Barn till adopterade från indien 2

Jag gissar att de andra inte vet att det finns en ny tråd, jag får väl försöka jaga dem via gästböckerna eller så... :-

Jaså, är det här ni håller hus? Jag undrade just vart ni tagit vägen!

Nåväl, hoppas det går bra att jag gästar även denna tråden, trots att varken maken eller jag är adopterade. Makens familj kommer däremot från Indien, och han är född och uppvuxen i Kanada, där vi bor.

Jag tänkte bara önska er alla en riktigt härlig Diwali. Nu är högtiden iofs över (jag tror det var 21-25 okt i år), men vi firade här hemma i helgen som gick med ljus tända överallt, massor av god indisk mat, samt presenter för barnen.

Allt gott!

Hej laven! Klart att du ska vara med här! Jag har tänkt jaga de andra via gästböcker, men det har inte blivit av... Jag har väl varit lite dålig på att hålla tråden igång, är av någon anledning inte så mycket inne på Indien just nu. Fast jag garvar varenda gång som sonen ställer sig upp eller sätter sig ner, för han trivs verkligen på huk! Inte liksom att han ställer sig upp och har händerna i golvet, utan rakt upp från huksittande. Jag hävdar att de är de "indiska" generna, även om även vi västerlänningar säkert också ofta satt på huk innan vi blev bortskämda med stolar och sånt... Det ÄR ju inte på grund av några indiska gener, men jag gissar att jag alltid ledar efter anledningar till att nämna indien.

Han har blivit mörkare nu förresten. Man ser tydligt att han och jag inte alls har samma färg. Jag är mer rosa och han mer gyllene. Ser faktiskt rätt hemskt ut att se oss båda i en spegel. Fast min man och min son är en vacker kombination

hej hej!
har letat efter er:)

min man är i från pune men om jag fattat rätt så är det samma som ponna.

Stora tjejen har mer och mer börjat fundera ifrån var hon är.
dialog i bilen.
dotter: Mamma hur var det nu igen var det italien jag var ifrån?

jag: men du kommer ju ifrån min mage...

dottern: "suck" jag hade oxå velat ha två mammor!

jag: men pappa vet ju inte vems han andra mamma är.( sen förklarar jag lite lätt hur han kom till arlanda och farmor och farfar hämtade han där)Han var 5 mån.

dottern: men hur lärde han sig svenska då?

sen fortsätter dialogen med konstiga frågor som knappt jag själv kan.
dottern är 5 år.

men hon har aldrig kommenterat att vi ser olika ut färgmässigt.
jag ljus pappa mörk de lite solbrända.

ponna =poona

reb80, det var det sötaste jag läst på länge! Å vad jag längtar efter att få besvara halvt omöjliga frågor. Fast min lilla knodd är ju bara 9,5 månad...

Jag har funderat på att införskaffa en stor världskarata och sätta upp på lämpligt ställe, markera indien och sverige med hjärtan eller stjärnor och sen sätta knappnålar på alla ställen som vi/familjen varit på...

Min mans föräldrar prenumererar fortfarande adoptionscentrums tidning "att adoptera" och dessa brukar hamna hos mig i slutändan. Blir han nånsin jätteintresserad så finns det massor att läsa. Ungefär som när man själv var barn och hittade ett hundratal jättegamla exemplar av Kamratposten hon nån kompis släkting...

reb80: Kul att din man också är från Poona! Skulle vara kul att åka dit någon gång. Har ni varit där?

Härligt med frågvisa barn... men det tycker jag kanske inte om fem år... Min dotter är ju bara sex veckor ännu, men tiden går ju så fort så jag får väl börja förbereda mig...

glasbubblan: Var din son väldigt ljus när han föddes? Vår dotter är väldigt ljus i hyn.

Anden 2006: nej vi har inte varit där. maken vill inte alls prata om det, han har ju som sagt sin "släkt" här.blir kanske annorlunda nu när barnen börjar fråga.
när kom din man hit? min kom jan-81.

mina barn var oxå ljusa. nu när de är 3 och 5 så är killen mörkare i huden men ljusare i huvudet.

2 av mina 3 barn var VÄLDIGT ljusa i hyn som nyfödda, och är fortfarande rätt ljusa. Man ser lite, lite mer pigment än hos mig, men inte mycket.

Mellanpojken däremot var mörkare när han föddes, och har bara blivit mörkare med tiden. Lustigt nog har han ljusast hår.... hans hårfärg är ljusare än min och väldigt brunt (och jag har iofs mörkbrunt hår med svenska mått mätt, men jämfört med det där kolsvarta är mitt ganska mellanbrunt).

anden, oh ja! Han var så ljus att min man skämtsamt undrade vem som var far till barnet... Ögonen har varit något sånär mörka hela tiden dock. Vissa ser direkt att han har utländskt påbrå och ställer roliga frågor, medan andra får en smärre chock när jag säger att hans pappa är född i Indien. Fast jag vet inte, ser man på de foton jag har i mit galleri ser han väl rätt vanligt svensk ut, men bredvid mig är det uppenbart att han inte är helt "svensk". Bredvid andra höstbleka barn, tex på babysimet är det också uppenbart. Fast han blir mörkare, både i håret och på kroppen. På ett sätt är det väl bra antar jag, för det minskar ju risken för den diskriminering och rasism som ändå finns. Men åh vad jag avskyr rasism nu. Har alltid gjort, men mer när jag träffade min man och ännu mer nu när jag är mamma till en kaffe-(b)latte-bebis...