Fia, som artikeln visade har männsikor dött pga Dextran. Dextran var på vippen att bli förbjudet.
Riskerna finns fortfarande, för produkten har inte ändrats, men eftersom fördelarna överväger används Dextran ändå, precis som blod används därför att fördelarna överväger. Men man kan fortfarande dö av Dextran, som medicinen är helt klar över. Risken är dock liten, precis som vid användning av blod.
Skriften "VÄRT ATT VETA OM BLOD" av läkarna Berséus, Filbey och Henriksson (Örebro 1994) som användes vid universiteten på 90-talet, visar klart några av riskerna:
"Dextran försämrar hemostasen genom att hämma trobocytaktiveringen. Det ger även ett mycket luckert koagel." (s. 54)
"Dextran...Vid snabb infusion ökar blodvolymen mer än mängden dextranlösning som infunderats varför risken för hjärtsvikt med lungödem bör beaktas."
Boken "HEMOTERAPI en handledning i klinisk användning av blod och blodprodukter av Claes Högman, Lars Thorén m. fl. (Sthlm 1984), säger om DEXTRAN:
"Ökad blödningsbenägenhet kan uppstå vid dosering som överstiger cirka 1,5 g/kg kroppsvikt och dygn (Dextran 70), resp. 2 g/kg kroppsvikt och dygn (Dextran 40).
Oliguri och anuri har beskrivits. Orsaken är sannolikt massiv dextrantillförsel utan tillräcklig tillförsel av kristalloider för att täcka vätskebehovet (se sid. 59).
Lungödem kan utlösas vid altför snabb dextraninfusion till patienter med hotande hjärtinsufficiens. Risken är störst med det hyperonkotiska Dextran 40, särskilt vid upprepade infusioner under flera dagar.
Anafylaktisk reaktion uppkommer i frekvens av en på cirka 2-3000. Den karakteriseras av plötsligt påkommande blodtrycksfall, i sällsynta fall kombinerat med hjärtstillestånd. Reaktionen kommer alltid då de allra första millilitrarna av dextranet ges. Den beror på förekomst av antikroppar mot dextran i hög koncentration, som dock inte bildats till följd av tidigare dextrantillförsel utan sannolikt i flertalet fall utgörs av korsreagerande antikroppar mot bakterier. Det har visat sig att den anafylaktiska reaktionen kan förebyggas eller göras väsentligt lindrigare genom att man omedelbart före dextranet ger cirka 20 ml av ett extremt lågmolekylärt dextran, s. k. Dextran 1, dvs. dextran med en medelmolekylvikt av cirka 1000 (Promiten). Detta fungerar som ett hapten och binder antikropparna utan att ge någon väsentlig reaktion.
Dextran skall inte ges till patienter med blödningssjukdomar (hemofili, von Willebrands sjukdom, trombocytfunktionsdefekter), inte heller i samband med heparinbehandling. Vid uremi bör dextran inte ges, eller ges i reducerad dos. Detta beror dels på att den uremiska blödningstendensen kan förvärras, dels på att dextran elimineras långsammare."
-----
Att säga att t o m döda, om det inte ges på rätt sätt, ja även om det ges på "rätt sätt". Men fördelarna överväger, och medlet är mycket billigt. Det kan användas vid blodförluster upp till en viss gräns, och används så på sjukhus i värstvärlden. Även saltlösningar används, och även dessa kan ge biverkningar.
När blodförlusten blir mycket stor räcker givetvis varken dextran eller saltlösningar. Kroppen måste ha syre, och när det finns för lite blod eller inget blod alls, måste blod tillföras, annars dör patienten.