Anhöriga till cancersjuka

Hejsan.

Jag vill bara skicka en styrke kram till dig och dina barn. Min morbror förlorade sin hustru till bröstcancer för 3 år sedan. Vi stod väldigt nära varandra. Man lärde sig att inte tänka på imorgon utan njut av idag.

Jag vet att det är svårt att koppla bort sjukdomen men låt inte den ta kontroll över era liv, bestäm er för att ta kontroll över sjukdomen!!!

Jag hoppas att allt går bra för er.

hej. min mamma har haft bröstcanser. men hon är frisk nu. hur är det med er andra. hur är det med dig ts.

Jag mår faktiskt rätt så bra, det gör Roger också. Men det går ju upp o ner, sen så har ju Roger mycket dödsångest fast det går bättre o bättre med det också.
Ibland kommer det stunder då allt är jobbigt, när man börjar tänka på hur det kan gå det är en ständig oro som pockar på, ibland mer och ibland mindre.
Men vi har väl landat i det här ganska bra nu, vardagen fungerar hyfsat, men nu har jag börjat oroa mig för om cellgifterna slutar funka på honom , jag/vi hittar hela tiden nya "saker" att oroa oss för och jag antar att så kommer vi att få leva.
Kram till alla.........

mamma69: Ja det är nog så att vardagen kommer att se ut så för er. Och det är jobbigt att leva så men försök ta en dag i taget...Och oroa er måste ni få göra...

Förstår att R är rädd...inte så konstigt, jag skulle känna det samma...Kan ni prata om det tillsammans? Det kan ju va skänt för er båda att prata ut om det, men är det ingen som vill så låt det vara så...
*styrkekramar*

JenJa: Vi pratar om det som är svårt o jobbigt ibland, men det är svårt att "hjälpa" nån med dödsångest, jag lyssnar osv och försöker trösta, jag tror ju att det räcker, mer kan jag ju inte göra.
Sen så är det svårt för jag tror ju inte att han kan dö , samtidigt som jag vet att han faktiskt kan det. Det är så overkligt, jag kan inte riktigt förklara hur jag känner, ibland tror jag att jag förnekar att han är "så" sjuk, det är knepigt med det där. Jag har en kurator på onkologen som jag sagt det här till och hon sa att det "normalt" att känna som jag gör och att man tar in det man orkar med automatiskt, så då kanske det blir att jag inte förstår riktigt, fast jag så väl vet.

Det här vart ju snurrigt! hahahaha.

kram till er alla...........

Hej Min far har fått tillbaka prosatacansern i galoperande takt! Han opererades för 5 år sen men i höstas kom beskedet om stegrande psa värden och skelettmetastaser. Nu är han strålad pallatift mot värk vilket ej helt hjälpt. Han har åldrats flera år på bara månader, blivit smal, blek och krum. Idag var oss läkaren igen. Dom skall ta prover på en bula i huvudet som ej går ner, för dom tror det är metastaser! Usch det går så snabbt och känns så overkligt. Inte trodde jag att det för ett halvår sen skulle se ut så här för min 63 åriga pigga pappa.
Ville bara skrika ut min historia lite!!!!! önska jag visste lite mer om vad som komma skall eller så vill jag inte veta ...nej jag vet varken ut eller in!
Bara att jag älskar min pappa så innerligt, och om detta har fört något gott med(vilket känns fel att säga men en då) sig så är det en enorm närhet och värme mellan mig och min far.
Tänker på er alla där ute med anhöriga cancer sjuka!!!

Hej igen! Nu har vi fått besked om att det är tarmcancer min pappa har. På måndag ska han till onkologen för att diskutera behandling. Det blir inga mer operationer utan någon form av medicinering. Om den inte har spridit sig till bukhinnan tror de visst att det går att bromsa i alla fall.

Tack för alla svar jag fick. Som ni säger: man tar emot besked och bearbetar det mycket bättre än vad jag trott jag skulle göra. Det är liksom: "Jaha - det var cancer - vad gör vi nu då? Vad finns det för behandling? OK." Och det är skönt ändå att veta, oavsett om det är tråkiga besked eller inte.

nennepenne: Känner med dig. Det måste vara hemskt att det går så fort. Man hinner inte vänja sig vid situationen alls.

mamma69: Förnekelsen, ja. Tror heller inte att pappa kan dö, fast jag vet att han kommer att göra det, om inte nu så snart i alla fall, han är ju ändå 78 år gammal. Men det är säkert en psykisk skyddsbarriär man sätter upp, för att orka.

Usch det var jobbigt att läsa här inne.
Min pappa dog 2003 i magcancer. De tog bort hans magsäck 2001 o efter 1½ år började magen svullna, han såg gravid ut o sen började benen svullna för det var MASSA vätska i magen o benen. Han började må sämre o sämre, blev inlagd tillslut o läkarn sa att han skulle göra allt han kunde för att pappa skulle må bra. Den helg min pappa fyllde 50 år hade vi fest o pappa mådde ganska bra men drack inget så han var uttorkad på söndagen sen.
Den 8/6 2003 tog han sina sista andetag, vi satt hos han hela dagen, dagen innan var han hemma o vi grillade. Är så glad att han inte blev liggande längre än en dag.
Usch är kanske lite rörigt att läsa men var jobbigt att skriva detta.
Lycka till till alla er här inne som har anhöriga som är sjuka. Cancer är en hemsk sjukdom.
Kram

mamma69: Nej då jag förstod inlägget även om det är tidigt på morgonen Förstår att du känner så det är alldeles normalt...Och som sagt, du kan inte mer än lyssna på honom...Skönt att du har nån att prata med på onkologen...men som sagt annars finns jag är med! Ha en bra dag Så gått det går...

nennepenne o nynni: Jag beklagar verkligen att ni o era anhöriga är drabbad av denna j-ävla sjukdom. Kramar till er alla.......