Tråd för oss "adoptivbarn" som har fått barn

1) chile
2) sverige
3) Mamma blev super glad. Pappa oxå så klart men han retades och hoppades att jag skulle få tillbax för alla mina egna synder.
4) Jag/vi blir bemötta bra tycker jag. Visst frågar många vilket urspung jag har eller om zeb är halvsvensk. Å det har även hänt att vissa frågat om vi är två språkiga hemma. Men aldrig några frågor som stört mig. JAG ÄR OXÅ NYFIKEN!!

Super rolig tråd tycker jag!!

Hoppas alla har en super sommar!!

Myrna: tack så mkt

Är det någon av er som funderat någon gång på att adoptera ett barn fast ni har biologiska barn?
Jag har fått frågan flera ggr av vänner och så, men är lixom så splittrad i den frågan? Skäms lite för det att jag varken kan svara JA eller NEJ

Myrna och själklart ni andra
När det gäller att själv adoptera för oss är det ekomomiska ett av hindrerna. (iaf just nu) Tycker det e hutlösa priser. Iof betalar man för sprutor och arbeten runt om kring. Så visst går pengarna till något gott.
Men när vi här hemma har pratat om adoption så är min sambo helt på till 100% att adoptera. Medans jag känner mig mer osäker. Just pga av att vi har biologiska barn oxå. Jag har iof aldrig kännt mig utanför när det gällt min familj, å min familj har vart som min bio familj. Min bror är min "riktiga" lillebror fast vi är adopeterade från olika bio mammor. Jag är så rädd just för att barnet skulle känna utanförskap. Kanske låter super löjligt, å att det är upp till oss som föräldrar att fixa så att dessa kännslor inte kommer fram. Men man kan ju aldrig vara säker.
Min brors bästa kompis har kännt sig enormt utanför i sin Adotivfamilj å jag är så rädd att det skulle blir så. Hon har mer tytt sig till våran familj och pratat mkt med våran mamma.
Min sambo tycker bara att jag ser problemen i att adoptera och tycker att vi skulle göra något positivt om vi skulle adotera ett barn.
*suck*
Jag blir helt vimmelkantig av vad jag själv skriver. Att vi skulle adoptera barn om vi skulle ha bli ofrivilgtbarnlösa skulle vart en självklarhet. Men inte nu...
Är jag hel knepig eller?

Myrna: Kan känna som du...att man skulle vara mer försiktig och rädd att misslyckas med ett adoptivbarn.

jag vet inte vad ni andra tycker, man jag kan uppleva att jag är fruktansvärt borskämd om jag jämför med mina vänner som inte är adopterade. Kan ni andra känna det eller är det så? Alltså inte bortskämd med överflöd av saker...Men dom har vart riktiga JA sägare hela tiden.
Jag spelar inte på att jag är bortskämd, utan nu skäller jag snarare på mina föräldrar att dom alltid försökte trixa och fixa med allt.
Jag säger tvär nej till min son Å nej är nej. Medans dom har lixom ja...fattar ni?

Leos pappa och Aldeburg: Välkomna!!

En del har ju pratat mkt om det här med speparationsångest som adoptivbarn.
När jag kom till sverige så vägrade jag att sova liggande. Utan somnade sittande, helt utmattad dom första nätterna. Så fort dom försökte ta bort kudden bakom ryggen på mig vaknade jag. Men efter mkt om och men somnade jag tillslut en natt mellan mina "nya" föräldrar. Jag har alltid varit mest fäst för min pappa. Å va även det som litet barn. Han fick inte äns stänga dörren när han skulle besöka toan. Då bara skrek jag hysteriskt, det va samma när det va dax för honom att återgå till jobbet. Mamma hade det nog inte så lätt då.
Jag själv vet att jag aldrig har bott på barnhem utan hos mina bio morföräldrar. Kanske va det någon i min närhet som hade massa skägg och påminde om min pappa.

Själv kan jag nog inte påstå att jag är så överbeskyddande mot min son. Men jag kanske skall fråga andra hur dom upplever mig?!? Ha ha ha!!

Ha en bra kväll alla!!

Jag har alltid varit öppen med att jag är adoterad. Å jag har berättar från början att jag är adopterad från chile och hela den här biten om varför mormor inte kunnde få egna barn. Å min mamma har oxå pratat massor med zeb om när jag kom till sverige och hur jag va när jag var liten. Å frågar någon honom  idag (han är sex) vad har han för ursprung. Svarar han jag är svensk, men min mamma är adopterad från chile. ibland säger han mamma är chilenare och pappa är svensk. 
Men jag tror på att va öppen med sitt ursprung!! Så dom inte står där som ett ?:tecken en dag någon säger. DU Ser inte svensk ut, eller du är inte svensk...  Ni vet det finns folk till allt

Ska vila en sväng nu!! Hoppas att ni alla får en bra helg!! KRAM

Kul att fler kollar in i denna tråd!!

Tänkte mest titta in och önska en bra söndag och läsa om någon mer skrivit nå!!

KRAM

Jag tror att det faller sig naturligt att berätta för sina barn om sit ursprung. Iof så tror inte jag barn reflekterar så mkt på att man har annorlunda utseende. Alla är vi lika lixom. iaf till en viss ålder.
För några år sen frågade jag min son vart en tjej på hans dagis kom ifrån. Sverige svarade han och tittade på mig super konstigt.
Så jag frågade hennes mamma sen, å dom är från somalia. Alltså super mkt mörkare än han och mig.
Så för barn är det nog inte lika viktigt!!
Sen kanske det även beror på vad man har för vänner och så runt omkring sig.

Ja ni!?! Det e massor som man funderar på. Men det gör väl alla mammor och pappor.
Ha en bra tisdag kväll!!

F I N E: Du är välkommen Å jag välkommnar dig lite extra eftersom jag oxå är från Chile

Ja jag känner att jag måste hålla koll lite på er koreaner så ni inte spårar ur helt *fniss*