Istället för "Duktig"...

Omväxling förnöjer, precis som med allting annat! Duktig kan man använda när man verkligen tycker att barnet har gjort något som ingen trodde det kunde. Söt, vacker, fin och stilig är också sådana ord som inte ska missbrukas, utan bara när barnet verkligen kommer och fiskar efter komplimanger (t ex när min 2-åring i går kom i förkläde och storebrors tofflor och med en papperspåse på huvudet).

I övrigt tror jag nog det blir bra om man bara "ser" barnet innan man säger något. Gungar hon och vill visa upp sin lycka över det? Kommer han med en teckning och myser över att han har en överraskning till mamma? Räknar hon till 10 och är stolt över sin nya färdighet? Då är det nog inte så svårt att använda roligt, glad, kul, tycker om, duktig, fin eller annat lämpligt ord på ett fullständigt naturligt sätt!

Jag tror att duktighetstänkandet försvinner lite av sig självt när man har fler barn. Med första barnet blir man ju så imponerad av allt!
När min äldsta dotter tog en krita och fick till några krumelurer, så fick hon veta hur fantastiskt duktig hon var på att rita. Sedan ringde jag till min mamma, som också kom för att berätta hur duktig dottern var. När maken kom från jobbet fick han veta hur duktig hon var, och teckningen sattes förstås upp på väggen.
När yngsta dottern ritade första gången, så var jag inte särskilt imponerad. Ungar har ritat i alla tider, och hon var inte färdig för Nobelpriset för att hon gjorde det ...
Det blev helt naturligt att i stället fråga "Var det roligt? Vill du ha en krita till att måla med? Ska mamma också vara med och rita?".

Jag är snarare rädd att hon ska få alldeles för lite beröm och i och med det få lite taskigt självförtroende ....