När jag fick höra av min "Bästa" vän att min "Äldsta" vän hade spekulerat och tyckt det varit konstigt och makabert att vi suttit på BB med vårt döda barn blev jag så otroligt ledsen. Hur kunde hon sitta där på sina höga hästar med sin friska son och döma vårt handlande?! När vi trasiga av sorg valde att se vår son, att hålla honom och göra de man skall få göra som nybliven förälder?!? Jag blev rasande inombords och ville helst slå min "Äldsta" vän hårt, hårt på näsan! Men då sa min bästis så självklart till mig:
- Jag kanske inte förstår eller skulle gjort på samma sätt som du. Men jag måste vara öppen för att sorgen tar sig olika uttryck hos olika människor.
Det är det de handlar om, man kanske inte förstår alla beslut folk tar på sin resa genom sorgen men man måste ALLTID vara öppen för andras väg. Även om jag själv kanske skulle ha gjort på ett annat sätt än den de jag möter.
Jag har själv medvetet valt att inte ha några bilder på Buster publicerade eftersom jag jobbar med Internet och vet vilka "känslomässigt distansierade" människor det finns där ute - inget förvånar mig längre. Men de som gjort sidor om sina älsklingar har gett mig en känsla av stöd och gemenskap i min egen sorg. Att se att jag är inte ensam, att vi är många med liknande erfarenheter har gjort att jag kunnat ta steg dagar då jag bara velat ligga kvar i sängen. Därför är jag mycket glad att andra valt att göra dessa sidor. Känner mig hedrad att jag får tillgång att se in i deras sorg och se deras kärlek till ett förlorat barn.
Jag har ett talesätt jag brukar tänka på när jag är snar att döma eller inte förstår varför en människa gör som den gör:
- Before you judge your neighbour walk a mile in his moccasine!
Så lätt att döma våra vägar genom sorg. Att förlöjliga, håna och driva med människor som balanserat på avgrundens brant. Så lätt att tycka att det är sjuka sätt att bära våra bördor men det bevisar bara hur lite de som hånar har varit med om i livet. Hur skonade de varit från riktiga trauman, riktig sorg.
Det skulle vara så lätt att önska de som hånar en riktigt traumatisk händelse så att de får känna på hur det är att vara där jag/vi varit/är. Men är det något jag verkligen lärt mig och som har hänt med mig som människa så är det att jag ALDRIG vill att någon skall behöva vandra de tunga steg som jag gör. Jag gråter för alla jag läser om som förlorar sina barn. För jag vet vad de går igenom av egen erfarenhet. För är det något som denna upplevelse har rustat mig med så är det ödmjukhet och förståelse för andras sorg. Det har jag ju inte alltid själv fått från min omgivning så jag ser det som en skyldighet jag har gentimot andra.
Minns att jag var så fascinerad av Pigge Werkelin - ni vet han som förlorade sin familj i tsunamin. Att han så snabbt kunde bestämma sig för att han inom ett par år skulle ha en ny familj. Det fick jag verkligen förståelse för den dag då jag förlorade mitt barn på förlossningen och redan på BB bestämde mig för att försöka igen, jag skulle ha fler barn HELST PÅ EN GÅNG! Nu dömer jag aldrig Pigge utan hämtar stöd i hans sätt att hantera sin sorg.
Vet ni att jag trots allt faktiskt är otroligt glad för jag känner att min sorg har utvecklat mig som människa, gjort mig rikare och mer ödmjuk inför livet och fått det lättare att möta andra människors upplevelser och val. När jag ser männsikor som ifrågasätter min väg i sorgen så ser jag helt plötsligt en lite "fattigare" individ. Det gör det enklare att hantera den ilska man känner över att folk "hänger" ut en både här och där. För jag vet att jag en dag när jag känner mig starkare och kommit lite längre i min sorg så vet jag att jag kommer att leva ett rikare liv, med mer känsla och ödmjukhet och att jag genom detta kommer få så mycket god kontakt med andra. Och det kommer fylla mitt liv med en mening som det inte hade innan jag förlorade Buster.
Det mina vänner är något som dessa hånande "fattiga" individer aldrig kan ta ifrån mig!
