Affektkramp

Min sambo hade det när han var liten och jag hoppas, hoppas , hoppas att dottern INTE "ärver" det från sin far.
Jag vet att detta bara hände honom ett fåtal gånger och att han inte var så gammal (kring 1 ungefär) då det inträffade.

Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt, jag nöskar dig lycka till och hoppas att det går över.

*puff*

Jag har inte erfarenhet av eget barn med affektkramp men har varit med om det på förskolan. Vi fick lära oss att blåsa i ansiket men det var väl så du gjorde förstod jag...
Det är som läkaren sagt inget farligt men mycket obehagligt.
Hoppas att det går över med tiden.

*puff puff*

*puffar*

Jag brukar blåsa Alva (vår dotter) i ansiktet när hon skriker så hon tappar andan och det är ett bra sätt att "avleda och avbryta". Jag har varoit rädd för sådana kramper men det är så sällan tack och lov. Alltid oroar man sig för nått.

Jag vet oxå (har en syster med svår epilepsi) att endel kan framkalla kramper av sig själva för att få uppmärksamhet. Hoppas det går över snart för er!

Kram

Mitt första barn hade inga sådana symtom alls. Mitt andra barn skrek sig blå, men återhämtade sig. Mitt tredje barn skrek sig blå och tappade andan. Hennes läppar blev rent vita och ögonen pekade konstigt. Sedan fick hon sina kramper, fingrar och tår var hårt knutna. Väldigt obehagligt. Första krampen fick hon strax efter förlossningen när hon fick sprutan av barnmorskan. Sedan kunde hon som oftast få kramper tre- fyra gånger om dagen. Men det avtog ju äldre hon blev och kramperna blev inte lika svåra. Jag försökte få tag i henne så fort jag såg vad som var på G för att lugna ner henne så att det inte skulle gå så långt. En del gånger hann jag, men inte alla. På dagis försökte jag förklara, men de insåg inte vad det innebar förrän det hände och då införskaffade de en resurspersonal för hennes skull. Nu var det länge sedan jag såg att en tendens till affektkramp. (Hon blir snart fyra år) De växer ifrån det, men medan de har det är det inte så kul. Nu när vi har fått vårt fjärde barn, så har man ju tänkt på detta, men hon har inte visat några sådana tendenser alls. Man kan ju alltid hoppas att hon inte får det.

Min lillebror hade sådana under hela sin tidiga barndom. Han skrek ofta tills han tuppade av och precis som din läkare har sagt fick vi veta att det inte var farligt. MEN, när barnet tuppar av så finns ju risken att barnet gör sig illa i fallet men oftast är det vuxna i närheten. Min bror kunde dock bli så arg ibland att han inte lät när han skrek (ehh, förstår ni?) utan andades bara ut och höll sedan andan och blev blek i hela ansiktet samtidigt som det såg ut som om han skrek.... då är det ju svårt att hinna stoppa det.

Det verkar vara relativt vanligt. Det är också väldigt läskigt för syskon och andra barn att vara med om detta eftersom det ligger mycket skuldkänslor då de ofta är "orsaken" till att barnet börjar gråta eller bli argt. Så jag tror det är viktigt att prata med syskonen om det.

Min Rasmus som är 8år har inte kramper, men väl anfall.
Fick vi veta när han avr runt 1½år. Det hela började när han avr runt året att om vi inte omgående förstod vad han ville så kastade han sig bakåt från rakt stående med bakhuvudet i golvet så det bara small om det.. vilket han kunde göra uppemot 10ggr/dag så det resulterade i sår i bakhuvudet.. jag sökte hjälp då jag insåg att detta är för stort, jag klarar inte av det här ensam, tillsammans med maken.
Gasnak omgående på det stödteamet jag sökte till fick vi veta vad som felades då han i detta anfall blir i princip helt död på ögonen.. och måste rasa ut hela anfallet, går inte att stoppa och efteråt så minns han inte vad han varit arg, ångestfull eller ledsen för (kommer även vid glädje, men är mindre ofta) blir ganska paralyserad då all energi är slut samt äter och dricker kopiöst.
Detta tog en annan form när han blev runt 2-3år, då började han bita, riva, slåss tillsammans med anfallet.. det var så obehagligt.. men då fick vi lära oss att fånga upp honom och hålla fast honom tills han kämpat sig genom hela berg-och-dal banan, ju fler gånger vi gjorde så desto mer kontroll fick han på sig själv och kunde själv börja styra anfallen. De minskade från mellan 1h i början ner till 20-25min..
Nu idag så har det återigen tagit annan form, ungefär när han var 5-6år började det verbalt istället, det är jag sååå tacksam för. Visst det kan komma en hel jarang jag inte vill höra.. speciellt inte då mina barns far aldrig kallat mig något 'illa' men han gör i dessa situationer, men ändå, han gör inte illa sig själv och heller inte oss andra. Idag brukar det i regel gå över på ungefär 5-10min och väldigt sällan vi behöver ta upp honom i famn och hålla honom, han kan själv hantera och ta ner sina anfall.
Detta kommer för honom vara något han får jobba på hela livet.. men blir mildarei allafall.

Tack alla ni som svarat, så skönt att höra att vi är flera med dessa barn!

Hejsan!
Det verkar som om det är samma som vi går igenom. Vårt lilla pyre är snart 10 månadet men hade första affektkrampen för tre månader sedan. Jag trodde hon skulle dö och tycker fortfarande att det är nästan lika otäckt nu trots att jag vet att hon kommer att ta ett nytt andetag en kort stund efter att hon tuppat av. Han skriken men glömmer att andas in och skriken blir tyst och sedan tuppar hon av. Det har "bara" hänt tre gånger än så länge och några gånger som vi lyckats avstyra genom att blåsa henne i ansiktet och hålla henne nära, nära tills det är lugnt igen. Vi ska till läkaren för att få andra tänkbara förklaringar helt uteslutna, det är ju otäckt nog ändå. Det är ju inte helt utan att man känner sig som en rätt dålig förälder som inte kan hindra att hon ska behöva vara med om detta. Jag har sökt information om varför vissa barn drabbas och inte andra, men hittar ingenting. Har ni några bra lästips?