Hur hantera andras barn som slåss?

Om det var jag i din situation skulle jag nog prata med mamman om att hon ska plocka bort sin son så att säga. Om han efter varning fortsätter så ska han inte få vara med mer. Tycker faktiskt inte att ni ska behöva åka därifrån. En tvååring ska INTE styra på det sättet hemma!
  Man måste visa att man inte accepterar ett sånt beteende och det bestämt,varning först,därefter åker man ut ur gemenskapen punkt slut. Lättare sagt än gjort kanske men hans föräldrar har nog mycket att vinna på att ta tag i detta redan nu. 
Hoppas det ordnar sig,kram. 

Prata med mamman, absolut! Fråga hur hon vill att du ska reagera, hon kanske vill att du säger ifrån. Nog verkar det lite konstigt att det hinner hända sådär mkt under ett besök. Ibland är min tvååring helt omöjlig och då kan det sluta med att han får sitta i mitt knä istället eller nåt. Hjälper inte mina tillsägelser mm så har jag ändå som mamma ansvar för att inte andra barn kommer till skada, så tycker jag. Om jag så ska sitta o vakta brevid barnen hela tiden! Tvååringar kan ju vara lite hårdhänta så lite småsaker får man kanske tåla men det du beskrev tycker jag var i överkant.

Karolina- bra synpunkt. Jag tycker också att det borde vara barnets föräldrar och inte JAG som ser till att han inte kommer åt att slåss. Då får väl hans mamma sitta med honom i knäet om han inte klarar av att leka utan att sopa till någon hela tiden.

Tack även ni andra för kloka synpunkter.

Svårt det där. Har själv en tvååring som slåss. Han har lärt av storebror :(. Är ju svårt att säga till en tvååring och få honom att verkligen förstå. Lättare med storebror (fast även han slåss när han blir arg och vi kämpar massor med det!). Som ettåring var min lille kille lite blyg, försiktig och allt annat. Nu är han en tvååring med allt vad det innebär, trots, testa gränser, och så vidare. Självklart säger vi ifrån, lyfter bort, accepterar inte och så vidare. Men han slåss ändå. Det är inte alltid så enkelt. Allt är inte svart och vitt. Men självklart vill jag att andra pratar med mig. Självklart skulle jag lyfta undan min son i situationer som du beskrivit. Samtidigt är det nog bra att försöka förstå att barn går igenom olika utvecklingsperioder och då kan det här med att de slåss vara en del i det hela. Och de testar inte en gräns en gång och lyder sedan. De testar tusen och åter tusen gånger. TIll slut kanske det sjunker in.

Vänta bara till din ettåring blir två... du anar inte vad som väntar ;). I morse kastade lille söte Villekillen sina skor i väggen, slog näven i golvet och vrålade som en besatt. Bara för att han inte kunde ta på sig dem själv. Men hjälp ville han inte ha. Sedan fick sig storebror ett tjuvnyp bara för att han råkade sitta bredvid på dörrmattan och tog på sig sina skor.

Kan tillägga en komisk sak. I helgen träffade min kaxige tvååring sin sju månader gamla kusin. Kaxige Ville blev livrädd. För den lille bebisen kunde både dra i håret, nypas och låta konstigt, konstigt. Då var han inte så stor, min tvååring.

Har två par goda vänner som har den typen av barn som TS beskriver... och vi har väl försökt ungefär samma saker.

Håller INTE med om att det är "typiskt 2-åringar" faktiskt. Min son beter sig inte alls på det viset (trots att han är väldigt intensiv och "spirited") och vi känner många tvååringar som varken slåss, bits eller puttas.

Det som hjälper, enligt mig, är att man ändrar sitt förhållninggssätt till dessa barn, de behöver inte MER orda hård och MER utvisning, de beter sig som de gör för att de redan känner sig utvisade och förbisedda.

Det som hjälper absolut bäst med våra vänners barn är om vi ägnar barnet massor av uppmärksamhet när vi kommer, leker, pratar och busar. Om det trots detta händer att en attack kommer under besöket pratar jag med barnet om att det kanske är jobbigt att ha besök och behöva dela saker och rum och att h*n då ska komma till oss vuxna och berätta det, jag uppmuntrar alltid barnen att använda ORD istället, SÄG vad du vill, vad du känner och vad du behöver!

Att de inte är "snällt" att bitas och puttas VET de om de är 2 år, det räcker med att man säger ett enkelt "kramas istället" för "NEJ DU FÅR INTE".

Det är TUFFT att vara förälder till barnet som attackeras (min son har just nu 3 mindre smickrande bitmärken som är blå-gul-gröna, varav ett har sårskorpa) men det är lika tufft att vara förälder till det attackerande barnet....

orda hård = hårda ord

*skrattar*

ja vad ska man säga, när min dotter var mellan 1-3 år gjorde hon allt som ts beskriver.. Det var tortyrår för mig, mådde skitdåligt och vad jag än gjorde så hjälpte det inte, mina vänner tog avstånd och ville inte att deras barn skulle leka med henne. hon var ju elak och dum. Vilket dem villigt förklarade för sina barn.. Dem hade ingen förståelse för att jag gjorde vad jag kunde och var så hård man kan vara mot en 1-3 åring. Upprepade ständigt vad som var fel.. jag lämnade henne inte själv med andra barn utan var ständigt med.. Dem vännerna har börjat söka sig tillbaks nu när hon är 5 år och betydligt lugnare och mer väluppfrostrad än deras barn, som jag nu kan tycka inte beter sig som man ska när man är 5 år och faktiskt förstår till 100 % vad man säger åt dem. Jag har fortfarade agg mot dessa vänner och endel har fått syskon som har bettet sig likadant som min tjej gjorde och har förklarat att dem nu förstod hur jag hade det. Alla barn är olika, endel slåss för att söka uppmärksamhet eller helt enkelt söka kontakt, konstigt men så är det.. En enda vän sa att hon inte tyckte att det var mitt fel utan det kommer växa bort och barn är barn.. Vi är fortfarade vänner och umgås mycket.. Men dem andra har bränt sina broar hos mig, jag har sagt hur jag känner och jag förstår att man vill skydda sina barn, det är ju naturligt. men tänk en gång till. Kan det helt enkelt vara så att detta barn söker kontakt och det är inte föräldrarnas fel. Säg åt barnet tillsammans med föräldern. PÅ samma vis som vi ska förstå dig, så ska du förstå oss.. Träffa mamman utan barnen ibland och fråga hur det går men barnet, så kan du nog få en bra syn på hur hon känner och hon kanske törstar eftert tips och hjälp med vad hon ska göra... Det är inte kul att ha ett barn som ingen vill att deras barn ska leka med... Det är ju liksom ändå ens käraste ägodel..

Tycker du? Normalt?
Jag har _aldrig_ stött på en 2-åring som beter sig på det viset. *häpen*

TS, jag hade sagt till barnet. Trots att du inte är mamma till honom så testar han naturligtvis dina gränser också. Säg ifrån. Förstår inte mamman, dvs din kompis, bättre än att det där är ett betende som faktiskt innebär att han söker gränser så får du visa honom och henne.
Om du säger ifrån gång på gång så kanske hon inser att hans betende faktiskt inte är ok.

Och om du känner dig riktigt peppad så tycker jag att du ska ta upp detta med din kompis också. Och påtala att du tycker att det är jobbigt att pojken är så "på" hela tiden.
Hon blir säkert stött, men säger du inget så fortsätter detta bara och ni kanske riskerar att glida isär eftersom du inte vill gå dit med din son.

När barnet slår dig eller ditt barn tycker inte jag att du behöver fråga mamman hur du ska göra. Du sätter gränser för dig och ditt barn.