Så ledsen!!!

*kramar om*

Å, finaste du, om jag någonting kunde göra för att trösta. Men jag vet att det enda som skulle göra oss hela igen vore att de älskade änglarna kom tillbaka.

Jag förlorade också mitt barn, en flicka, i vecka 21. Det går inte att föreställa sig innan hur oändlig den smärtan är. Jag kunde i alla fall inte det. Tomheten, de tomma händerna och armarna som skulle bära ett barn. Jag gråter inte hela tiden längre, och när jag gråter är det ofta stora ljudlösa tårar som rinner. Hon for sin kos 27/2. Vet du något om vad det var som hände, som utlöste din älskade Kevins födelse?

Sänder dig mina allra varmaste kramar sirkka. De allra varmaste tankar till Kevin. Tänder ett ljus nu, för honom och Sallie. Tillsammans är det lite, lite lättare.

/Salliemamman

*

Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
/.../
Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

/K.Boye

Ja, det som utlöste det hela var att bakom moderkakan fanns en stor blödning och moderkakan hade börjat släppa. Detta gjorde att vår lilla ängel inte fick tillräckligt med blod och näring, så att han inte producerade urin till fostervatten. När jag kom till Förlossningen den 1/6 så trodde läkaren att vattnet hade gått och att det var försent redan då, men sedan avtog samandragningarna och allt stannade av. Med ett nytt ultraljud såg de att det fanns lite fostervatten kvar och bedömde att vi skulle avvakta. Allt var lugnt tills på lördag eftermiddag, då kom värkarna på riktigt och allt var över på 1,5 timma. Vi hade vår lille Kevin hos oss och de kändes så skönt, ett sånt välskapt litet under. Känner mig inte bitter på nåt el. någon och det känns skönt. Hur länge ska man vänta innan man provar igen? Läkaren rek. ju ett halv år men man vet ju inte hur lång tid det tar innan det tar sig...

Det är så orättvist...varför får inte vi behålla våra fina, efterlängtade barn? Förstår att det känns otroligt tufft och tungt. Vill bara ge dig några stora kramar

*kramar om*

Å, en sådan otrolig otur. Så fel. Jag säger som 07bebis, varför får vi inte behålla våra fina, efterlängtade barn. Så otroligt vackert att ni hade honom hos er efter förlossningen. Det betyder så mycket. Jag har hört så mycket olika om hur länge man rekommenderar att man ska vänta innan en ny graviditet. Vissa säger att det går bra på en gång, andra att missfallsrisken är högre om en ny graviditet påbörjas inom tre månader och ytterligare andra, som du skriver, säger att sex månader är bra att vänta. Samtidigt säger de att det verkar som att frukbarheten är större första halvåret efter ett förlorat barn. Men så skönt att du fick ett så fint omhändertagande av vårdpersonalen. Det betyder ju också väldigt mycket. Också att du kan vända dig till dem i de här frågorna med fritt hjärta.

Önskar dig allt som kan göra det lättare för dig att bära igenom detta. Jag längtar också efter ett till litet barn. Kram.

Det borde bara inte få hända, så mycket smärta borde ingen behöva bära, men vi ser ju här att det händer alltför ofta. Det går så fort för lyckan och längtan att bytas ut till sorg och saknad. Lider sååå med dig, med er, med Kevin. Ta hand om varandra och unna varandra att sörja på det sätt som passar er bäst - tillsammans eller på varsitt sätt. Men en sån oerhörd förlust ni gjort kommer att ta tid att bearbeta, och låt det ta den tid ni behöver. Ni kommer för alltid att bära Kevin med er i hjärtat...
Stora, stora kramar!!

Så glad för ert stöd. Som jag undrade tidigare om att bli gravid igen... Jag och min sambo har diskuterat mycket om hur man ska göra. Vi har sagt att det känns inte aktuellt med att börja äta p-piller kanske ett par månader för att sedan sluta och börja om. Vi har pratat om att det borde vara så att när kroppen är redo så blir man gravid...Eller? Kroppen sköter ju allt annat så bra, och känner när det är nåt som är fel. Vet inte, känner att jag bara svamlar på nu. Men man vet ju inte hur lång tid det tar innan man får sin mens tillbaka heller...

Jag har också funderat på det där med att bli gravid igen. Det är snart tre månader sen vi avbröt vår graviditet och vår lilla flicka föddes alldeles för tidigt. Jag tror precis som du, att blir man gravid igen så blir man och då är kroppen redo för att hjälpa det lilla ägget att utvecklas så att det förhoppningsvis blir ett livskraftigt litet barn. Sen kommer det säkert att vara kämpigt, oroligt och ångestladdat att vara gravid igen - eftersom vi nu insett hur riskabel en graviditet och vilket mirakel det verkligen är när det går bra - men jag tror inte att det blir lättare eller mindre jobbigt för att man väntar...
Jag önskar er all lycka till på vägen till ett litet syskon till Kevin!

Stor kram till er !!

*massa kramar*

Det kommer att gå upp och ner under lång tid framöver, vissa dagar bättre och andra sämre. Tillåt dig att vara ledsen när det känns så och lite gladare när det känns bättre.

När det gäller hur länge man ska vänta tror jag mest att det handlar om att bli redo psykiskt, kroppen repar sig nog rätt fort. Jag vill vänta för att jag vill ge mitt lilla änglabarn tid att finnas i mitt liv utan att påbörja en ny graviditet. En ny graviditet kan inte lindra sorgen och jag vill att han ska få min tid för ett tag framöver, för att sedan helt kunna glädjas åt den nya graviditeten och bebisen. Men där är nog alla olika.

*kramar om*

Vi fick missfall i v.23 och jorden gick under. Vi bestämde oss dock för att bli gravida igen och den graviditeten gick bra. Vi har nu ett barn tillsammans som är på sitt sjätte år.

Glömmer aldrig själva händelsen och det har säkert satt sina spår, men samtidigt... så måste jag säga att vi tog fart i den nya graviditeten och la sorgen bakom oss. Sörjer inte heller direkt det barnet vi inte fick idag, för det hade varit biologiskt omöjligt att få det barnet som sedan kom, dock några månader senare än väntat. Som du förstår så försökte vi få barn ganska per omgående. Jag var altså gravid igen innan den beräknade förlossningen hade skullat äga rum.

Själv tror jag alltid på en mening med saker och ting. Och för mig blev det så att jag fick en uppgift under tiden jag var gravid och som skulle fullföljas först, innan jag kunde föda barn. Och så blev det.

Missfall är orättvisa och borde inte få ske.
*kramar om*.