Fatima:
Vad ska du förklara imorgon?
Varför flickor mördas av sina familjer i Guds namn och varför vi kommer börja ha sex med varandra om vi inte sätter gränsen vid att man och kvinnan är de som ska få ha barn.
Ok, det ser jag fram emot!
Godnatt på dig!
Fatima:
Måste säga att jag tycker att du har ett förvånandsvärt ytligt förhållningssätt till vad som sker i din GUDS namn, när du förklarar bort det med att "den som söker ondska".....
Din fördjupning i ämnet lyser med sin frånvaro. Sen å andra sidan så verkar du ha ett brinnande hjärta och starkt engagemang för hur andra människor lever sina liv, och hur det kan komma att missgynna deras barn.... märkligt?
Jag frågade dig hur du ställer dig till dessa "blockeringar" som du pratar så utförligt om i andras levnadsvillkor när det kommer till dessa enormt spridda tolkningarna av Koranen?
Av någon anledning verkar det vara betydligt mycket svårare för dig att diskutera när det kommer till Koranen/Muslimen trots att det händer så mycket otäckt i Guds namn.
Här talar vi inte "möjliga" utvecklingsskrönor utan blodigt (bokstavligt) allvar, dagsfärska händelser som sker om och om igen.... För det gör det ju dagligen, runt om i hela världen, innanför lyckta dörrar och på öppna torg (beroende på hur accepterat det är i samhället) det måste vi väl vara överrens om?
Du pratar ingående om hur det kan gå för "oss" som inte sätter dina gränser och som tror på vad "din GUD" säger om gränser som stoppar vid äktenskap med man och kvinna
(att annars kan man lika bra komma att adoptera barn med sitt syskon. Vilket du upprepat i omgångar som om det vore det mest naturliga argument i världen och där jag igen vill tillägga att jag aldrig ens har haft en tanke på att sånt ska kunna existera, eller hört någon annan ens fundera på något liknande...
Frågan är hur du uppkommit med dessa bisarra funderingar?
Du sitter och pratar om incest som om det vore den mest självklara saken i vår värld....)
Min fråga jag ställer till dig är hur du funderar kring att alla dessa oskyldigt drabbade barn, unga flickor och kvinnor som blir trampade på, får bli det i din tro? Varför det är så utbrett som det är? De har ju inte sökt ondskan, de har ju följt sin GUD och gjort vad som förväntats av dem, eller har dom inte det?
Varför fanns inte GUD vid deras sida och skyddade dom när dessa hemska brott begicks. Hur kan en annan människas otroliga dumhet och analfabetism få stå ivägen för GUDs verk att kunna skydda ett litet oskyldigt barn? Det är frågor jag ställer mig? Ställer du dig dom?
Och där faller det ju pladask, det här med att GUD lyssnar, GUD ser dig och massa andra vackra ord, när alltihop sluta med att de får en alldeles för tidig död och detta p.g.a att deras pappa har mördat dem.
Och detta gör han i GUDS namn, tankar plockade från samma texter som du läser, hur tar du detta till dig? Vad gör din tro för att hjälpa till?
För detta sker om och om igen, hela tiden... Och endå sitter man här och lyssnar på hur god han ska vara, trygg och hur han lyssnar och stöttar! Vart plockar du den tron, att han finns för dig och dina barn när du ser hur liten förmåga han har om att rädda andra?
Hur kommer det sig att du inte har större tankar runt detta än att bara avfärda det med ett par meningar? Tycker du inte att du har ett ansvar som muslim/kvinna att ta upp detta i ljuset?
Jag tycker själv nämligen att JAG har ett ansvar som kvinna och mamma trots att jag förstår så lite om detta och inte är muslim eller speciellt bevandrad i koranens budskap.
Skulle jag ha varit det, uppvuxen med hur GUD är där för mig, så skulle jag förmodligen ägna mitt liv åt att nå ut till folket, möta dessa unga kvinnor, försöka vara stöd etc....
Pratar ni aldrig om detta i moskén, med varandra, i familjen, släkten, klubbar som vilkent politiskt, socialt problem som helst?
Hur resonerar ni, vad är gemene mans skyldighet att göra för att förbättra villkoren för dessa människor.
För det kan väl inte räcka med att bara sitta ner och vara troende och trogen sin GUD, då är vi ju tillbaka på ruta ett igen!
Dessa mord kommer ju som det ser ut idag fortsätta begås, flickor förnedras, mammor förlorar sina barn och barnen sina mödrar, flickor fraktas runt till sina föräldrars hemländer för att giftas bort med en trettio årig äldre kusin... och lever således vidare sina liv i små byar där de vaktas och inte har någon kontakt med sina före detta liv, kompisar, familjer etc..., pojkar som skickas ut i krig och mödrar som känner att de har fått dö en värdig död mm mm
Men du har det inte så i ditt liv, för det enda gemensamma du har med dom är att ni tror på samma GUD, men de har inte förstått vad han igentligen säger och i och med det hamnar i helvetet här på jorden?
Eller vad?
Ni andra troende, som har förståt det sanna budskapet, vill kanske inte se dessa stackars flickor öde eller, vill inte prata om det, kan inte lägga er i, skyller på enkla teorier som inte har ett dugg med verkligehen att göra och därför förändras heller ingenting, eller hur?
Fatima.
Jag reagerade mycket starkt på någonting du tidigare skrev. Det var någonting om att media sänder ut sin bild av det hela!
Och, är inte det bra?
Vill inte du också att folk ska vakna och inse hur illa det ser ut runt om i världen. Menar du att du vill tysta ner det för allmänheten? Men vem ska då kunna hjälpa till?
Exempelvis här i Sverige så har vi ju stödgrupper och frivilligarbetande, ministrar, lärare, kvinnostödjare som dagligen arbetar med problemen och ändå räcker det inte till.... Man kan ju bara tänka sig hur det ser ut runt om i världen.
Jag sitter i samtal med mina elever som redan har tankarna fullt upptagna med hur deras systar skall vaktas och behandlas och där det knappt finns utrymme för samtal (kan ju lägga till att vi inte pratar om analfabeter utan svenskfödda killar som både skriver, läser och går i skolan i ett utvecklat samhälle).
Hur tycker du jag ska förhålla mig till detta?
Ska jag låta denna jämnställdhetsklyfta bara råda, för det är deras liv? Eller ska jag göra vad jag kan för att kunna påverka syskonen i rätt riktning?
Fatima:
Då har du missat mig fullständigt! Jag ger en utförlig text nu då de enkla frågorna jag har ställt inte har fött några svar från dig.
Jag menar inte att vi ska penetrera varenda litet ämne jag har tagit upp, självklart inte. Jag har dragit upp de för att beskriva hur jag verkligen inte pratar om de som "söker efter ondska", vilket har varit din förklaring på att människor lider utan att det handlar om de andra människorna som tror på DIN GUD!
Det är verkligen inte samma sak som att jag skulle sitta och förklara någontnig om hur det ser ut i världen. Du kan inte jämföra det med det.
Jag har väl inte suttit och pratat om hur jag fostrar mina barn med att det finns en GUD som skyddar oss och när de samtidigt får se dessa hemskheter i världen.
Jag pratar om det motsatta, om vårat ansvar som människa och att det finns i oss, det handlar om dig och mig, du och jag och det är luredrejeri att leva med att någon annan dömer oss, någon annan iaktar oss när vi aldrig har beskyddet där då det behövs....
Jag har inte pratat om hur jag följer GUD i vad han har sagt om hur man ska leva och samtidigt hänvisar till en GUD som en annan assossierar till en del annat än godhet, kärlek och stöd. Självklart så väcker det frågor i en att höra dig så förblindat tro att han är din skyddare när du också måste vara medveten om vad det är som händer i hans namn.
Men om du tycker det är alldeles för krångligt att förklara "blockeringsbegreppet" (som du infört i mitt ordregister) när det kommer till hur du lever ditt liv medan du har suttit här och propagerat för dina utsikter i en annans levnadsstil så får det stå för dig!
Jag tycker i alla fall det är beklagligt att du så konsekvent inte kan diskutera din tro, men sida upp och sida ner förklarar hur det kommer att gå för oss som är trolösa....
Jag tycker inte att det är svårt att förklara varför barn får lida. Jag kan berätta för dig vad det handlar om här och nu.
Det handlar om politik, det handlar om fattiga och rika, det handlar om religioner och krig, det handlar om droger, det handlar om mängder med saker som man inte får sluta arbeta imot....
Ingenting blir bättre av att jag tar mina barn med mig in i en kyrka, säger till dom att ni är skyddade av någon ovan och sen håller hela världsbilden på att falla i bitar utanför dörren.
Vad det skulle handla om är att jag har kapitulerat för min egen tanke, jag har gått på dem som vill tysta mig, att jag erkänner att jag inte är den starka i mitt liv utan det finns någonting starkare....
Och meningen är att jag ska hålla mot inför min lust, önskan och upprymdhet inför saker här i livet för så säger han, han som jag bara kan hoppas på inte lämnar mig en dag, på samma sätt som han gör med många andra.
Vi har lämnat ämnet vid flera tillfällen här inne. Varför är det så farligt att svara mig på mina frågor här. Hur har du plötslöigt blivit så noga med att följa trådens fråga. Då tycker jag att vi OMGÅENDE ska sluta prata om att syskon kommer börja adoptera barn då det är riktigt låga tankar om människan och dessutom ligger far from vad TS frågade om!
Men det har du inte haft något imot att diskutera under den här tiden?
Märkligt hur du kan sortera ut vilka svar du svarar på och inte!
Da Ciss:
Först och främst så vill jag berätta att jag förstår inte vem du menade att du skrev till, men jag svarar ändå....
Men vem är denna någon då?
Och vad säger man till barnet när han sviker (ex som när min femårige son förlorade sin kusin förra året).
Och när han sviker, hur kan du ge ett litet barn (som i regel alltid klandrar sig själv om de inte förstår) en förklaring då du tidigare berättat att han skyddar oss och vakar över oss? Berättar du om Satan då, om hur han också härskar och tydligen har han kommit åt din lilla kusin, men dig kommer han inte ta, eller vadå?
Det har väl heller inte att göra med att man inte kan visa kärlek.
Kärlek ger jag i en obeskrivlig mängd till mina barn, men jag blandar inte in någon GUD i den kärleken för det.
Menar du att man inte kan ge kärlek till ett barn utan att blanda in en tro på någonting annat? Menar du att det inte går fram som en trygghet hos ett barn när de får höra orden "Jag älskar dig" och "jag finns här för dig" om man inte blandar in en GUD?
Jag pratar med barnen om religioner, att det finns de som tror på GUDAR och jag tar dem till kyrkan och jag säger aldrig att det INTE är så, men jag säger heller aldrig att det ÄR så...
Jag behöver inte alls beskrivningar som hur jag skulle känna om jag aldrig varit fattig etc... Jag förstår den där biten alldeles perfekt utan att berätta att det finns ont och gott. Dessutom så finns det en mängd storslagna människor och brinnande själar som varit rika och friska sedan födseln och som greppar om den biten väldigt bra endå. Jag har väl haft en enorm tur som har så många fina människor runt mig, människor som har det i sig av sig själva.
Vad jag undrar över är om det verkligen gör något förbättring för all den ondska som finns i världen om man tror att det "ska vara så"? Eller lämnar man det bara til GUD och SATAN att kunna bråka om av sig själva?
Och vi som lever gott och inte lider, ska vi bara vara stolta/nöjda över det och anse att de andra plågas och dör för tidigt för att vi ska få en chans att förstå hur gott vi har det?
Nej tack du, så vill jag verkligen inte beskriva en verklighet för mina barn!
Och...
Jo, jag har förstått att det förekommer många olika kärlekar hos många olika religiösa församlingar och att man tycker att det är ok.
Jag har alltid undrat hur man förklarar denna biten för sig själv och sin församling men nu fick jag ju höra en liten förklaring från dig.
Man tycker alltså all kärlek är vacker, och man är rädd att trampa någon på tårna genom att säga någonting annat, för de kan bli ledsna eller?
Jag kan berätta att jag på inga villkor tycker att det är ok att ett syskonpar skulle adoptera ett barn tillsammans. Inte i rollen som föräldrar alltså....
Fatima:
Jag är ledsen, men jag kan fortfarande inte se något samband mellan religion och "syskonhändelsen" du upprepar stup i ett.
Den största olikheten är att jag kan inte veta om någon tro faktist är "sann", varför jag tycker det är enormt intressant att få reda på hur man tänker som religiös och jag har alla dörrar öppna (sen att INGEN någonsin har ens på gränsen fått mig att tro på det som för mig mest låter som sagor, det är en annan femma).
Som du märker så har jag tiotusen frågor och det beror ju på att jag undrar! Jag skulle ju inte sitta här och prata med en kanibal om hans filosofi, då jag VET OM att jag tycker det är omoraliskt. På samma vis så undrar jag alltså inte över ett syskonpar. Det är för mig otäänkbart att syskon skapar en familj med varandra!!!
Skulle själv bli "mer än ord kan beskriva hur mycket" förkrossad om jag fick reda på att min sambo vore min bror. Självklart så skulle jag inte kunna ha en passionerad relation till honom längre. Men jag hade ju inte slutat älska honom för det. Det skulle vara en fruktansvärd chock och en säkert helt omöjlig tid att ta sig igenom, men jag skulle inte leva i en kärleksrelation med min bror!
Och jag vill upprepa vad som inte kan sägas för många gånger. Att jag tycker att det är helt absurt att det över huvud taget tas upp på det viset som det gör här, det här med syskon som skaffar barn!!!!!!!
DA CISS:
-varför skulle jag mena genom att berätta till mina barn att Gud älskar dem samtidigt mena att man inte själv kan ge kärlek till sina barn? Det låter ju långt ifrån logiskt. Mina barn kommer känna att de är otroligt älskade utav sina föräldrar och känna kärlek i massor. De kommer utöver det veta att det finns en Gud som också älskar dem massvis och vill dom så kan de få välja att tro på honom.
Detta skriver du som om det vore någonting jag har ifrågasatt. Jag har aldrig ifrågasatt huruvida du inte kan ge dina barn kärlek, skulle aldrig få för mig att undra en så kränkande sak. DU skrev följande :Ja vilken nytta finns det att visa någon annan kärlek? Och då svarade jag på det!!! Jag svarade alltså dig och ifrågasatte dig INTE!!!
Apropå hur jag pratar med mina barn om religion så gör jag det iform av allmänbildningssyfte och som historia. Jag blandar inte in det i deras vardag. Men jag vill SÅKLART att de ska få en chans att bilda sig en EGEN uppfattning om alla vägar som finns att gå och inte för att jag har pepprat dom med hur JAG uppfattar verkligheten!!!!
När du pratar om hur du ser på det här med ondskan så låter det som redskap du använder dig av för att det gör för ont att se sanningen. Som om någon talade om för mig att han inte älskade mig längre för det och det så skulle jag istället hitta på egna förklaringar som känns mindre smärtsamma och med det inte växa med det jag fått höra så att jag kan ta mitt ansvar eller? Jag förstår inte.
Jag har sett ONDSKA! Med mina egna ögon så har jag sett riktig ONDSKA och tror du verkligen att det är lättare att se det och ha minnesbilder för att man säger till sig själv att det ska vara så? Jag kan inte förstå hur du får hjälp av det (säger alltså inte att du inte får det) för jag fungerar så tvärtemot. Jag blir VRÅLFÖRBANNAD på alla dom anledningar som finns och som är så tydliga i de flesta fall till varför det ser ut som det gör. Jag blir som tokig och känner en stark inspiration till att vara med och förändra! Finns inte i mig att jag skulle falla till ro med att "så ska det vara"...
Och ja, jag har nog lite fördomar mot troende människor. Det ska jag inte sticka under stol med. Och det ska jag väl heller inte skylta med som något att vara stolt över, då fördomar aldrig är bra, men jag har det!
Jag vill däremot passa på att säga här att jag tar till mig det du säger bättre än vad jag tar till mig många andras förklaringar, vad nu det beror på....
Fatima igen:
Huruvida man ser på döden eller inte är orelevant för mig i fallet när det kommer till att mina barn ska få leva upp med sanningen och inte texter från snubbar som levde för tusentals år sedan.
Jag kan inte ta ansvar för vad som händer dem efter detta liv, men jag kan verkligen lära dom att hitta sig SJÄLVA först och främst.
Och jag ser verkligen inte det här livet som det enda. Men varken du eller jag har varit där vi kommer att hamna eller mins vart vi befann oss före våran födelse här. DETTA HAR JAG STOR RESPEKT FÖR. Jag tror inte att det är så enkelt att det knyts samman med dessa böcker från förr!!
Ja hur mycket du än filosoferar kring det här med ondskan så ser jag inga samband med alla dessa miljoner barn som lider och som inte hinner skapa sig en uppfattning om världen eller ens välja sin tro innan de har berövats sina liv. Och som du har hört mig säga så många gånger innan. Mord som begås i GUDS namn, vad har vi för ansvar till det? Vad kan vi göra för att det ska försvinna? Hur länge ska det få fortsätta utan att flera människor, och främst då troende som använder sig av samma budskap, texter, mönster också börjar reagera...
nattuggla:
mina barn är också döpta 
Da ciss:
Det är inte helt olikt hur jag själv ser på saken/livet när du förklarar det så som du gör. Skillnaden är att jag inte känner närvaron av någon GUD utan känner att människans makt är betydligt större än att det faktist skulle ligga i händerna på GUD och SATAN.
Jag pratar också om att de vi har förlorat finns i himlen, dels för att de ska kunna ta situationen bättre men också för att jag själv känner att de finns någonstanns, dock har jag ingenb aning om vart. Men himlen är ett vackert ställe och det får fungera som ett bra alternativ tills man vet mer, om man nu kommer få göra det en dag.... vilket jag betvivlar!
Du skriver:
Ja det är svårt. Det går emot varann, ondska är hemskt och borde inte få finnas, samtidigt känner jag att det behövs ändå i vissa fall, så vi inte glömmer bort att ta vara på det goda och så att vi kan växa och bli starkare. Man ser ju redan vad allt det goda gjort med oss i norden. Vi är så vana med att ha det bra så här har vi mest välfärdsproblem. Vi kan sitta och tycka och känna att det är tråkigt och jobbigt då vi måste spara i några månader innan vi kan köpa just den där soffan vi vill ha för att byta ut vår gamla med. Vi skulle allra helst haft så mycket pengar på banken så vi kunde köpa den direkt och kontant. Mycket vill ha mer. Jag är lite rädd för hur en värld skulle se ut utan ondska. Men samtidigt är det ju en form av ondska att vara egoistisk så det där t ex om att vara irriterad på att inte få den där soffan skulle kanske inte existera då, för det tar jag som en form av ondska också. Hur kan man åja sig över en soffa då så många lider?
Och visst är det så... det är likadant i mina tankar, men jag har ingen förklaring till varför. Jag bara känner att jag inte tänker avundas andra för det slår tillbaka på mig själv. Jag tycker inte synd om mig själv för jag har det så mycket mycket bättre än andra jag ser, så det vora oförskämt och massa sånt. Detta är ju sunda tankar som människan nog behöver för att kunna känna sann empati och medmänsklighet istället för att gå upp i sitt ego.... men jag förknippar det endå inte med någon GUD. Kan bara inte se det sambandet, sorry!
Du skriver:
Gör min man något jag tycker är dumt så kan jag känna hur jag kanske skulle vilja säga något som skulle göra honom upprörd men jag försöker hålla mig och låta bli. Jag får dåligt samvete för att ha tänkt tanken ens på att vara i mitt eget tycke "dum/elak". Jag vill vara vad jag definierar vara snäll och tänker mycket på det där.
Jag förstår inte och måste fråga, varför då? Du har väl rätt att säga saker som du upplever han gör fel, eller har man inte det. Är inte du precis som "allt det stora" en blandning av gott och ont så att det visst är ok att du inte är "snäll" i alla lägen?
Hur gör du då inför dina barn? Ger du dom en vink om att man alltid ska försöka vara snäll (vilket för dig verkar innefatta att inte visa upprördhet inför sin sambo, vara irriterad på honom osv.....). Kanske du behöver detta också. Kanske du växer med att våga möta den här sidan i dig själv istället för att förtränga den? Eller, är det så att man gör sig bäst genom att sitta och le, vara följsam, förstående, inte ifrågasätta etc...
I så fall ligger jag mycket illa till..............
Jag förstår nog ganska bra nu hur du tänker och jag tycker att du har sunda tankar. Dock ser jag fortfarande inte vart GUD kommer in i bilden. Alltså, jag förstår hur du menar, men jag kan inte ta till mig det själv. Mitt liv är ju inte helt olikt ditt men jag känner inte av någon GUD..
Fatima.
Jag håller med dig i att så kanske det är, men det kanske också är så det inte är vilket vi kanske ska komma ihåg!! Och det är ju det som är poängen. Vi pratar om "en tro" -att vi inte vet- och jag har så svårt att se varför man väljer att leva som om det vore en SANNING. Vi vet ju inte!!
Är det bara jag som känner mig starkare än så i min egen kropp/själ.
Jag köper inte att det finns något större än jag, större än min källa, mitt ansvar, mina val och att det måste handla om vad jag gör av det...
När det kommer till spekulationer från alla dessa blandade religioner som finns och fina texter om hur det kan/kunde se ut och ord som får oss att känna oss trygga etc.... så är det en sak, men att sen översätta det till att leva sina liv utifrån det, fostra sina barn i dessa termer blir lite som om vi följt med Alice ner i underlandet för mig, det har jag svårt att förstå.
Det är ju som en saga, som att läsa en bok och känna hur man fångats upp av den i stunden och ibland i flera dagar efteråt. Inte konstigt att man då lever så kort och gott efter vad som står i Koranen när det finns så mycket regler kring hur man ska göra för sin GUD.
Söka honom flera gånger om dagen, helst ta den där trippen och doppa sig, läsa si och läsa så, göra si och göra så, kvinnan är det och mannen är detta.... Ingen ventilering når fram.
Och det är det jag menar med att fostra barn i GUDS namn.
Ja, visst blir de trygga i det, men är det sanningen de blir trygga i?
Det vet vi ju inte.
Jag skulle ju kunna ta mina barn med mig till småland och hyra ett åretrunthus i "vimmerby" och sen bara läsa Astrids böcker och de skulle ju ha mått så gott, och jag kan ge alla möjliga förklaringar på hur tryggt det är och vilka häftiga förklaringar man kunde ha diktat ihop, allt låter så bra, smakar mint i munnen när man berättar dom...
Men är det sanningen för det? Ja, visst är det barnens sanning under den tiden de lever i mitt beskydd. Det vet ju ingenting annat!! Är det rättvist att vägleda barnen in i en rikting som de sen har så svårt att hitta stigar ut ur för att kunna lockas av andra möjligheter? Kommer de överhuvud taget att ge sig ut utanför gränserna när de i alla år fått höra hur bra det är här för dig, hur trygg du kan bli, hur god GUD är etc... NjA....
För mig räcker det inte med att folk säger att det typ bara är en känsla man har, man bara vet, känner det i sig etc.
Jag själv vet absolut INTE förutom det enda som jag möjligen vet, att jag inte vet.... Och varför är det så då?
Varför får inte jag denna starka känsla till mig. Jag söker och söker, jag är medveten om mina handlingar och är noga med att behandla mina medmänniskor väl, jag önskar alla gott, jag ljuger inte och jag är inte falsk och allt annat. Men ändå så står jag här och inte har en aning om vad det är för figur där uppe i himlen (eller vart han nu bor) ni har så god kontakt med, mysko!!
Jag tycker också att det är trevligt att amatörfilosofera lite. Det gör jag mycket. Har speciellt en riktigt god vän som jag brukar sitta uppe nätterna igenom med. Han och jag flummar om allt. Det som är lättare för mig när jag gör det med honom är att han är "om jag". Han vet inte!! Vi kan vända och vrida och känna att sanningen bara är runt hörnet och massa sånt, men ingen av oss säger så här är det eller jag har mött honom, han är GOD han finns där och allt sånt...
Jag säger inte att det är fel på något vis men jag säger att det blir svårare för en sån som mig att diskutera runt möjligheter och sådär då den jag pratar med redan har det klart för sig, speciellt som våra sätt att känna in allt detta stora verkar vara så milslångt ifrån varandra fatima