Tack NadiaMi!!! Jag ska verkligen försöka hålla mig lugn och saklig även om det kommer att vara svårt. Jag kan ju bli väldigt arg om jag ser att barn far illa. Men den här gången gäller det att ta det varligt utan att för den skull mesa.
Det blev ingen resa.Det var OLÄMPLIGT att jag kom just nu. Pappan är pappaledig två månader innan pojken ska på dagis. Han vill vara SJÄLV med sitt barn.
De har också deklarererat att de inte kommer till jul. De ska fira jul hos pojkens farmor och farfar.Fullständiga kufar som min dotter avskyr,som hon sagt tidigare.Men nu går det bra.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag drar mig för socialen-har så dåliga erfarenheter av dem sedan jag jobbade som lärare och såg hur illa barn for, men de gjorde aldrig, i mina ögon något.
Jag vet varken ut eller in.
Anonym j:
Jag bor 70 mil därifrån....Ingen långlunch är i så fall aktuell.Jag har inte råd att bo på hotell.
Kära Anna! Jag blev väldigt rörd av ditt insiktsfulla inlägg här.Jag känner igen min dotter i vad du skriver, hon orkar nog inte just nu ta till sig vad jag försöker säga.Jag fasar för den dag som barnbarnet kommer in i den ordentliga trotsåldern. Vad ska hända då? När barnet var nyfött satt pappan och räknade ut på en miniräknare vad vi vuxna skulle ha ätit i förhållande till vår kroppsvikt om vi jämförde med ett nyfött barn.Det verkar ju harmlöst och dumt, men ger en indikation på hans beteende. Tyvärr är det så att det är värre än vad jag har beskrivit här på FL hittills.Jag har inte orkat rada upp alla idiotier som han hållit på med.Han talar ofta t.ex om PRÄGLING, att barnet ska PRÄGLAS på mamma och pappa. På BB fick ingen annan komma dit och hälsa på, barnet skulle PRÄGLAS på sina föräldrar först.Ingen fattar liksom vad han håller på med. Jag har åkt över 70 mil med tåg för att vara barnvakt för att de själva skulle få komma ut på ett jättebröllop.Innan var jag noga med att ta reda på om de verkligen ville detta.Jovisst, men sedan när jag kom och tåget var en timme sent blev jag av honom bemött med sura miner och elaka ögonkast.Han pratade inte överhuvudtaget med mig. Jag, min man och min andra dotter gav flera gåvor till barndopet, men vi nämndes inte ens vid gåvobordet.Jag skiter i det, men min andra dotter som lagt ner så mycket glädje-energi och pengar på detta blev så ledsen, så ledsen.Hon blev väldigt ledsen och sårad. Hon älskar sitt syskonbarn och givetvis sin syster. Av min dotter fick jag en cd med bilder från dopet som min svärson tagit.Där fanns inte EN enda bild på min dotter och barnbarnet, på gudmor och barnbarnet, på min andra dotter och barnbarnet eller på mig och barnbarnet. Däremot fanns det 13 bilder på mitt barnbarn och min svärsons tjejkompis!!!(Han har inga killkompisar, bara tjejkompisar)Kan ni här på FL förstå hur man känner sig?? Även jag som mor, mormor och svärmor har rätt att bli sårad och ledsen. Nu har jag förstått att han lider av något. Min dotter förnekar detta. Jag vågar inte skriva brev till henne, hon visar det för honom troligtvis och då är loppet kört.Då kommer kontakten att brytas och jag kan aldrig mer stötta min dotter.Jag ska försöka hitta en väg att träffa henne på ensam, bara hon och jag.jag vet bara inte hur. Jag får tacka dig Anna för att du delgav mig dina erfarenheter.Det är mycket värt för míg!!
NadiaMi! Tack för dina synpunkter och tips!
Senast igår eftermiddag frågade jag min dotter om de här sakerna, om vad de gör på dagarna osv.Först mumlade hon att " de verkar bara sova".., men sedan ändrade hon sig och fräste att "de gör väl samma saker som när jag var hemma".Jag stod på mig ändå och frågade om han går till öppna förskolan eller nån annan social grej och då påstod min dotter att han säkert SKULLE göra det.Tsssss....det vågar han inte. En gång i föräldragruppen på BVC blev han ifrågasatt på något sätt. Sedan gick han aldrig dit mer.
När jag pratar med henne känns det som om jag är åklagare och hon försvarsadvokat.Allt jag säger eller frågar om bemöts med ett fräsande.Då vet jag att allt inte står rätt till.Hon försvarar allt han gör eller säger.Trots att hon vet att jag med egna ögon sett hur han uppträder.Hon har också ändrat sitt eget beteende sakta men säkert.Borta är de roliga historierna och de glada skratten. Det är tungt att se.
Jag vågar varken skriva eller maila till henne om de här sakerna.Det är då lättare att hon visar honom och då är det kört. Det kan jag lova.Jag bara känner i luften att han bara går och väntar på något sådant så att han kan isolera dem ytterligare.
Anonym j: Tack för ditt tips! Det är ju bra med nya strategier. Jag vill inte på något sätt låta negativ, men jag har testat detta också. Jag berömmer henne ständigt om hur duktig hon verkar vara i jobbet, hur hon tar hand om pojken, hur fin hennes nya frisyr är.Men på något sätt kommer hon ändå in i någon sorts försvarsställning.Säger jag nåt om frisyren t.ex kan hon börja prata om hur svärsonen har betalat klippningen åt henne, hur snäll och god han är...Hon liksom glider in hela tiden på honom och höjer honom till skyarna.
Nåja, det är väl bara att fortsätta berömma henne och vara god.
Jag har läst på en massa, både på nätet och jag har lånat böcker på bibblan, men jag kommer ju ingenstans. Ingen, vare sig han själv, hans familj eller min dotter vill känna sig vid detta problem.Hans familj sopar allt under mattan som liksom inte är salongsfä-igt. Det finns inte.
Nu ikväll talade jag med min dotter som upplyste mig om att de nu blivit vegetarianer efter ett TV-program de sett om människans tärande på resurserna.Idag hade de också gett sin pojke denna mat.De har dock ingen aning om hur noga man måste vara som vegetarian med näringsämnen och proteiner för en liten varelse som växer.
Det är helt sjukt.Nåt nytt projekt som han har dragit igång.Och min dotter bara hänger på. Jag blir alldeles förtvivlad.
Under förra veckan hade jag besök av en kvinnlig släkting som jag berättade allt för.Hon blev alldeles förskräckt och sa att jag bara MÅSTE tala med min dotter, liksom alla här på FL har sagt.
Mot bättre vetande skrev jag ett mail till henne, bad henne tänka igenom vad jag tidigare sagt med tillägget att jag ju inte vill henne något ont, bara att hon för barnets skull besinnar sig lite.Att jag älskar henne och finns här.
Jag fick ett mail tillbaka att jag skulle sluta med att lägga mig i hennes liv, de var bägge perfekta föräldrar och de får så mycket beröm på BVC etc.Jag är sjuk som ens kan fantisera om att svärsonen skulle vara en dålig pappa.Nu är de bägge så ledsna över detta. Alltså har hon visat mitt mail för honom.
Jag har skrivit tillbaka och förklarat vad jag baserar mina farhågor på.Att han inte verkar vara snäll mot barnet och gett exempel på hur han river upp honom ur sängen, sjuk och febrig bara för att det är ett visst klockslag, hur han håller honom uppochned i fötterna, hur hårdhänt och grinig han är när det inte går som han har tänkt. Hon svarar inte på mitt mail.Nu efter tre dagar skrev jag igen att hon kan väl ringa eller maila mig när det passar, men hon svarar inte.
Varken jag, min man eller hennes syster kan fatta hur hon kan göra så här.Det är helt obegripligt. Ok, att hon är rädd när hon kanske ser att framtiden inte blir som den hon har trott. Men hon måste väl tänka på sin lille son!!! Om det nu inte är så illa som jag tycker, varför kan hon då inte bara förklara detta för mig, lugnt och sansat? Under alla år har vi haft en bra relation och kunnat diskutera om olika saker.Det gör jag fortfarande med min andra dotter.
Min släkting sa idag per telefon att jag kanske skulle låta henne vara nu. Tids nog skulle hon själv inse hur det är fatt, men jag själv tycker ju att när det är ett litet barn inblandat så måste jag som mor och mormor reagera, eller hur??Ska jag vända bort blicken och låtsas som det regnar?
Varför reagerar hon inte nu när hon SER hur han gör med pojken??
Jag vet inte om det finns några svar. Jag skriver av mig min ångest och frustration här.
NadiaMi! Tack för att du hör av dig! Jag ska visst höra av mig till min dotter utan mailbombning som du säger. Det är en bra idé!
Jag tänkte på en annan sak.Under min dotters graviditet läste hon ALLT hon kom över om graviditeten, om hur barnet mådde där inne, hur det utvecklades.Hon var så påläst, glad och lycklig och det kändes tryggt.
Några veckor före beräknad förlossning ringde hon mig och ville prata. Hon nämnde då att hon alls inte oroade sig över själva förlossningen, men att hon oroade sig över att hon kanske inte skulle vara så bra på att ta hand om ett barn. Hon var ju så oerfaren. Jag sa då att hon säkert skulle bli en underbar och trygg mamma och att man så småningom växer in i föräldrarollen. Man gör så gott man kan och det räcker väldigt långt. Jag sa även att hon kunde läsa böcker eller på nätet om små barn, fråga mig eller någon annan som hon har förtroende för.
Nu när jag har ifrågasatt vissa saker har jag bl.a frågat henne om hon har läst om barn och barnuppfostran.Jag har tipsat henne om länken www.growingpeople.se bl.a Men då blir hon så där arg igen.Säger att det finns så många j-vla teorier om allt möjligt. Vad ska man tro på?
Det är inte lätt att förstå vad detta handlar om.
Anonym(j)
Det här låter intressant det du skriver.Kan du bara snälla förklara lite närmare vad du menar med dysfunktionella relationer, maktförhållanden och psykisk misshandel?
Jag måste iväg ett ärende nu, men jag väntar på ditt svar som jag läser ASAP.