snarare om att jag är på trist humör och är osocial, eller är lite småsur på det mesta.
Alla mina vänner har starkare vänskapskrets "utanför" vår vänskapskrets, på sina egna håll. Så jag känner mig ofta utanför de gånger jag träffar mina vänner (vilket blir då och då "över en fika på stan"), framför allt när de pratar om allt de gjort som inte inkluderar mig.
Jag kände mig ofta utanför när min äldsta son var liten/yngre när det var föräldrarmöten på skola eller dagis, eftersom jag var yngst av alla föräldrar och hade inte samma munläder som dom då. Jag var bara 16 år när jag fick honom. Nu är jag 37 år och har fler barn och jag är nog bland dom äldsta på lillans min 3-årings dagis, så nu känner jag mig inte utanför någonstans när det gäller mina barn.
Kryssade i: "känner mig utanför ofta"!
Känner mig utanför rätt ofta.
Känner mig utanför ofta men det stör mig inte så ofta nu för tiden, jag har hittat nya och bra vänner som jag kan vara mig själv inför utan att de dömer.
Jag känner mig väldigt ofta utanför i olika situationer. Jag lever i ett lesbiskt förhållande och vår dröm är att kunna bilda familj med barn. Jag har aldrig haft något behov av att sticka ut och vara udda. Att växa upp i en mindre stad och inse att man är lesbisk vid 13 års ålder önskar jag inte någon. Ett större utanförskap och ensamhet har jag svårt att föreställa sig. Även om jag idag är bekväm med min läggning och lever lycklig med min blivand fru så upplever jag ändå ofta ett utanförskap. Bara det att man i olika situationer inser att det kan vara till fördel att inte berätta om sitt privatliv. Det skapar definitivt känslor av utanförskap. Att inte kunna ta för givet att bli accepterad på samma villkor som alla andra skapar även det utanförskap. Att inte få gifta sig utan endast registrera partnerskap skapar utanförskap.
Vi umgås mest med mina hetersexuella vänner som alla har barn och är gifta. Det är svårt att inte känna sig utanför i sådana situationer. Ibland umgås vi med andra lesbiska men allt för ofta delar vi inte deras intressen 
.
Jag kan nog lugnt säga att jag upplever ett utanförskap varje dag i olika situationer även om jag ändå är nöjd med mitt liv och inte skulle vilja förändra det. Men det hade varit otrligt skönt att bara vara helt vanlig och inte behöva känna sig udda eller vara orolig för att inte bli accepterad eller att våra kommande barn inte ska bli accepterade för dem de är eller uppleva svårigheter pga av hur deras familj ser ut!
Lilla Puff:
För min del blev det det klassiska - jag umgicks med min dåvarande pojkvän och hans vänner. Gymnasiet skapade nya kompisgrupper för de gamla vännerna och mina nyvunna vänner hade sina starka kompisband sedan innan. Likaså universitetskompisarna. Jag har många vänner att träffa och prata djupt med och jag kallar dem mina nära vänner, men vi umgås nästan aldrig spontant privat - där har de "egna" kompisar på olika håll.
känner mig rätt mycket utanför just nu. som att min nuvarande inte vill visa mig för sina vänner överhuvudtaget..