Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

hot chocolate: jag förstår precis vad du menar. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva att vara gravid och sedan föda ett barn. När jag tänker på det känns det så fjärran och overkligt att jag allvarligt börjar fundera om det kanske är sant, att jag aldrig kommer få uppleva det...

Jag oroar mig just nu för allt... kommer jag någonsin bli gravid igen? Har ägglossningen verkligen kommit igång eller får jag bara mens ändå? Har något förstörts i och med missfallet? Kommer jag och sambon någonsin bli gravida och jag kan behålla barnet eller är det något fel på oss två?

Och det tyngsta... vad händer om jag får missfall igen?

Vem kunde tro att det var så mycket oro och ångest
förknippat med att försöka få barn.
Först inbillar man sig att man inte kan bli gravid.
Sedan tror man att man får missfall, sen att den
dör i magen, sen dödfödd, sen plötslig spädbarnsdöd
och sedan kan vad som helst hända.
Jag önskar att jag inte visste vad som kan gå fel
och bara kunde glädja mig.

Det tänkte jag också på när jag var gravid, att herregud vad man har mycket att oroa sig för. Även om det går bra så kommer man ju oroa sig resten av barnets liv sen :)
Såhär nästan en vecka efter missfallet så ser jag det ganska positivt faktiskt - det innebär ju att man trots allt kan bli gravid, vilket många inte kan. Och missfall är ju jättevanligt. Jag tror jag har haft två MF på raken (ett var så tidigt så det var när mensen skulle komma och jag hann inte plussa, men jag kände det på mig), vilket innebär att det är väldigt liten risk att jag får ett till, det händer ju en procent bara. Så ser jag det! Dock är jag fortfarande helt slut och kan inte jobba, men det är väl det fysiska. Min blutsaftkur (järn) tog slut i förra veckan, kanske behöver jag en ny efter detta...
Kevlarsjäl - vad gäller ägglossning så lyckades inte vi förrän vi började med ÄL-stickor, så det rekommenderar jag! Fast det gick bäst när man försökte någon dag innan utslaget också, man får ligga i helt enkelt :)

Vilken bra tråd!
Beklagar allas MF/MA och hoppas att ni snart mår bättre.
Jag fick missfall för två veckor sen. Var 6+0 när jag började blöda på morgonen, hade som mensvärk, men inte mer. Åkte in till gynakuten på kk och fick göra VUL. Läkaren såg bara en tjock slemhinna men inget mer. Hon misstänkte utomkved, eller att det var förtidigt att se något på ett VUL, och de tog hcg för att kolla nivåerna.
Två veckor tidigare hade jag testat plus men eftersom plusset var svagt, så testade jag om efter en dag och sen efter 5 dagar igen. Men plussen fortsatte att vara svaga.
På kk var plusset fortfarande svagt och hcg visade sig ligga på 71. Det gjorde att de inte trodde på utomkveds längre, och jag fick ta om provet efter tre dagar. Då var det bara 9. Jag kände mig ledsen och förvirrad och fattade inte vad som hänt. Hade gått hela helgen efter första besöket på gynakuten och väntat på att det skulle börja göra jätteont och kanske tvingas komma in och bli opererad för ett utomkved. Nu var mitt fall avskrivet och nivåerna nästan nere på 0. Antagligen hade allt tillbaka bildats väldigt tidigt och det hann aldrig växa till något större, eller så tog kroppen hand om det.
Jag förstår att jag kommit lindrigt undan, med tanke på blödningsmängd och smärta och det är jag tacksam för. Blödde i en vecka och fick aldrig mer än mensvärk.
Läkaren sa att vi skulle vänta två månader med att försöka igen, men det känns som en hel evighet. Men jag tänker lite samma som någon annan också skrev i tråden att nu får jag passa på att dricka drinkar och äta allt förbjudet.
Tror att jag har ägglossning nu, så snart dyker nog mensen upp igen, men jag tror inte jag kan hålla mig att vänta en mens till innan vi försöker igen.

Det verkar vara lite olika bud på när man kan försöka igen. Min barnmorska sa att vi skulle vänta en mens - men att det mest var för att man skulle veta varifrån man skulle räkna om man blev gravid igen. Nu fick jag ju inte tillbaka ägglossningen förrän efter två månader så jag hade aldrig det problemet.. men vet flera som blivit gravida direkt och som det gått bra för.

Pratade med en väninna om det där med hur länge man måste vänta och har även läst lite olika bud. Allt från 0 till 3 månader. Precis som du skriver EKJ76 så har jag hört att det är bra att ha en mens att räkna ifrån. Sen hörde jag att risken för ännu ett missfall är större om man blir gravid igen direkt. Procentuellt så ska den risken öka, men jag vet inte om det är så.
Har man fått ett "sent" missfall så kan jag tänka mig att det tar lite tid för kroppen att återhämta sig; kanske finns det sår i livmodern som ska läka och livmodern ska dra ihop sig osv.
En mens känns som lagom för mig, då mitt missfall kom tidigt. men jag får väl se om den mensen är normal eller konstig på något sett.
Är sååå sugen på att försöka igen!

Alla nytillkomna i tråden - beklagar så era missfall. Det är verkligen inte tungt.

Vi körde på direkt efter missfallet (vecka 7) men det tog sig inte. Har nu fått mens två gånger sen missfallet men den är tyvärr lite skum. Får spottings några dagar innan som jag aldrig fått tidigare och så. Hoppas inte att det ska ställa till det. Har ägglossning i dagarna och hoppas att det ska ta sig på tredje försöket efter mf.

Har bara skrivit här en gång tidigare....På 11:e försöket fick jag plus på stickan i början av februari, ma i v8 som upptäcktes i slutet av v9 - skrapning.

Idag fick jag plus på stickan igen - på 2 försöket efter mf (väntade en mens) Nu är jag överlycklig och livrädd.