SYLTFISK

Nu ska jag kolla på klänningar *dräggel*
En korsett-liknande topp hade ju inte varit fel.

Köp vegetarisk sushi så slipper du den råa fisken. Förra gången köpte vi en sort med avokado, gurka, ägg (en pyttebit) och något mer. Supergått. Idag blir det bara veg eftersom vi båda tycker att det är godare.  

Prova du sushi någon dag, supergott. Magert också och därför ok att äta, om man inte äter efter någon diet där inte ris är ok.
Lasagnen är jättegod.
 
Ska ha kvar Nixa-sidan uppe så sambon råååkaar se den. Även om vi kommer gifta oss borgligt vill jag ha en fin klänning.

Någon vaken?

Cia: bra att du känner att det är ok med 09. Det är allt lite planering som krävs innan. Låter ju bra att han säger att det blir bröllop 09 oavsett när bebis kommer. 08 kanske?

Skrutt: Ååh, vad kul. Vilka framsteg din sambo gjort. Hoppas på tvuvstart men tror absolut inte på det egentligen. Sambon har ju inget jobb efter augusti är slut och det är jättesvårt att hitta någonting. Får han ett jobb direkt i sep så kanske vi startar i dec istället för jan men tvivlar starkt på det. Jag vill också tjuvstarta *muttrar tyst*

Låter som en jobbig dag Cia. Det är aldrid kul att sitta vak. Bra att dotterna kom så du fick lite andrum. Om man är mer personal kan man försöka byta av regelbundet så man kan hämta andan, ta lite luft och göra/tänka på någonting annat en stund.

Thulan: Man vänjer sig. Jag lovar. Efter två år inom cancervården har jag varit med om dödsfall och vak väldigt många gånger och man vänjer sig. Man har inte heller samma relation med den döende eller anhöriga. Vissa är det jättetufft att vaka för och andra inte lika jobbigt. Finns patienter som jag tänker på fortfarande trots att det är över ett år sedan de dog. Det viktiga är att man kan bli avlöst från vakandet för det tar mycket på krafterna.

Visst är det speciellt att sitta vak. Det viktigaste för mig är att personen inte har ont eller ångest. På mitt jobb har vi stora friheter när det kommer till mediciner. Jag kan i princip ge obegränsat med morfin och lugnande när en person är terminal (som vi kallar det). Vi har även möjlighet att ge mycket utan att ringa läkaren vilket är bra. Jag ger det som jag tycker behövs. Vi har ibland både morfindropp som går och dormicumdropp (dormicum är lugnande).

Håller med dig om att det inte handlar om att säga rätt saker, det viktigare är att man är där och visar att man vågar sitta kvar hos någon när sorgen är som störst. Man kan inte göra mer än så gott man kan, ingen av oss kan det. Då spelar det ingen roll om man är helt nyutbildad eller jobbat i 20 år. 

När det gäller anhöriga så tycker jag det viktigaste är att lyssna och bekräfta vad de säger. Om det säger "detta är så orättvis" säger jag ofta "Ja, det är det". Ibland säger de "jag vill/önskar att hon kan få dö" då brukar jag bekräfta det och säga att något om att man inte är elak eller älskar någon mindre för att man vill att personen ska dö. När någon lider så vill man avsluta lidandet åt dem. Det räcker för att starta ett samtal där anhöriga kan prata av sig.

Bland det värsta är när personen som ligger för döden säger själv att han/hon vill dö och frågar om jag inte kan hjälpa till med det. "Ge mig en överdos" är tyvärr ganska ofta de säger. Brukar säga att jag ger så mycket som du behöver. Självklart ger jag överdoser även om det har hänt att någon gått bort under tiden eller direkt efter jag givit någonting.

Cia: förstår att du ville sitta hos henne men hur mycket man än tycker om någon så är det tungt och känslomässigt krävande att sitta vak, speciellt om man inte kan underlätta för personen. Man behöver andningspauser.  Jag behöver andningspauser när jag sitter hos döende människor och jag gör det nästan varje vecka.

Nu blev det ett långt inlägg igen men detta brinner jag för.

- Självklart ger jag INGA överdoser - ska det stå såklart.

Hejsan. Inte mycket planerat för helgen. SKa träffa mamma och mormor och gå och fika imorgon. Tänkte åka in till stan med eftersom det är Göteborgsvarvet imorgon är nästan
hela stan avstängd så det är ingen idé.

Intressant med tvillingar. Tror risken är väldigt liten för oss. Inga tvillingar på sambons sida, inga på pappas sida och mammas vet vi inte eftersom hon är adopterad. Men vi tror inte att det är så stor chans/risk. Men tänk att behövs släpa upp en tvillingvagn på spårvagnen.  

2,1 mil är gbg-varvet. Min natt-uska ska springa. 40 000 anmälda till start, får sehur många det blir.

En mil är mer lagom. Att gå alltså! Två mil orkar jag mig nog inte ens runt, även om jag går hela vägen.  

Oj, nej aldrig. Hade ju dött på vägen.