Någon gång i slutet på vårterminen började Hanna bli tjorvig när jag hämtade henne på dagis. Det kom i och med att hon började känna sig trygg med miljön, fröknarna och de andra barnen. Jag vill själv inte att det ska bli bråk VARJE gång Hanna ska hem från dagis, så ibland är jag också en sån hemsk mamma som låter henne avsluta det hon håller på med i en förhoppning om att hon ska kunna lämna dagis utan att jag drar henne ut genom grinden.
Dessutom var jag ju gravid under våren, med foglossning, så jag hade ingen möjlighet att bara ta henne under armen och gå, hon väger en del
. Men att vara gravid kanske är ett undantag?
Sen kanske du, Becca, kallar det för att "pjoska och tramsa", men för mig handlar det om respekt. Om Hanna alltid måste vänta på mig när jag ska slutföra saker, som tex diska färdigt eller avsluta ett telefonsamtal, varför ska jag då aldrig vänta på att hon ska få slutföra något? Självklart ska vi föräldrar sätta gränser för våra barn, men handlar det om gränsdragning att bestämma att hon har lekt färdigt bara för att JAG tycker det?
Intressant diskussion det här, men jag hade ingen aning om att man upplevs som irriterande om man inte tar sitt barn och går på en gång vid hämtning.
P.S (he he, som i brev *s*) Jag är däremot en sån som själv tar ansvar för mitt barn så fort jag är på förkolans gård. Är jag godkänd då?