Det värsta sveket...

Synd att du har fått intima detaljer överhuvudtaget. Det hade du kunnat fått bli besparat, även om du kanske har frågat om dem själv.

Jag har inte läst hela tråden, men det finns en del i sammanhanget som jag inte får ihop.

Det låter på ts som att det är en ganska planerad otrohet. Varför behövde din fru, eller tog sig din fru, en älskare från första början?

Sett ur perspektiv så vet jag ärligt talat inte om otrohet alltid är det värsta som kan hända en i en relation. Det finns alltid något som en otrohet vill säga en ochså, om man vänder lite på den.

Det är ett knäck och väljer man sen att gå vidare kan relationen snarare förstärkas och fördjupas ochså. Det är en kris förstås. Men kris betyder utveckling samtidigt...

Hade hon behövt bli gladare hemma om det nu hade hjälpt???

Nu är jag kanske väldigt hemsk, men jag tror ibland att man behöver få lite salt i såren...

Först och främst så vet jag inte om jag tycker att en otrohet i längden är "värsta sveket". Har varit utsatt själv kanske jag skall tillägga. Världen gick under ett tag. Men jag måste ochså rannsaka mig själv och vår relation och inse att själva otroheten var ett symtom mer än ett svek. Trots en stabli relation är man ochså två individer som lever i förhållandet och världen är trots allt inte symbiotisk utan subjektiv.

Vad tänker du om du försöker se det hela ur hennes synvinkel? Tror du att hon kände att det bara var en kul grej eller kan det finnas andra faktorer som ligger till grund? Hur mår hon i det hela nu?

Ts: Jag har ett litet vardagstips som fungerar för mig. När jag har en fnurra, eller har haft en fnurra på tråden med min nuvarande så har jag INTE gått till dem som ser världen eller problemet ur min synvinkel. De är sällan objektivet och drar ner mig i stället när de håller med om att han burit sig för jäkligt åt eller dyligt. Omdevetet så förstärker de min oförmåga att de det ur hans synvinkel och tips som "lämna, stå på dig du har rätt, sådär kan han inte göra, stanna inte kvar" etc haglar som spön i backen; för att inte tala om "stackarsdig-"mentaliteten som bara är sååå destruktiv.

Jag går till hans bästa vän (som råkar vara en tjej) eller hans syster. De kan beskriva världen ur hans sätt att se på och och är ochså oftast partiska till hans fördel (dock utan att nedvärdera mig). Och när jag har pratat med dem en stund så ser jag det oftast ur ett litet annat perspektiv som säger mig att "ja jäklar, det har jag inte tänkt på..." eller olika förklaringar etc. MINA vänner hade aldrig tänkt på det på det viset, och jag blir stärkt framåt istället för att bli nerdragen i ett negativt idiom och tankessätt

En relation bygger inte upp sig själv på ett minimiunderhåll, och det tror jag att du vet.

Man täpper igen luckor med små gester, vardagssignaler och trivsamhet sinsemellan. En sak som jag lärde mig när mitt artonåriga förhållande sprack var att vi hade levt i aldeles för många år på minimiunderhåll. Ingen relation pallar för det i längden skulle jag tro.

Man blir stark tillsammans och stärks när relationen är stark. NÄr den är svag sker det motsatta. När jag läser vad du skriver så känner jag ändå att den smärta som du ger utlopp för faktiskt tyder på att er relation är stark och att din känsla för att fortsätta är stark? Att du faktiskt vill något med relationen även fortsatt?

Det här var kanske din frus/sambos sätt att överleva minimiunderhållet. Det kan ha varit ett sista försök att fortsätta er relation, att orka gå vidare och att inte lämna det? Bara en tanke, då jag själv inte kan sätta mig in i att vara den som är otrogen i vuxen ålder. Men jag tror att kvinnor skulle kunna tänka så???

Nu är jag lite motvalls kärring igen... jag tror inte att man behöver varken koncentrera sig på varför eller invänta terapi egentligen i första hand.

Däremot hade jag varit nyfiken på;
Hur såg vår relation ut egentligen innan allt det här? Finns det några svar att hämta där? Hur ville vi ha det tillsammans egentligen och hade vi det så?

Om du tänker ett år framåt, eller varför inte tio... så tror jag att själva händelsen egentligen inte har den största betydelsen. Utan snarare vad ni gör av den och vad ni kommer fram till.

Försök att sudda ut alla intima detaljer du har fått reda på. De berör inte dig och får dig inte att må bättre. Hårt, men tyvärr tror jag att det är sant? Se till att inte ställa frågor som du inte vill behöva hantera svaren på... JAG tolkar ingående information som två saker; dels svar på dina frågor och sen även din frus sätt att visa att hon verkligen vill göra allt för att reparera?? Kan det vara så?

Sen handlar det till syvende och sist om hur ni väljer att gå vidare.
Skall ni ta er igenom det här tillsammans?
Eller.
Skulle ni kunna överleva känslomässigt i en vardag utan varandra?

Vilket är värst?
Att det inträffade har hänt, eller att ni kanske inte fortsätter tillsammans?

Är ni överens om att ni vill kämpa för en fortsatt relation? Eller kan ni försöka att prata om den delen åtminstone?

Ser att ni sover åtskilda. Kan det vara så att det ger upphov till ökad ensamhetsupplevelse mitt i alltihop? Ni delar ju problemet men har olika delar utav den. Kan ni pussla ihop och sätta ord på sorgen ni bägge (möjligtvis/troligtvis) känner?

En fråga till. Har ni gett varandra en kram de senaste dagarna? En lång och innerlig kram där ni står hjärta mot hjärta och bara känner efter? Om inte. Gå och ge henne en. Eller ta en. För jag gissar att ni behöver en bägge två.

En stark relaton klarar det mesta. Och om det är en livskamrat ni bägge har funnit, så vill ingen av er behöva klara sig utan den andra, inte ens efter ett sådant trauma som ni går igenom nu.

Jag kan tillägga att jag bygger min övertygelse på att man klarar sig igenom det man behöver. Har två långa relationer bakom mig, den första varade i arton år, och tog förvisso slut till sist. Lever nu i min andra relation, och vi har gått in på vårt åttonde år.
Sett ur ett längre perspektiv så klarar man de flesta kriser så länge relationen bygget på en substans och vilja. Och man kan lägga det värsta bakom sig och ta nya tag framåt.

Anonym: hon skäms säkert jäkligt bra på egen hand. Jag tror inte att någon behöver fördöma henne, hon gör det säkerligen väldigt bra själv. Hon har åsamkat den hon älskar mest i världen för smärta, så självklart skäms hon, ångrar sig och önskar det ogjort. Men det är som det är. Tror du att ts behöver få läsa din förkastelse av den kvinna som han älskar och som han lider på grund av just nu? Hade hans kärlek inte varit stark så hade han inte haft den här smärtan just nu. JAG inbillar mig att han inte vill läsa något nedsättande om henne som person i alla fall, trots att han är sviken???

TS: förlåt att jag tolkar dina känslor utan att veta. Men såhär hade jag nog sett det om jag hade gått i dina skor, eller rättare sagt; i egna liktillverkade.