Här hoppar man in! =)
crazypeter: Ganska roligt att läsa att du först anser att man ska "bli vuxen" innan man skaffar barn (Håller helt med dig där men alla blir ju "vuxna" vid olika tidpunkter efter som det handlar om personlig mognad, så långt är vi överens) sen skriver du att du är nybliven pappa men inte känner dig mer vuxen för det...
Men, det jag ville komma till var att du sedan skriver "men jag känner där emot ett mycke störa ansvar..."
Du känner ett mycket större ansvar än vem? Än du gjorde när du var i vår ålder eller att du känner större ansvar än oss "unga" föräldrar?
Detta med ansvarskänslan tror jag är något som växer fram när man får barn (då man behöver det som mest!) även om man så bara är 14 år. Självklart finns det dom som inte tar ansvar för sina barn men jag är övertygad om att dessa människor hade varit lika stora nötter oavsett när i livet dom väljer att bli föräldrar.
För övrigt kan jag berätta om de tre kommentarer som tagit hårdast på MIG!
1. En av min mammas bekanta, en alkolist på 50 år som inte hade några barn hade mage att förklara för mig när jag var nybliven mamma att han minsann hade blivit en MYCKET bättre förälder än jag någonsin kommer att bli!
(Ja, för en alkolist till far är ju klart bättre än en "ung" mor..hmmm.. Hans kommentar grundade sig HELT och enbart på att jag var 18 år)
2. Jag och grabben var i en affär och skulle handla mat. Grabben var lite över ett år och hade klarat sig utan napp i 2 månader. Självklart kom han på att han inte fått nappen i affären. Vi var en bra bit hemmifrån så jag ringde en vänninna som bor 5 minuter från affären och har en grabb i samma ålder. Hon var på väg med en napp åt oss (det fanns inga nappar i butiken!) Grabben skriker och är jätteledsen och jag sitter med honom och tröstar. Då kommer det fram en kvinna och SKÄLLER ut mig och anklagar mig för barnmisshandel. jag förklarar vad som står på lugnt och sansat men hon ger sig inte och det slutar med att hon påstår att hon känner min son och hans behov bättre än jag för hon har ju arbetat med barn i si och så många år. Snacka om att jag blev irriterad! (Hon hade aldrig träffat oss förut men jag tvivlar inte på att hon säkert kan väldigt mycket mer än mig om barn i allmänhet. Men att hon skulle veta mer om MIN son än mig är ju bara löjligt!)
3. En person som lärde känna mig när grabben var runt ett år diskuterade ekonomi med mig och kläcker ur sig att si och så kan jag inte göra för då får jag ju inget mer socialbidrag. Jag blir lite kinkig och berättar att jag arbetar för mina pengar, jag har aldrig behövt socialbidrag och undrade varför hon antog att jag fick det. Svaret blev att hon trodde ju det eftersom jag var ung! (Hmmm... Unga människor vet inte hur man arbetar eller?)
Detta har lärt mig att det FINNS mycket fördomar mot unga föräldrar men att det är inte lönt att lägga ner speciellt mycket energi på det eftersom det enda som räknas är att man själv (och helst sina närmaste) VET att fördommarna är utan grund.
Oj, detta blev långt... men jag har iaf sagt mitt nu!
