Det värsta sveket...

Anonym (så lågt...):

Tack för lyckönskningarna, de värmer verkligen!

Visst, hade jag inte haft min son att tänka på så hade jag varit så långt borta som pengarna hade räckt just nu, enkel biljett!!! Men jag älskar honom över allt annat på denna jord så jag kan bara inte lämna honom sådär. Som det känns just nu så måste jag/vi hitta en lösning där jag/vi får distans till det hela. På var sitt håll dessutom tror jag är en bra idé. Så vi får väl se vad vi kommer fram till i kväll när vi ska prata om detta igen. Diskussion nummer 2 om det berörda ämnet... Fy, ser verkligen inte fram emot det. Men det är ett nödvändigt ont tror jag om jag/vi ska komma framåt.

Anonym (Lika här):

Om det hade varit ett krogbesök så hade man kunnat skippa krogen , vilket jag och min fru har gjort i många år. Det är värre att sluta gå till jobbet...

Fred:

Det är så lätt att se saker ur enbart sitt eget perspektiv. Så jag uppskattar verkilgen att folk tar sig tid att läsa om min situation. Det hjälper mig att se min sitation klarare och att utvärdera mina egna tankar och känslor. Så du har nog rätt i att era råd är som ett stöd för mig. Jag måste göra vad som är rätt för mig, någon annans lösning fungerar nog inte så bra i mitt liv.

Min största önskan är att vi skulle kunna reparera detta tillsammans och att allt skulle kunna bli som det var tidigare. Eftersom jag befann mig precis där jag ville vara i livet innan detta hände så är det väl mänskilgt att längta tillbaka till detta. Men eftersom det handlar om svek av stor magnitud så blir jag ju osäker på hur bra vi kan få det. Framförallt hur mycket stöd jag kan få av min fru och hur mycket hon är beredd att satsa och hjälpa mig för att göra mig mer hel än jag är idag inombords. Hur hel jag sedan kan bli är ju en fråga för famtiden.

Alla råd och tankar från er uppskattas och värmer verkligen!

Anonym (sanningen):

Tja, låt oss säga att jag har en hel del att bearbeta... Suck!

Akvarel:

Det är bla detta som jag är osäker på och som jag kommer vilja ha svar på´i kvällens diskussioner. Detta måste ju vara solklart att hon inser vad hon har gjort och även konsekveserna av detta för att vi överhuvud taget ska kunna gå vidare. Samt att hon är beredd att satsa 110% på mig och famlijen.

Det verkar som många undrar hur det går för mig/oss. Kan berätta att vi har pratat en massa och att jag har fått svar på en del frågor och fortfarande har en hel del frågetecken kvar. Vi har i alla fall konstaterat att vi har ett problem (vårt förhållande) och att hon har ett problem (att hon har varit otrogen). Vi ska som jag nämnt innan iväg på samtalsterapi om någon vecka och jag hoppas att de där kan ge oss de verktyg som vi behöver för att börja bearbeta hela situationen, både tillsammans och var för sig. Just nu känns allt bara rörigt och jag har ingen aning om hur vi ens ska börja. Flytta isär/bo ihop, ansöka om skillsmässa/forsätta som gifta, sova tillsammans/sova var för sig, umgås som en famlij/umgås ensamna med barnen, trösta varandra då vi mår dåligt/lämna varandra i fred, prata/inte prata...

Just nu har jag åkt ivag till grannstaden och ligger nu på ett hotellrum med min son sovandes bredvid mig. Jag och min son har helt enkelt gjort en utflykt för att jag och min fru ska få komma bort från varandra lite grand och inte prata mer just nu. Vi har pratat och pratat (det är mest jag som har velat ha svar på alla mina frågor som jag har till henne) men jag måste även inse att vi måste vila oss emellan. Idag har vi grälat vid två tillfällen, vilket inte är bra då det enbart är destuktivt.

Kan i alla fall berätta att det känns som att jag har fått en bättre bild av att min fru verkligen inser att det hon har gjort är helt uppåt väggarna fel (finns ju inte på kartan) och att hon mår extremt dåligt över detta, så dåligt att hon inte själv vet vad hon tycker/tänker längre om sig själv ens en gång. Hon har insett att hon har satt hela sitt liv på spel och även sin mans och sina barns. Det låter kanske dumt men det känns skönt på ett visst sätt att hon mår dåligt över det då det känns som att det i alla fall betyder något för henne att hon har svikit mig på detta sätt och att det gör henne lite mer mänsklig i mina ögon.

Jag känner mig även säkrare på att hon verkligen vill att vi ska fortsätta och att vi ska göra ett allvarligt försök. Hon säger att hennes känslor aldrig har ändrats för mig och jag kan inte göra annat än att lita på henne. Med tanke på vad hon har berättat för mig så har jag inga tvivel att inte tro henne. Jag är säker på att hon inte har skönmålat någonting fdå hon har berättat om allt för mig av den enkla anledningen att de saker som jag har fått reda på inte kan bli särskilt mycket värre!

Dock är vi dock ännu oense om praktiska detaljer såsom om hon ska fortsätta jobba kvar och resa på utbildningar i sitt jobb. Detta är det jobbigaste biten vi har kvar känner jag.

Så har jag fått några "bryt" också. Har gråtit massor vid ett par tillfällen, det bara dyker upp från ingenstans. Läste idag ett kort jag hittade i vårt sovrum. Kanske dumt gjort. Kortet var hennes gratulationskort tills mig på min 30-årsdag och där stod det något i stil med "Älskar dig för evigt". Det gjorde riktigt ont att läsa och det slutade med att jag la mig ner i sängen och bara storgrät...

Så, nu ska jag försöka titta på melodifestivalen en stund och kanske titta in här någon mer gång ikväll för att se om det är fler som spenderar sin lördagskväll framför datorn...

Zorken:

Jotack, det är lätt att dömma när det gäller andra. Visst, jag kan dra. Men vad innebär det för mig rent praktiskt? Halva tiden med min son försvinner, jag måste flytta från mitt drömhus (vill inte bo kvar själv i huset). Det är extremt svårt att bara ge upp sitt liv när man befann sig precis där man ville vara i livet innan detta hände. I stort var jag helt nöjd med mitt liv tillsammans med min fru.

För mig känns det svårt att SLUTA lita på henne, hur konstigt det än kan låta. Jag har litat till 100% på henne under många många år, alla de år vi har varit tllsammans, har aldrig kännt något tvivel på hennes ärlighet. Jag är också väldigt säker på att hon inte har ljugit för mig tidigare.

Jag vill ju inget hellre än att allt ska bli som "vanligt", även om jag mycket väl vet att det aldrig kommer att bli som förut. Vårt förhållande som vi hade innan präglades av humor, en stabil vardag, ordnad ekonomi, bra jobb, härlig famlij, ett riktigt fint hus och tomt. Jag skulle nog ha betecknat förhållandet som precis så som jag skulle önska att jag hade det. Min fru och jag var mycket överrens om de stora detaljerna i både relationen, hemmet och famlijen. Just nu känns det som att jag skulle vara nöjd om vi kunde nå till 10% av detta, det skulle kanske räcka för att jag skulle kunna ha henne kvar i mitt liv. Men samtidigt är jag extremt rädd för att tappa bort mig själv och tex min humor. Just nu känns all glädje är som bortblåst, allt känns bara svart-vitt. Skulle hata mig själv om jag blev en bitter och sorgsam människa av detta...

En annan sak som jag inte ens har kommt att reflektera över förrens nu är mig själv och mitt självförtroende. Jag kan bara gissa i vilken omfattning detta kommer att forma mig och mitt självförtroende. Det har börjat dyka upp en massa skuldkänslor. Varför jag inte har tagit bättre hand om vårt förhållande, varför jag inte har visat min fru den uppskattning som hon tydligen var i behov av. Skuldkänslorna börjar bli riktigt jobbiga och de känns väldigt destruktiva för mig själv.

Anonym (*):

Jag (och vi båda faktiskt) har ju insett att det kommer att bi både jobbigare och göra mer ont i omgångar innan det kan bli bättre. Det är bara jobbigt, jobbigt att veta att detta problemet aldrig kommer att kunna raderas ut. Det kommer för all framtid ha ändrat mig (och även förmodligen henne) som person. Just nu känns det som att det vore en dröm att vara i din sits med att INTE tänka på det varje sekund. Men det är så elakt att säga det, jag förstår att dina kval är extremt jobbiga som de är. Läser och läser fler och fler histtorier om otrohet och e gemensam nämnare är ju att oavsett hur det går i slutändran så har man en lång och smärtsam process framför sig. Suck, förstår inte hur jag ska orka. Jag måste orka, om inte annat för min sons skull. Hur det än kommer att gå måste jag orka!

myyy:

Tack för vänliga ord. Smickrande att man blir omnämnd som klok. Det är fler personer som har gett mig positivt beröm för att inte nämna alla som har onskat mig lycka till och även gett mig "styrkekramar". Tack till er alla, ni är alla så gulliga som ger mig ert stöd!

Jag försöker att tänka så rationellt som jag bara kan. Det blir inget bättre av att förhasta sig och göra ogenomtänkta saker, speciellt inte om man bestämmer sig för att jobba för sitt förhållande och ge det en andra chans.

Burris:

Tack! Det värmer att du skriver något så snällt om mig, trots att du aldrig har träffat mig. Min ru säger att hon inte kan hitta någon bättre och jag är beredd att tro henne med tanke på att jag skulle ha gjort vad som helst för henne i stort sett. Fast nu vet jag ju varken ut eller in längre. Hoppas att allt klarnar längre fram

Jag och sonen har i alla fall sovit gott på vår lilla utflykt. Vi har precis ätit frukost och ska nu gå ut på en promenad på sonens begäran. Han sitter redan i vagnen och väntar!