Är så arg på min 6-åring...

Känner igen mig lite i det du skriver, min dotter var likadan, men har ju med de små tonåren att göra.
Som mamma måste man försöka bita ihop, ha tålamod, men inte tolerara vad som helst.
Dom är ju exakt som en tonårong, men i litet format, men med samma temprament och envishet.

Det jag kan glädja dig med det är att det går över, min dotter är på väg ur det nu efter ungefär 2 år av skrik, smäll i dörrar, jagjagjag, utbrott och allt som hör till.

Mitt råd är att prata prata prata med din son, är jobbigt för dom med i den åldern, min dotter sa bla att hon visste inte varför hon gjorde som hon gjorde men att det inte gick att stoppa då hon blev arg.

Ja, jag borde har större förståelse, jag retar mig så på mig själv, det är jag som reagerar som ett stort barn och vill hämnas - VARFÖR kan jag inte lägga band på mig själv och reagera på ett vuxet vis? Suck. Tycker så synd om honom...

Låter som din son är en "typisk" 6-åring helt enkelt. Det är en jobbig period för hela familjen och jag har full förståelse för att du tappar humöret och blir arg. Jag tror att det är bra att sätta gränser, bli arg tillbaka och säga åt sitt barn. Men utan att kränka barnet!

Jag tycker att du ska ringa bvc eller skosköterskan om han går i skolan. Be att få prata med någon om sonen och hur du känner. Förhoppningsvis kan du få tips och idéer hur du ska bemöta honom utan att kränka honom.

Och när han kommer ur värsta "6-årsperioden" kommer det komma fram en "ny" härlig kille igen. Äldre, klokare och mognare.

Ja vet att det är svårt, kan själv bli galen på mina barn, men det är du som vuxen som måste tänka dig för lite extra. Om din pojke hör dig säga fula/sårande ord tror han att det är okej.

Har börjat förklara för min pojk att jag blir väldigt ledsen inuti, mitt hjärta gråter när han säger/gör mig illa. Berätta hur mycket du älskar honom och krama om honom.

Förklara för honom att även om du är arg så älskar du honom. Det tog ett tag för barnet att komma in i det. Men det är nog så att för att få respekt måste man förtjäna respekt och det är du som vuxen som måste börja bygga upp förtroendet emellan er.

Krama om din pojke sen när han kommer hem å berätta hur mycket du älskar honom, han tycker nog inte heller att det är roligt att bråka. Försök kom överens om att ni ska tänka er för båda 2.

Du kanske kan slå bort hans dumheter efter ett tag å tänka att han är ett barn. Men alla sårande ord han hör från dig som sin mamma, kommer han bära med sig resten av sitt liv.

Jag klandrar dig inte har själv haft en väldigt jobbig period med min stora pojk, men det är mycket bättre nu. Blir jätteledsen när jag tänker tillbaka på det.

Jag är nog ite så verbalt elak, kan iofs skrika på honom när han inte lyder, jag kör mer med bestraffningar, indraget kalas (och det kommer verkligen att bli indraget...), indraget godis, får inte leka med kompisar, osv.

Ord har vi alltid varit väldigt noga med, han skulla aldrig kalla mig något, men däremot gör han ju precis som jag gör - skriker...

ite = inte...

Du behöver nog lite vägledning i hur du ska hantera din 6 åring. Kanske BVC kan hjälpa dig. Det är en jättejobbig ålder och inte alltid så lätt att agera vuxet även om man borde.

Lycka till

Hans beteende hör med åldern...försök o vara på ett annat sätt

Jag tycker att du ska läsa Anna Wahlgren.

Min fem åriga dotter beteer sig tidsvis som en 6 åring och ibland som en 5 åring.

Tala med skolan eller med någon pedagog så kanske du får lämpliga råd.

En sak som ofta funkade på min dotter var att jag vägrade lyssna då hon skrek, jag sa bara att jag hör inte vad du säger då du skriker, fortsatte hon att skrika så fortsatte jag att inte höra, tillsist så brukade hon prata i normal ton om hon inte fick frispel och dundrade in i sitt rum.

Förklara att folk lyssnar bättre om man talar tyst, för då måste man riktigt lyssna för att höra vad den som pratar säger.

är väldigt tålamodsprövande att köra "jag hör inte"-metoden, men för mig var den effektiv.

Okej! Uppfattade det som att du sa saker som sårade honom, fel av mig alltså.

Ett tips! Prova med belöningar istället för straff.

Vi provade under en period att lägga 20 st 5:- i en hög =100:- Å berättade att han skulle få hela högen med 5:or när månaden var slut, men för varje gång han betede sig alldeles för illa förklarade vi och plockade bort en 5:a.

Första månaden fick han en hög med tror det var 35:- i. 2:a månaden var det 80:- kvar.

Inte så mycket skrik å inga bestraffningar, kanske inte passar er men hos oss gick det bra.

... jag lärde mig ryta när vi hade sexårsfasen. Inte så stolt över det, men det var faktiskt det enda som hjälpte då. Såg framför en massa elände och upptrappad ljudnivå hemma så jag målade fan på väggen vilket inte heller hjälpte, men det har löst sig. Detta var en urjobbig period tycker jag, då jag iallafall tröstade mig att barnet var söt när hon sov.

Nu är vi nu på väg in i tonåren, efter att ha överlevt 9-års krisen.

Nu är ju inte hämd det bästa, han är ett barn och testar både sig själv och andra. Sök hjälp om det blir övermäktigt. Det brukar finnas kurser a la cope-utbilningar i kommunen. Sen kan det vara skönt att höra att man inte är ensam samt läsa på om sex-åringar.

Tv-programmet Om barn om barns utvecklingskriser
www.ur.se/ombarn/templates/Page____5515.aspx

Finns en bok med som heter Sluta bråka med barnen
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp&a=503950&previousRenderType=1

Själv nonchallera jag de skrik som "missbrukas".

Min femåring skriker också. Men hon har börjat säga dumma mamma eller dumma pappa lugnt. Jag har sagt till henne att hon ska uttrycka sina känslor i prat.

Att känna är en sak, att agera är fel i detta fall.

Har själv en som snart fyller 6 år som prövar oss vansinniga ibland.

Men arg har man rätt att bli, säga nej gör jag och då skriker hon. Men jag håller stenhårt på mina nej och då får hon ligga på golvet och skrika och sura för det hjälper inte.

Men barn gör inte som du säger, barn gör som du gör/ ett litet tipps.

Vissa straff är okej, men för mycket straff löser inte problemen, utan då kommer du prövas hårdare.

Ett kalas tycker jag är fel att dra in, hur dum barnet en varit.

Jag tycker man skall dra in på rätt saker istället.

Vi har en liten spargris här hemma och om någon av oss svär eller är dum, vuxen som barn, måste vi böta en krona och då drar vi det från veckopengen.

Är min dotter däremot duktig och hjälper till, lägger jag till en krona eller 2 på veckopengen. Jag tycker det systemet ger bättre resultat.

De "bestrafningar" vi haft hemma har varit indraget lördagsgodis och utegångsförbud, men då har hon blivit varnad innan, tex att om du fortsätter skrik och inte städa så blir det inget godis imorgon. Hon har fortsatt och jag har frågat om hon inte vill ha godis, hon säger att hon struntar i godis och då blir det inget.
Sagt att så fort du städat så kommer du få ditt lördagsgodis, så på lördagkväll brukade hon städa å fick godiset på söndagen.

Är ofta de testar hur konsekvent man är, om man viker sig och låter dom göra/få som dom vill trots man sagt nej.
Min jänta visste att jag var/är konsekvent men testar ändå ibland med motiveringen: X behöver ju inte städa sitt rum om han skriker massa på sin mamma och andra liknande saker.
Jag frågar om jag brukar ge mig, hon svarar att det brukar du inte gör, jag frågar varför hon då gör så, hennes anledning är att testa om det kke går.

Men vi är väldigt överens om att det går snabbare om man gör det man ska göra om man inte brukar i x antal timmar först, en städning tog 12 timmar, men hon blev klar...

Förstår att det känns jobbigt. Du får försöka stå på dig. Men hjälper bestraffningarna egentligen eller gör det bara er till mer ovänner? Det kan lätt bli en ond cirkel. Försök att bryta ilskan, bråken, trotset med något. Sätt dig ner med din pojke och prata om hur ni ska göra för att bli vänner och sluta bråka. Fråga vad han behöver för att må bättre och berätta vad du behöver.

När allting blir för mycket för mig och även min flicka (som också är 6år) försöker jag att börja med de mest grundläggande sakerna. Att försöka hålla min flickas blodsocker på rätt nivå (blir lätt irriterad och gnällig om hon är hungrig) och att försöka få henne att sova ordentligt. Då tar man bort två vanliga orsaker som lätt leder till bråk. Nu låter jag som värsta "pretto-mamman" men det lovar jag att det är jag absolut inte...

Lägg dig brevid honom på kvällen och prata igenom dagen, vad som har hänt, varför ni blev ovänner och bestäm sedan hur ni ska göra nästa dag för att det inte ska hända igen. Ta som vana att båda säga förlåt och att ni älskar varann iallafall. Förklara att alla kan ha en dålig dag men att ni tillsammans bestämmer att ni inte ska vara "dumma mot varann" för det. Berätta att du blir arg, skriker för att hans beteende är fel inte för att det är fel på honom. Tror du förstår vad jag menar..

Min flicka kan också vara pestig, en riktig skitunge rent ut sagt. Men det här sakerna brukar jag tänka på..

Sen försöker jag även kramas, klia på ryggen och gosa extra mycket med henne när vi är inne i jobbiga perioder. Ta lite extra tid för att läsa saga, rita i målarbok eller krypa ner brevid varann i soffan och titta på en film.

Kärleken finns där, den är bara gömd bakom bråken...