Vi som förlorat syskon

Min bror skulle ha fyllt 26 år idag. Har varit till graven med blommor.

Detta speglar vem min bror var:
http://www.familjeliv.se/krypin/tess7709/gallery/php45w7ok.jpg

Jag förlorade min bror för 16 år sedan genom självmord. Han var 24 år. Det känns både som jättelänge sen, samtidigt som jag minns allt som igår.
Det var på sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet för mig. Usch, det var en jobbig tid...

Har tyvärr ingen grav att gå till, bara minneslunden. Mina föräldrar valde det. Jag hade inte så mycket att säga till om, men vi brukar gå upp ibland jag och barnen och sitta vid minneslunden och prata med "honom".
Och jag tänder alltid en cigarett för honom oxå.

Beklagar din brors bortgång Tess...

Så sorgligt... Jag var som sagt till graven idag, men det är ganska sällan jag går dit. Jag bär honom med mig överallt, så en grav har ingen stor betydelse för mig. Det är faktiskt mer för min mammas skull jag går dit, än för min egen. Han finns inom mig, jag behöver ingen speciell plats.

Kan tänkta att självmord är speciellt. Jag antar att man i ännu större utsträckning söker svar... Har ni fått svar? (Om du känner att du vill prata om det.)

Det är sant det du säger om gravar egentligen. Han finns ju i mitt hjärta och minne, och som du säger, det bär man alltid med sig.

Svar till viss del, men långt ifrån allt kan man väl säga om varför han gjorde det.
Det gick så mycket rykten runt där vi bodde efteråt och hemma la man locket på tyvärr... 

Så jag har fått bearbeta mycket själv och försökt förstå varför. Ibland kan jag förstå honom på ett sätt, och ibland blir jag förbannad för att han inte fick hjälp snabbare och att han inte bad om det heller. Men ett riktigt svar får man aldrig. Inte från honom.
I början kände jag mycket skuld oxå, men det har försvunnit. Jag var trots allt minstingen i familjen och fortfarande ett barn när det hände. Jag hade inte kunnat göra så mycket, även om jag hade vetat vad som var fel och vad som skulle ske.

Vad hände med din bror? Var inne och kikade på din sida och om jag förstod det rätt så var det någon slags olycka?

Sånna här dagar som födelsedagar och andra årsdagar är extra jobbiga! Hoppas du har din familj som stöd! Tänker på dej!

Hur känns sorgen idag för dej? Just nu känner jag bara att det aldrig kommer bli lättare..känns inte som att man kommer lära sej leva med det...gör man det?

Detta har jag kopierat från föregående tråd:

"Känner med er alla och kan på sätt och vis förstå hur ni känner, alla är vi ju olika i hur vår sorg tar sig uttryck. Jag förlorade min lillebror för snart tre år sedan (har det verkligen gått tre år?!). Han hade precis fyllt 23, bara en månad innan olyckan. Om 5 dagar skulle han ha fyllt 26. En kort period i livet hade han allt. Sambo, hus och blivande pappa. Allt rycktes undan för honom. Sambon gjorde slut och gjorde sedan abort. Huset fick säljas (efter att de bott där mindre än en månad). Han var så ledsen och nere, han hade sett fram emot att bli pappa. Han var ledsen en lång period och fyllefesterna avlöste varandra. Men till slut började man ana en ljusning. Han var gladare än på länge. Så hamnade han på en fyllefest, den sista. Av någon anledning lånade han en bil för att åka till sin "flickvän". Vad som hände vet vi inte exakt. Han slirade över vägen och voltade ned i ett dike. Kanske väjde han för ett djur. Kanske pratade han i mobilen. Ingen vet. Vi vet dock att han var alkoholpåverkad när han körde. Det känns tungt att bära. Vet att folk tidigare skvallrade om det. Lite skyll sig själv... Jag är glad att ingen annan skadades men jag tycker inte han förtjänade att dö. Det finns ingen ursäkt för fyllekörning, men det finns en förklaring. Det fanns/finns en djupt rotad kultur i hans (singel-)umgängeskrets att det är "ok" att ta bilen i fyllan. Om den ena mister omdömet finns det ingen som försöker hindra, det är bara ok. Sorgligt. Det är varken den första eller sista olyckan i det gänget där alkohol och bilkörning varit inblandade. Dock den enda med dödlig utgång."

Du skriver att du bearbetat mycket själv; innebär det att du inte kunnat prata om det med dina anhöriga? Har du fått svar på viktigaste eller är många frågor fortfarande obesvarade?

Har inte mycket erfarenhet av självmord, men har en mycket nära anhörig som försökt ta sitt liv. Då det skedde visste jag inte att det var självmordsförsök (var rätt ung då, 15-16), men har senare förstått att det berodde på depression. Den personen hämtade sig ganska snabbt och mår idag väligt bra. Men min erfarenhet är att även en till synes "lindrig" omständighet kan medföra att någon inte längre vill leva.

Yaaniz: Det blir lättare, men man glömmer absolut inte.
Man lär sig att acceptera det.  Iallafall har det varit så för mig. Men visst har det satt sig på mitt psyke till viss del. Det kan jag inte förneka.
Men efter alla dess 16 år så har jag skapat ett vuxenliv, skaffat barn mm. Hua för att säga vuxenliv...
Mina barn har ju aldrig träffat min bror, men vi pratar om honom. Jag berättar små saker om honom och mig som hände när vi var små, och det tycker barnen är roligt att lyssna på.
Har tyvärr nästan inga kort på honom som vuxen utan mest när han var liten. Han avskydde att vara med på kort.*S*

Tess: Jag ville prata men inte min familj, tyvärr. Det var för jobbig hela situationen som hade hänt... Men jag gick senare många år i terapi och kunde på det sättet bearbeta mycket.
Hade även en nära vän som begick självmord några år senare. Försökte stötta honom, men tyvärr mådde även han för dåligt och tog sitt liv. Men på något sätt fick det mig att gå vidare efter min brors död....

Nu ska jag gå och försöka sova, så jag önskar er en God natt!
Själv kommer jag väl vakna som vanligt varannan timme och springa på muggen i mitt gravida tillstånd.

blackangel

Jag sitter bara och väntar på att det ska kännas lättare..bara lite ltie..då skulle det iaf finans hopp..
det har ändå gått 3 år sen min bror dog och det känns inte det minsta lättare idag..tvärtom..
de känns som ju mer tiden går ju mer blir det klart för mej att jag faktiskt aldrig mer kommer få träffa honom.
och det gör så ont..

Visst är det speciellt med årsdagar, men jag kännner ändå att jag har någon sorts staus quo med min bror. Han finns där dagligen och årsdagar gör inte så mycket till eller från. Det är mitt eget fokus på honom som speglar hur jag känner... Jag önskar att kan inte gått bort!!! Varför?!Skönt att du kunnat bearbeta saken i terapi. Tråkigt att samtal inte varit en naturlig del i  sorgearbetet i er familj. Jag och mamma och syster har kunnat prata en hel del och det har varit skönt. Tyvärr har jag inte funnit stöd hos  min make...Min upplevelse är att tiden på sätt och vis har gjort det lättare at leva med. Samtidigt känns det tungt att aldrig få träffa honom igen. Mina drömar är dock en tröst. Genom drömmar har han förmedlat att han har det bra...