Jag var blyg som barn, men kom över det. Idag pratar jag alldeles för mycket ibland. Känner mig tvungen att säga nåt när ingen annan pratar. Börjar man prata om semestrar t ex, känner jag mig tvungen att berätta om alla mina semestrar. Har även för lätt att prata om sex o att svära. Svär inte automatiskt, men det stärker det man vill säga. Gillar ändå inte det. Känner många pladdermajor o det är en tilgång att ha talets gåva, men allmänt är det lite för jobbigt. Råd?
här är en till
Här har du en till! Jag skrattade när du skrev att du bara känner att du måste säga nåt om det blir tyst, så är jag också!
Dumt att vi väljer att vara anonyma...utom du Ninni, men det är faktiskt så att man skäms! Inte minst när någon säger: meeeeen vad du surrar!!
Ska passa på att säga att alla undrar varför man är så tyst om man INTE surrar en dag...hur vill dom ha det?
Skönt att andra känner likadant. Men har ni fått negativa kommentarer också? Det har jag.
Mycket förr.Då fick jag höra att jag har kronisk mun diarè.
Jag var sådan tills jag träffade min man.Lång historia men hoppas att jag hittar dit igen då jag kan pladdra fritt.Just nu måste jag bita mig i tungan och vakta den hela tiden.
Men om någon kommer in på ett ämne jag kan så vill jag genast berätta allt jag vet och tror om ämnet.
Då blir jag framfusig fast jqag igentligen är blyg och inte vill synas.Jag gör så för att jag blir så glad när jag har något att berätta och så tycks det aldrig ta slut..,..
Suck ,ibland blir jag leds på mig själv.
Förresten ska man inte skämmas.Man är den man är eller som Bolibompa säger :man är som man är och man får va som man är.Sluta mobbas mobbas inte mer ,jag är jag och jag är jätte bra!
Ninni; känner igen mig så mycket! Får du inte prata för din man, eller hur menar du?
Jag försöker att berätta en eller två saker om ett ämne. Jag vet även att jag har lätt att bli avbruten av nån orsak, så får jag ordet babblar jag på.
Ja, de som tycker man är för snackig kan man själv tycka är för tyst. Men det man själv tycker är jobbigt, kan man ju kämpa med lite ändå. Det är trist att ha varit blyg o kommit över det o så blir det för mycket på andra hållet.
Precis.Ligger i skilsmässa nu med min man eftersom han totalt utplånade min personlighet.
Nu har jag av någon anledning hittat självförtroende i en liten burk i förådet och då blev det slut mellan oss.
För det andra är det härligt med personer som pratar.
Det gör väl inget om man pratar mycket, det är ju roligt, bara man kan lyssna på andra och uppfattar när de försöker säga något också. 
Jag kommer från världens mest talföra familj. Båda mina föräldrar har mundiarre och berättar ofta saker parallellt för mig när jag är där. Olika historier, samtidigt. Så man vet inte vem man ska lyssna på, säger bara jaja, och nänä. Men de bryr sig inte riktigt om någon lyssnar eller om det blir dialog, bara de får prata. Men sådana är säkert inte ni!