Vi som förlorat syskon

Har läst tråden och känner igen många av tankarna. Min bror dog i cancer för 2 år sedan, och vi hade tid på oss för att förbereda oss. Men inget kunde förbereda någon för hans söners tomma blickar efteråt. Eller splittringen i släkten. Eller någon av alla de andra sakerna som plötsligt förändrades i och med hans död ...

Min bror var sjuk 1,5 år innan han dog, och vi visste ganska länge att det inte fanns något hopp. Jag hann sörja en hel del medan han långsamt blev sämre, och när han dog fanns inte så många tårar kvar. Den första tiden var i stället en blandning av stilla sorg, lättnad (för att jag inte längre oroade mig och för att han slapp plågas längre) och dåligt samvete för att jag var lättad.
Skillnaden var enorm mot ett annat dödsfall vi haft, som kom totalt oväntat. De första veckorna var chocken så stor att den slog ut sorgen nästan helt. Chock, ilska, förvåning, förvirring. Kunde inte äta och inte sova. Och när sorgen väl kom var den som en slägga i huvudet.
Men att säga vilket som egentligen är värst? Det går nog inte ...

Locka fram minnen kanske? Titta i gamla fotoalbum eller så? Om din sambo väl kommer i gång med att prata glada barndomsminnen, så kanske det helt naturligt blir att prata även om de tråkiga minnena kring broderns död ...

happy72 - Jag har ju flera bröder, och visst har det varit en helt annan sak än det du beskriver. Vi delar barndomsminnen och kan prata om "gamla tider" och om saker som min döde bror sagt och gjort. Vi vet alla de där sakerna, som våra föräldrar aldrig fick veta. Om när brorsan t ex hade 2 flickvänner samtidigt i högstadiet, och hur vi andra täckte upp för honom när det körde ihop sig!
Vi har också kunnat hjälpas åt med att vara stöd för dels våra föräldrar och dels våra faderlösa brorsbarn. Bördan blir lättare när den kan delas upp ...
Vår familj har också blivit mer noga med att hålla kontakten och träffas ofta. Fast en av mina bröder bor i Stockholm, så träffas vi minst 3-4 ggr/år numera!