• mamma69

    Anhöriga till cancersjuka

    Finns det några här som är anhörig till en cancersjuk? Vi har just fått veta att min sambo är sjuk, han har cancer i tjocktarmen och dottersvulster i levern, han ska börja sin cellgiftsbehandling nästa vecka tror vi, jag har så mycket tankar om vad som kommer att hända för ingen kan lova att han klarar sig, dom säger att många klarar det men inte alla, jag vill gärna prata med andra i samma situation eller som vart med om sånt här. Jag kan inte beskriva den ångest och oro vi har i familjen nu, vi har tre barn på 18,13 och 3 år tillsammans jag har också ett barn sen tidigare som är 21 år, min sambo är bara 36 år och jag 37 år.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-11-21 20:18:42:
    I morgon börjar min sambos cellgiftsbehandling, skönt att det händer nåt , men läskigt och skrämmande för allt är så nytt och ovant, men vi är otroligt tacksamma för att han får komma i morgon, skönt att han får vara i händer på specialister och personal som vet vad dom gör och vet vad det handlar om.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-11-22 15:43:48:
    Det gått bra idag inte alls så läskigt som vi trodde, än så länge mår han inte illa det enda han märte var när vi kom ut att det stack i fingrarna o läpparna lite men det hade dom redan pratat om, vi får se om det kommer illamående senare nu då, det är han största fasa. Annars så fick han cellgifterna genom venen på armen idag och så blir det i morgon också, men nästa behandling blir genom port, det gjorde lite ont att få dom så där på slutet, det är ju så starkt, men det gick det med.
    Elina har somnat på soffan dom har haft nalleparty på dagis idag, och vi vet ju alla hur trött man kan bli om vart på party! hahaha.
    Nu ska jag laga mat sen slappa lite ( om det går).

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-12-28 17:21:56:
    Hejsan! måste berätta! igår när vi träffade läkaren så fick vi veta att när Roger kom dit första gången hade han ett värde på 13 i levern (kommer inte ihåg va värdet hette) och nu var det på 3! och det betyder att levern fungerar bra, lika som för oss som inte är sjuka. Hon kände också på utan på magen levern har ju vart så stor att dom har känt den när dom tryckt på magen och nu kändes den inte längre även en tumör som känns utan på magen är mindre! och hon sa att Roger hade en fin färg i ansiktet nu, förut var han så blek/grå. Hon sa att hon har aldrig haft en patient som cellgifterna tagit på så fort och bra, hon sa även att hon inte är världsvan på så sätt, men det här var det bästa besked vi har kunnat få nu, vi är jätte glada! Vi vet ju att resan är lång och att det inte finns några garantier för att det ska gå bra hela vägen, men vi gläds nu åt det här otroligt positiva beskedet, nu kan vi få ha en bra jul o nyår sen fortsätter vi kampen. Att Roger har så ont i levern beror på att behandlingen funggerar och den fungerar bra så då blir det ju lättare att stå ut me det onda o andra biverkningar. Kram till er alla....

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-02-02 19:49:44:
    Nu har det gått nästan 3 månader sen vi fick veta att min sambo är sjuk och han har sedan dess fått 6 kurer cellgiftsbehandlingar, skiktröntgen gjordes efter 4 behandlingar och det visade att tumörerna backar på bra! hans levervärden är jättebra nu och om 3-4 behandlingar till så görs en ny röntgen för att se om det fortsatt backa. Den gången ska kirurgerna också vara med och titta på bilderna för att se om dom kan gå in och hjälpa till, annars fortsätter behandlingen. Det vanliga är att man får 12 behandlingar, sen kan det behövas ett uppehåll för att kroppen kan behöva vila, men det är inte ett måste!
    Så ser det ut för oss just nu, men även om det går bra så finns oron där hela tiden! för det finns inga garantier när det gäller dessa lömska sjukdomar.
    Men vi hoppas och tror så klart....

  • Svar på tråden Anhöriga till cancersjuka
  • JenJa

    Nynni. Nej jag har inte nått tips, man kan aldrig förbereda sig för sådana besked...*skickar styrkekramar och ska tänka på dig...*

  • mamma69

    Loppeloppan: hur har du det? känns det tungt eller går det bra för dig?
    Du får en massa kramar av mig..............

  • LeWi

    Loppeloppan - Så ledsen för din skull... *kramar*

    mamma69 - va fantastiskt att behandlingen går så bra! Hoppas det fortsätter i den riktningen.

    Nynni - Förstår att det är tungt... Några tips har jag inte, utom att det kanske kan vara bra att ha tänkt igenom worst case scenario - fast det är ju för att jag alltid förbereder mig för det värsta (men hoppas på det bästa). Det jobbiga med cancer är ju att behandlingen är så jobbig för kroppen. Mamma hade nog inte klarat av sin behandling om hon inte varit "ung och frisk" i övrigt...
    Skickar styrkekramar!

  • mamma69

    LeWi: jag ser att du skrivit att din mamma är/var sjuk, hur då på för vis?

  • cleopatra2

    Hej,mamma69
    Jag vet hur svårt alla detta vänta är!!
    Och det här är ju någonting som tar tid..tyvärr
    Min mamma dog i cancer när jag var 15 och hon har varit sjuk i ungefär 2 år..
    Man blir galen av detta vänta..men man klara sig...man gör det alltid
    Det är viktigt att ha hopp och att visa den sjuka att man har hopp..att man forfarende kan prata om vanliga saker också..
    Annars kan man inte göra mycket..jag vill bara önska dig otroligt mycket stöd,och du kan alltid maila mig om du behöver prata..många vänner och familj blir efter ett tag ''trött''på det .

  • LeWi

    mamma69 - Min mamma blev diagnostiserad med Myelom i maj/juni 2005. Efter otaliga besök på VC med fruktansvärda ryggsmärtor...
    Det började runt nyår när det "small till" i ryggen när hon skottade snö. Sen blev det bara värre, de hann ge henne hjälpmedel för att kunna ta på strumporna och rullator för att kunna ta sig fram före de tog blodprovet som visade vad som var fel
    Hon blev inlagd ett tag och fick cytostatika. Eftersom hon är relativt ung (57 i år) bestämde de sig för att göra en stamcellstransplantation. Hon var riktigt dålig den sommaren.
    På hösten aug/sept var det dags för transplantationen (hon donerade till sigsjälv) Hon fick starka cellgifter som i princip slog ut hela kroppen. När värdena var så låga som de vågade låta dem bli transplanterade de in stamcellerna igen. Jag hälsade på henne och hon var såå dålig, pappa var hos henne nästan hela tiden - en av de få gånger i livet jag sett pappa gråta av sorg...
    Hon låg inne i säkert 2 månader... Bland annat låg hon inne när jag födde hennes andra barnbarn - från början var det tänkt att hon skulle ha varit med när han föddes

    Transplantationen fungerade iaf. Hennes värden är bra nu (under omständigheterna) hon har ju väldigt dåligt immunförsvar och alla immuniteter hon hade är borta men hon får vaccin mot det värsta nu. Myelomen hade attackerat skelettet och eftersom hon fick gå med det så länge före blodprovet så har hon nu 3 kollappsade ryggkotor och praktiskt taget ständiga smärtor. Hon har krympt drygt 15 cm och är liten och krum nu...

    Sjukdomen är obotlig men med mycket tur får vi ha mamma kvar i några år till och det är värt såå mycket. Hon har prioriterat om lite i livet (var arbetsnarkoman) och spenderar mycket tid med barnbarnen nu - Min dotter avgudar henne; "Mormor och jag är bästa kompisar!"
    Oj, det blev visst långt, antar att jag fortfarande har ett visst behov att ventilera det här...
    När mamma berättade att läkaren hade hintat om "blodcancer" så var jag den enda i familjen som insåg att risken var stor att hon inte skulle fixa det - min pappa och syster... Jag tror inte de ville erkänna det ens för sigsjälva liksom...
    Som tur var hade mamma lite jävlaranamma i sig
    Under hela tiden hon var sjuk var jag gravid så önskan att få se sitt barnbarn bidrog kanske lite till viljestyrkan.
    Jag sa att hon ju inte fick ge upp - hon har ju massor av födelsedagskalas, skolavslutningar, konfirmationer och gud vet vad som hon inte får missa!

    Precis som din man
    Han måste ju dansa på era barns bröllop!

    *kram*

  • Loppeloppan

    Hej!

    Tack, ni är gulliga som tänker på mig.
    Jodå, dagarna rullar på på något märkligt vis. De måste ju det, jag har en egen liten familj att värna om. Idag var en väldigt konstig dag då vi först var på ultraljud och träffade kommande lillasyster och sen på begravningsbyrån efter det. Det sägs att om Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster och vår lilla tjej kommer att bli en stor tröst i detta precis som vår son redan är. Och de har ju en alldeles speciell skyddsängel.

    Men det är också väldigt tungt emellanåt. All kärlek och omtanke som blomstrar kring mig just nu i form av blommor, kort, telefonsamtal osv gör det hela lite lättare, men saknaden och tomheten är stor.

    LeWi;
    Det är skönt att höra att det är krut i din mamma. Min pappa var en riktig "fighting spirit" och det tror jag är anledningen till att vi hann få ett fint halvår då han faktiskt kände sig riktigt bra.

    Mamma69;
    Jag blir så varm och glad av att höra att röntgen visade så bra resultat. Kämpa på!

    Tack, JenJa, tack!

  • mamma69

    Hejsan alla , jag ville bara krama om er lite................

    Herregud , jag har nästan glömt bort att min pappa är sjuk i cancer också, vi känner inte varandra så väl, han bor i lidköping o jag I Gävle, vi har bara haft kontakt dom senaste åren, men nu kan läkarna inte göra mer för min pappa, bara ta bort smärtan om jag förstått allt rätt, han har cancer i lungorna , skelettet och andra ställen och det börjas o kännas i hjärtat för han kommer ju att lämna oss, men när? läkarna har inte sagt nåt om det enligt han fru, just nu ligger han i skövde för att prova ut morfin doser mm, sen får han åka hem. Han är ju "pigg" än, men hur länge? nästa vecka ska dom kolla på ett hospice där i Lidköping som han om han får plats kan vara på när det blir sämre.
    JAg ringde honom idag, men gud va svårt det var att prata med honom, han verkar inte "tro" att det är så illa, eller så vill han inte prata om det med mig.JAg ska iallfall åka dit så fort jag kan så vi får träffas lite, innan han blir sämre.

  • mamma69

    Nynni: Det är svårt att ge några tips om hur man hanterar tråkiga besked, jag tycker att när vi fick våra besked så talade don ju bara om hur det låg till, och jag/vi vart ledsna såklart, men man bara tar emot beskeden och på nåt konstigt vis så klarar man det. Nu vart det konstigt det jag skrev, jag får inte fram hur jag menar riktigt!
    Det är som om man bara tar beskedet/en och sen bearbetas dom.
    Kram...........

  • mamma69

    Hejsan alla, hur har ni det? kram....

Svar på tråden Anhöriga till cancersjuka