Artikkel....
Jag förlorade min son Alfons strax efter förlossningen i juli förra året. Efter en normal graviditet fick vi på en överburenhetskontroll reda på att barnet i magen hade ett svårt diaframabråck och i bästa fall skulle det gå att operera. Men det var väldigt ovisst och under hela förlossningen stod ett operationsteam i rummet brevid. Direkt efter att vår son kom ut tog de honom till rummet. Jag fick inte se honom då med jag hörde honom skrika till en gång. Det vad det enda jag skulle få höra...
När jag efter ca 45 min var iordninggjord rullade sköterskorna in mig till rummet brevid. Där hade personalen precis fått röntgenbilderna som togs i början och konstaterade att inget gick att göra. Missbildningen var för svår. Alla slangar kopplades ur den lilla kroppen och vi fick honom till oss med en gång. Han var så fin. Helt perfekt på utsidan men inte insidan....
När vi kom in på rummet kände jag mig oändligt trött och helt tom och nästan känslokall och jag ville inte gärna hålla honom längre. Jag förhörde min man hela tiden om han kändes kall,om han blivt förändrad. Men min kloke man sa till mig att det vi inte gör nu kommer vi att ångra senare. Jag tog till mig det och det är jag så tacksam för. Vi hade honom hos oss hela natten ( han föddes 22.00) Han sov brevid min man, och var hos oss hela dagen där på. Nu åkte jag hem på eftermiddagen dagen efter för jag ville absolut vara hemma hos mina levande barn. Folk försökte verkligen få mig att stanna kvar, men hem skulle jag. Vi var välkomna tillbaka och det var skönt att få det som vi ville. Vi åkte tillbaka flera gånger och satt med Alfons innan det var dags att säga farväl på riktigt en och en halv vecka senare. Vi fick verkligen träffa honom så mycket vi bara ville.
Det var första gången på länge jag skrev om detta men jag tror att det är bra att någon säger till en i sådana här sammanhang för man tänker ju inte riktigt klart. Det är ju bara kaos. Nu var det ju ingen barnmorska som sa till mig men jag tror inte det har någon större betydelse vem det är. Kram Johanna