Fruktansvärt rädd

Om jag inte minns fel så kan man erbjudas aurora-samtal på de flesta bb... Mvc kanske har en psykolog som du kan ta kontakt med redan nu??? Ring och hör!

vänd dig till specmödravården eller förlossningen för att få tid för aurora-samtal.
visst att få barn känns, men det är inget du inte klarar av, det bästa du kan göra är att skaffa dig information.
lycka till, jag är säker på att du klarar det.

Hej Ts,
Det är exakt så som jag kände mig för 1 år sedan, det är då jag fick reda på att jag var gravid. När jag läste om förlossningar kunde jag börja gråta o var totalt skräckslagen. Jag ville dock inte ha kejsarsnitt för det lät lika läskigt.
Men sen under graviditeten förändrades min syn lite grann, jag hade liksom inget val, barnet skulle ut på ett eller annat sätt. Så jag o mannen gick profylaxkurs o jag läste på jättemycket om smärtlindring.
Nu med facit i hand så tycker jag att det var inte så jättefarligt att föda barn, visst gör det djävulens ont men det är inget konstant ont (o det gör hela skillnaden). Sen finns ju bedövning, tar man allt som finns så är det rätt allright. Läs gärna min förlossningsberättelse, det är varken positiv eller negativ, det är däremot realistisk, så var det, ingen försköning. Efter upplevelsen säger jag dock att jag kan föda barn igen o nästa gång kommer jag inte bli rädd för jag vet vad jag har att vänta mig.
Tror den värsta rädslan berodde på att jag inte visste vad som väntade.

Lycka till & du klarar det ska du se!

Tack för era svar.

Problemet är ju att det är hela alltet med sjukhus och allt runtomkring jag är rädd för.

Så fort jag går in på ett sjukhus börjar jag kallsvettas må illa. Lägg sen till smärta och att jag har vaginism på det så känns det inte som något bra ihopkok...

LizLIz76: Hur kommer det sig att du valde ystad? Bor själv i Skåne. Kände faktisk inte total panik och äckel när jag läste din förlossningsberättelse. Tack!

Jag är väldigt privat av mig och det verkar på många inte vara en särskilt bra idé när man ska föda barn. Vet inte hur många som tvingas vara nakna och det springer folk in och ut hursomhelst. Eller som tvingas bajsa och kissa på golvet för att dom förvägras att gå på toaletten. Barnmorskor som stoppar in fingrarna i analöppningen för att se om det är något där. Jag vill inte förnedras vilket jag tycker att det ovanstående är.

Jag är rädd för nålar eftersom jag är svårstucken så sticker dom ofta mig fel. Har tom hänt att den lilla platsslangen har lagt sig dubbel inne i venen.

Jag är rädd för läkare. Har blivit mycket illa behandlad flera gånger. Även skadad av dom.

Är rädd för att smärtllindringen inte ska hjälpa. Det brukar inte ta på mig. Har provat lustgas och det märkte jag ingen skillnad av.

Är rädd för att min vaginism kommer att göra det svårare att föda.

Hur kommer det sig att rummen inte är ljudisolerade?

skräckslagen.. jag valde Ystad för att jag har hört så mycket bra om deras BB och det var ingen överdrift, det kan jag lova! Ystad BB liknar inte så mkt ett sjukhus, det är litet o familjärt, inte alls överfullt (i alla fall när jag var där). Varför förlossningsrummet inte var ljudisolerat vet jag inte, det är det kanske inte heller på andra ställen. Personalen var jättejättejättebra! Inget stress, inte som man hör ibland från dem som föder i Malmö/Lund.

Jag var rädd för ungefär allt det där du beskriver, att vara 'naken', att bedövningen inte tar (brukar inte göra det på mig heller), att personal bara väller in o rör mig utan mitt tillstånd o så självklart smärtan.. dessutom hatar jag allt som har med sjukhus att göra o litar inte på läkarna.

Men! Jag skrev allt det här upp på en lapp som vi tog med oss. Jag skrev bland annat att jag har inte tänkt föda barn naken o att ingen får röra mig eller göra nåt innan jag ger tillåtelse. Alla mina önskemål beaktades, faktiskt så att när vi kom in till förlossningen så satt barnmorskan med mig o gick igenom min lista punkt för punkt.
Så jag födde i mina egna kläder (hade en lång t-shirt o mjukisbyxor på mig) o när mina krystvärkar pågått en kvart föreslog bm att jag skulle ta av mig mjukisbyxorna vilket var ingen dålig idé
Smärtlindring.. jag prövade lustgas där o det funkade inte. Morfin var rena skitet. Men epiduralen var perfekt. Tänk positivt här, något funkar säkert för dig, det finns ju fler än så att välja på. Jag var rädd för att epiduralen skulle göra så att jag inte kunde stå upp/gå. Men när jag väl var där o hade värkar o var riktigt pissed off på allt så tänkte jag inte alls på om att jag ska få dropp o bli stucken i ryggen. Man ser saker ur en helt annan synvinkel när man väl är där o målet är i sikte.

Det absolut viktigaste tyckte jag - i det hela - att min man förstod hur jag kände o gjorde allt han kunde för att underlätta för mig.
Har du pratat med din man/sambo om din rädsla?

Jag har aldrig gått på några aurora-samtal för jag tyckte att det i slutändan ändå jag som ska föda barnet o deras jobb verkar ändå vara att få så många som möjligt föda vaginalt (dvs. de är partiska o förskönar därför lätt saker o ting). Men det är bara jag som tror det, det kanske inte alls är så.

Du får gärna fråga mig saker, jag svarar gärna så gott jag kan.

LizLIz76: Du är nog den första som kan få saker och ting att se lite ljusare ut. Tidigare har jag bara fått svaret att jag ska sluta oroa mig och att kvinnor har faktiskt fött barn i alla tider. Något som inte har hjälpt mig ett dugg. Tack för dina svar och ditt stöd.

Verkar som ystad kan vara ett bra val för min del. När man har blivit gravid kanske man kan åka ner och titta och prata med dom.

Min man vet om min rädsla. Han har varit med som stöd flera gånger när jag har behövt åka till läkare tidigare. Har haft ett par cystor som spruckit och liknande. Problemet är att man har gjort så mycket fel på mig. Vilket gör att jag nu tycker det är jättejobbigt att gå till alla slags läkare.

skräckslagen.. det är klart du ska ta din rädsla på allvar! Helt förberedd kan du ju inte vara inför förlossningen eftersom du vet faktiskt inte vad som väntar o det är jättesvårt att förklara känslan. Men att prata om det mycket o med många hjälper faktiskt. När du blir med barn har du ju 9 månader på dig att mentalt ställa in dig på en förlossning (gå en psykoprofylaxkurs, hjälper oerhört mycket!) o jag lovar att när du är i 9:e månaden så kommer din rädsla minska drastiskt i takt med att du är övertrött på graviditeten, kissnödigheten, att inte kunna vända sig i sängen, inte ligga på rygg osv.

Lättaste sättet för att bli av med rädslan är ju att göra det vi är rädda för. Sen kommer du bli grymt stolt över dig själv för att du vågade. (Och i parentes ska jag tillägga att eftersom du väntar dig det absolut värsta o hemskaste kommer du förmodligen tycka att det var faktiskt inte SÅ farligt. Brukar vara så..)

Ts, jag känner precis som du! Rädd att bli kränkt, livrädd för smärtan, livrädd för att ingen ska respektera mig och mina önskemål, att folk ska springa in och ut, att det ska hända något och det blir akut medan jag ligger och krystar/har svinont och ingen säger nåt till mig osv osv. Mest rädd är jag för att allt bara ska bli ett stort trauma och jag ska må dåligt länge efteråt och behöva bearbeta förlossningen men inte veta hur..

LizLiz, jag tycker du skriver himla bra och insiktsfullt och man får en glimt av hopp!

Jag har pratat med min bm om rädslan och hon tyckte jag skulle gå på förlossningsförberedande kurs som de har via min mvc. Problemet är att jag jag satt och lyssnade och tårarna rann under de 3 timmarna som bm som höll i det snackade. Hon menade på att så länge man är rädd så spänner man sig och då försvårar man förlossningen. Perfekt! Inte...

Pasadena: Vi kan ju försöka stötta varandra i det här.