Det värsta sveket...

Jag önskar verkligen er bägge lycka till. Ni står inför ett gediget och kraftsugande arbete, hur ni än väljer att lösa det. Allt väl!!

När jag ser vilka råd du får mellan varven så baxnar jag, men det känns riktigt skönt att du samtidigt verkar vara en sund person som har god förmåga till någon sorts självdistans mitt i alltihop; och att du inte biter dig fast vid en offerroll. När jag ser tipsen du får så undrar jag inte över att relationer idag inte håller någon längre tid. Det är så enkelt att alltid lämna, det är mycket svårare att stanna kvar och att bearbeta och jobba sig igenom tuffa händelser. Mitt i all sorg och svek så verkar du ändå se människan bakom agerandet och när gläntar på ridån och kikar där, så är inte den som sviker någon lycklig varelse; oftast.

Otrohet är en nagel i ögat. Det gör förbannat ont. Men även revor läker och skapar någon form av överlevnadsskydd, även om de gör ont varje gång man lyfter på täcket oavsett hur tiden framskrider. Men det är inte oförlåtligt. Och det kan komma annat ur det. Ett ökat samförstånd och ändrade vardagscykler, för ofta tror jag att det är det som behövs. Det är så lätt att lägga all skuld på den som blir symtomet på att det inte fungerar. Men många gånger är det mer komplext än så.

En ny dag idag. Ett nytt andetag! Det här verkar ni fixa trots allt!

Nu skall jag dessutom vara riktigt hård och kall och elak. Så den som inte vill läsa bör inte göra det.

Jag är personligen övertygad om att en person som planlägger en sådan här utomäktenskaplig process och tror att man kan göra det utan att det inverkar på något, märks eller ens klarar tanken på att försöka sig på att leva ett dubbelliv (för det är väl trots allt det som var en av avsikterna inledningsmässigt om jag förstod det hela rätt?) har en känslomässig störning med sig i bagaget på ett eller annat sätt? Du beskriver ochså att hon har mkt med sig i bagaget som börjar poppa upp... de flesta med en sund anknytningsförmåga och trygghet i sig själva skulle aldrig komma på tanken att göra något i den här vägen, enligt min erfarenhet i varje fall.

Den inre tryggheten och anknytningsmodellen, självbilden etc byggs upp under de första åren och det finns tyvärr många föräldrar som inte kan se längre än till sig själva, eller som lever under olika omständigheter som man inte rår på och bara måste överleva på olika sätt. Inte alla barn växer upp och får insikten att de är värda att ses utan att de måste kämpa för det, får den bekräftelse de behöver etc. Jag skulle inte bli förvånad om sådana faktorer skulle kunna ligga till grund för hur man knyter an till männsiskor man möter i sin väg längre fram (och det finns ju forskning som tyder på det så det är inte självpåhittat).

Emellertid så tror jag inte att det är obotliga tillstånd, men man måste kanske ner i backen rejält för att inse att man behöver jobba med sig själv och den biten. Alla har vi skräp i påsen och alla behöver vi egenltigen ta tag i vissa personliga bitar. Ingen går fri ur den här aspekten vare sig man har svikit andra eller ej.

Som jag ser det så blir ett otryggt anknytningsmönster en form av funktionshinder när man växer upp, och det ger sig uttryck på olika vis där relationer kanske ligger lite utanpå eller man fortsätter att jaga det man inte fick som liten.

Man lämnar väl inte en partner för att den är blind, sitter i rullstol eller annat? Om någon skulle skriva ett inlägg på fl om att "min sambo var med om en olycka, och får nu sitta i rullstol hela sitt liv"; så tror jag inte att det skulle komma massvis av inlägg som skriker; lämna, lämna, lämna? Som jag ser det så är det här lite samma sak?

Visst, man kanske inte kan leva med det när det kommer till kritan. Men jag tror inte att beslutet skall fattas när man är som värst uppe i sin egen krisreaktion.

Vem är det nu som inte är relevant? Det här handlar om ett stort svek i en relation. Inte ett brott eller en kriminell handling som är åtalbart.
Jag tycker ochså att det är väldigt magstarkt om jag skall döma det utifrån mig och mina egna erfarenheter, relation etc. Men jag ser att ts försöker se det ur olika infallsvinklar och framförallt att han skriver att " Allt går inte att förklara förnuftigt eller logiskt. Ibland bara är det som det är pga att människan är en komplicerad varelse. Jag har ännu ingen intention att lämna henne utan vill istället försöka lappa ihop våra liv."

Det är så förbannat vackert och fantastiskt och jag hopppas innerligt att om jag gör en dumhet i min relation någon gång, oavsett vad den månde vara; så skulle jag vilja bli bemött med denna grundtanke och omsorg och förmåga att känna kärlek mitt i alltihop. Att min partner kan se mig som Människan och inte som Utförararen eller Svikaren. För alla kan vi göra fel. Alla kanske inte gör detta mot sin partner, men visst gör vi andra fel lite till mans mot dem vi älskar? JAG gör det i varje fall.

Tur att vi inte har straffet stening i vår kultur, för jag är övertygad att det hade tillämpats i stor utsträckning så vedertaget som det verkar vara med vedergällningar av olika slag. Det blir så tydligt tycker jag, när man läser en del trådar här. Människan är trots allt en väldigt primitiv varelse.

Ang att inte kunna rå för en olycka.

Så vill jag nog bara kontra med att man inte heller kan rå för de omständigheter eller mijöer, arv och sociala nätverk man föds in i. Ett barn är ett oskyddat väsen och den mest ambitiösa kan misslyckas fatalt med att ge sitt barn en god grund att stå på genom livet.

Varje liten flicka förtjänar en far som sätter en osynlig princesskrona ovanpå hennes huvud som hon glänsande har med sig ut i livet. Tyvärr är det allt för många flickor som får kronan på sned, eller ingen alls, eller en krona som ingen vill se.
Vad söner behöver vet ni säkert bättre än jag.

Nu gjorde du antingen en egen tolkning eller så var jag otydlig och fladdrade iväg. Jag kallade inte dig för primitiv. Jag kallade nog alla männsikor för primitiva? Det är mkt hat och hämnd och skadade självbilder som styr våra handlingar gentemot andra?

Jag säger inte alls att man kan behandla sin partner hur som helst. Jag tycker att relationer skall bygga på tre saker framför alla andra. Att man har tillit till varandra, ömsesidig hänsyn och att man respekterar varandra. Och så får man värdera relationen utifrån det mellan varven. NÄr man kommer på glid från dessa tre hörnstenar får man sätta sig ner och försöka komma på rätt kurs igen eller omvärdera sina ställningstaganden. Det ligger på mitt ansvar att min partner kan känna tillit till mig, förstås och vice versa.
Men en relation är så mycket mer för mig än att det är något man bara bryter när något har gått åt hecklefjell. Man kan lösa det mesta på något sätt och gå vidare om man har känslan för relationen och varandra och intentionen för det. Jag menar att det finns sådant som är oförlåtligt, men inte nödvändigtvis en otrohet, men den ena är inte den andra lik, man får väga de faktorer som ligger till grund för och mot varandra. Ibland hittar man mänsliga aspekter som gör att man klarar att se det ur en annan synvinkel och så landar man i det.

Den är var RIKTIGT grov. Jag tror inte att jag behöver skärpa mig eller att jag är någon liten barnunge som skall rätta mig efter dina order eller förhållningssätt.

DET är vad jag kallar för disrespekt för andra/förhoppningsvis speglar det inte din kvinnosyn för då är det riktigt illa/, och jag lovar att du hade fått käka upp det om du hade bemött mig så irl.

Nu läser du in precis det du själv vill.
Jag kallade inte DIG primitiv, och jag har inte HOTAT dig FYSISKT. Jag kan bara svara för det jag säger eller menar, och inte det du uppfattar att jag säger eller menar. Vem du än är, så är du nog bara en vanlig människa du med. Precis som jag.

Anonym (Jag) skrev 2007-05-25 09:29:04 följande:

Jag håller fullständigt med dig. Men samtidigt tror jag att det kan finnas förklaringar som inte är lätta att se själv eller att klä i ord? Jag tror inte att man skyller på sådant heller när ett trauma uppstår, men man kanske kommer fram till det på vägen att man har olika mönster med sig...

Anonym (Jag) skrev 2007-05-25 09:53:23 följande:

Känns som att jag motiverar till sidodiskussioner, och det är inte min avsikt.

Beklagar verkligen utvecklingen av det här, men samtidigt verkar ni ha kommit till ett beslut.

Jag skulle nog inte rekommendera en tredagarsväxling för ett ett och ett halvtårigt barn. Inte på några villkors vis! Egentligen knappt ens varannanveckasboende för ett så litet barn; hinner knappt acklimatisera sig innan det är dags att åka till nästa. Men det finns ju familjer som får det till att funka som känner att barnen inte far illa utav det, så varför inte. På så sätt får ju barnet tillfälle till båda sina föräldrar ochså.

Känn efter vad som känns rätt och rimligt, gör ett eget tänkbart schema så kan ni diskutera utifrån det?

Känns ju nästan fantastiskt att du redan nu kan tänka tanken att träffa någon annan.

Har alla tänkt på att vi bara hör en sida av myntet? Det är lite obetänksamt att inte nyansera och att helt förkasta kvinnan i fråga. Hade hon skrivit tråden hade vi kanske sett helt andra sidor och faktorer i historien och i stället peppat henne att lämna sin man...

Det är trist att hon har bråttom iväg just nu. Vad är skälet om ni tidigare har haft en så god relation som du beskriver att du har upplevt?

Jag har själv varit med om att fatta beslut om separation efter en mkt lång relation, och första gången jag tog upp att vi hade allvarliga relationsproblem, så stod han mest som ett fån. "Vi som har det så bra"? Hans uppfattning om att ha det bra, innebar för mig att jag helt försvann som person och att jag fullständigt vantrivdes med hur vårt liv såg ut och att jag höll på att gå under mentalt. Jag hade inte varit otrogen, men han blev så chockad att han gick och la sig med min närmaste väninna, och det var mitt fel. Jag förebrår dem inte i efterhand, jag hade kunnat förstå och inse och göra annat i min egen kris, och några år senare gick vi till sist ifrån varandra fullt ut, vilket vi inte gjorde just då. (vi försökte reparera men det blev aldrig riktigt bra...) De hade ochså efter vår separation en långvarig relation, som tyvärr tog slut till sist. (när det väl var ett faktum önskade jag dem faktiskt lycka till ärligt talat. Trots att jag saknar min väninnan än idag efter detta).

Världen är tudelad i en relation. Och den enas syn på den speglar inte alltid hela verkligheten? Mitt ex tycker nog att jag var otacksam för han gjorde allt för sin familj ("efter allt jag har gjort.." något jag har hört mer än en gång).

Kommunikation medan tid är är nog trots allt A och O.

Det är förstås en stor förlust. Som att bli av med en arm eller ett ben eller något annat vitalt.

Det är en stor förvandling som sker, enligt min erfarenhet. Den man en gång kände så väl och delade allt med blir plötsligt en främling och åtgången till varandra blockeras på ett märkligt sätt. Hoppas att ni kan hitta tillbaka till någon form av vänskap och gemenskap i sista ändan, ni har ju trots allt ett gemensamt barn.
I vårt fall tog det sex år, men ... hm, jag skulle nog vilja säga att vi senaste åren har hittat en plattform, och jag känner återigen att exet blir förutsägbar för mig, för han stänger inte av gentemot mig för närvarande. Vi är goda vänner idag, jag lever med och har ett barn med en annan man, men vi kan trots det uppföra oss som folk mot varandra igen, och de två har ochså en schysste kommunikation sinsemellan. Vilket är helt suveränt, jag trodde aldrig att vi skulle komma hit hän, ärligt talat!

Ge inte upp!

Lycka till, Shootking. (att din fd fru/fru läser är en sak... men att hennes väninnor har mage att göra det, är bara helt förkastligt. Har de verkligen inget liv??? ).