Kom just hem igen och har läst ditt mail.Tack för det! Jag ska läsa de tips du har gett och tänka igenom saken. Det är alltid vettigt att få nya infallsvinklar. Jag kan ha snärjt in mig i detta med Asperger, helt i onödan.
Ja, det finns nog många fler saker i bilden. Jag har läst och reflekterat.Tänkt ordentligt.Men jag behöver mer tid för att tänka igenom detta.
Jag bara tänker och tänker.Vaknar vid 04.00 på morgnarna och vrider och vänder mig tills det är dags att gå till jobbet.
Min andra dotter är ledsen på sin syster. De hade talats vid per telefon idag men samtalet hade urartat för min äldsta verkar inte tåla ens den minsta fråga eller kommentar.Hon hade skrikit och varit så arg.När min yngsta påpekade saker som händer eller har hänt den senaste tiden påstår hon att hon inte minns det!! Svärsonen står bredvid så hela tiden tar hon bekräftelse från honom genom att säga ..eller hur, XX?Min yngsta hade bett henne att sansa sig gentemot mig som mamma, men då hade hon sagt att vi aldrig hade haft nåt bra förhållande ändå!
Det här var oerhört sårande för i mina och andras ögon har vi alltid haft det bra.
Jag förstår inte vad det är vi har hamnat i. Nu får jag försöka lugna min yngsta.
Det är helt klart att det är han som sätter reglerna. Det är alltid några nya regler eller förhållningsorder som gäller.
Under hela graviditeten pratade hon om barnkammaren, hur hon skulle måla och dekorera.Sedan blev det helt tyst om det.Vid ett besök där erbjöd sig min yngsta dotter att hjälpa sin syster att måla barnkammaren, fixa gardiner osv.Då blev det knäpptyst och till slut snäste svärsonen att "enligt min personliga åsikt, så behöver barnet inget eget rum före två års ålder..."Då satt dottern där med sänkt blick och tårarna rann, men hon sa inget.Sedan, när barnet hunnit bli 4 månader, ja, då skulle det dras igång med eget rum till pojken. Men det får ju inget kosta, så det är spartanskt och kalt.Inga teckande riddarborgar och annat dottern drömt om tidigare.(De har bägge bra jobb och inkomster)
Det här var ett exempel på hans beteende och det finns många fler.Han har förvandlat min glada, vackra,spontana och älskliga dotter(så brukar hon beskrivas av andra också) till en person jag knappt känner igen.
Nej NadiaMi, hon kommer inte att bryta sig lös i första taget.
Jag har läst och läst, överallt, men jag tror nog att jag behöver någon utanför familjen att prata med, som du skriver Anonym.
Jag ska försöka ta tag i det redan imorgon, för jag orkar snart inte mer. Min oro ökar för varje dag, ingen i familjen vet hur vi ska hantera detta.Det är ett stort stöd för mig att ventilera och bolla här på FL, men jag måste nog prata med någon också, rent fysiskt.
Som NadiaMi skriver köper hon nog sig lugn med att vara foglig, men vad händer med det lilla pyret?Mitt lilla barnbarn. Om inte min dotter, barnets mor, kan stå emot, vad händer då?
När jag skriver att jag snart inte orkar mer så menar jag att jag börjar bli smått förvirrad av alla turer. Börjar tänka att det kanske är fullt normalt att en pappa håller en liten baby uppochner i fötterna och kastar det fram och tillbaka, sliter det febrigt ur sängen bara för att klockan är en viss tid.Slår en 9 månaders baby på fingrarna,hårdhänt tillrättavisar,sätter upp scheman på väggarna för mat, sömn osv.Talar om Nobelpris för sonen,att han är så smart, att han ska tränas i att gå tidigt osv, osv.Nej, givetvis tycker jag inte att det är normalt, det blir bara så mycket just nu.
Allt detta ger ju ändå inte befog för en anmälan till soc.De ringer i förväg och anmäler sin ankomst och då kan min svärson skärpa sig och agera "normalt"
Tack NadiaMi för dina värmande ord.
Barnen är ju så viktiga för oss och även barnbarnen.Jag har inte tänkt alls på kvinnojouren tidigare som Anonym först nämnde, men det var ju en lysande idé. De måste ha massor av erfarenhet.Jag har mest tänkt på dem som om de vore en hjälpande hand om jag själv vore utsatt för misshandel. Aldrig reflekterat över att även anhöriga kunde få hjälp.
Jag kämpar ska ni veta.Jag tänker aldrig ge upp mina barn och barnbarns väl och ve.Aldrig!
Hej!
Givetvis kan de komma hit och bo hos oss.
Vi har ett stort hus med en nedervåning med sovrum,dusch, toa och tvättstuga. På Blocket har vi köpt barnsäng,barnvagn osv, för att de ska ha det bekvämt när de kommer.Så att de slipper släpa med sig alla saker.För att de inte ska känna sig tvingade på något sätt har jag markerat att det är för alla barnbarn, inte bara för dem så att de ska känna sig "tvingade "att komma.Nu har vi inga fler barnbarn, men de kanske kommer med min yngsta dotter eller om min äldsta vill ha fler.Det är en balansgång hela tiden för att inte stöta sig.
Jag har försökt tvinga min dotter att tala med mig, men det går inte i nuläget.Hon är som ett taggtrådsstängsel.
Lilith74! Tack för ditt genomtänkta svar! Givetvis tar jag inte illa upp. Jag är bara tacksam över att kunna bolla detta med andra utanför familjen.
Jag förstår min dotters frigörelseprocess, inte tal om annat.Jag skulle aldrig kritisera henne om det inte handlade om ett litet barn. Det är där som knuten ligger.Jag blir oerhört skrämd över att inte min dotter säger ifrån till sin sambo när han behandlar barnet på detta vis.Hon väljer att titta åt ett annat håll eller att påstå helt befängda saker, som tex att det är väl bättre att slå pojken på fingrarna istället för att han dör av att stoppa fingrarna i en kontakt....Att dra upp honom ur sängen trots att han är sjuk, ja då handlar det om att barn mår bra av rutiner.Till saken hör att hon har jobbat mycket med barn tidigare.Hon kan detta, men väljer ändå att gå mot bättre vetande.
När det passar minns hon heller aldrig vad som hänt.
Anonym!
Det skulle vara intressant att höra varför du inte tror att det är Asperger.Du måste ju ha massor av erfarenhet.
Vad gäller hans föräldrar så är det helt otänkbart att kontakta dem. De är sådan kufar så det går inte ens att beskriva.Allt som inte passar dem sopas under mattan, det finns inte. Jag ser hur mamman viker undan när sonen dummar sig. Hon säger inget, men däremot till hans bror kan hon riva ifrån.
Vi bor långt från min dotter och kan inte vara barnvakt så ofta, men det är inte populärt! Jag känner det.En gång åkte jag tåg 70 mil, enkel, för att passa den lille så att föräldrarna kunde åka på ett jättebröllop under tre dagar.Först skulle jag inte komma, för svärsonen ville ta med sig sin egen mamma, men då vägrade nog min dotter.Efter mycket hit och dit sa hon att de nu var överens att jag skulle komma.Men tala om sura, elaka miner från svärsonen. Jag frågade min dotter varför han bemötte mig så. Han var trött, sa hon....Det är enda gången jag passat pojken.
Farmor har någon enstaka gång suttit barnvakt, men bara när pojken har lagt sig för kvällen.
En gång har dottern varit ensam med pojken hos oss.Då ringer svärsonen på kvällen och kollar att hon lagt pojken kl 20.00.En gång när kl var 21.30 och pojken, då 6 mån, fortfarande var vaken blev min dotter alldeles skärrad när svärsonen ringde.Hon stängde dörren så att han inte skulle höra och sa att "nu hör han att han är vaken....."
Jag kan för mitt liv inte begripa vad detta handlar om.Dessa hemska., rigida regler.De startade med dem direkt pojken var nyfödd.Strikt efter ett schema. En gång somnade inte pojken direkt. Då ställer sig svärsonen med armarna i kors framför min dotter och säger: Jaha, vad har NI GJORT IDAG DÅ?Eftersom han inte kan sova. Då stammade hon bara fram något att de hade gjort det vanliga.JAg blev redan då alldeles iskall invärtes, men lät det passera. Nu när jag tar upp det som ett exempel med henne så minns hon inget sånt...
Jag får också kalla kårar. Det har jag haft sedan mitt barnbarn föddes och när min svärson första gången inför oss verkligen visade vad han gick för.
Jag och min man har stött och blött hur vi ska göra, hur vi ska agera.Nu har jag börjat skriva här för att få lite nya infallsvinklar.