Hur hantera andras barn som slåss?

hade det varit jag hade jag sagt till deras son. jag uppskattar nämligen att andra hade gjort detsamma om min son gjorde så.

du kunde ha sagt "jag och X blir ledsna när du slår oss, och om du inte slutar så får vi nog ta och gå hem". eftersom killen säkerligen vill att ni ska stanna så kanske det biter!? det gör det iaf på min son.

jag hade nog försökt prata med mamman, för så där hårda tag ska det inte behöva vara. och barnet hade jag försökt behandla som jag hade gjort med mitt eget: när han slår och bråkar så förklara för honom att det gör ont, att man blir ledsen och att det inte är snällt att slåss. att bli arg på honom är ingen lösning eftersom problemet med att han slåss kommer från föräldrarna som inte sätter gränser. och då måste ju du sätta gränser för vad som är acceptabelt eller inte eftersom ditt barn drabbas. 

Rent generellt så låter det som ganska normalt 2-årsbeteende. Sen tycker jag inte det är acceptabelt för det.
Där skulle jag som mamma gå in och se till att det barnet som slåss inte kom åt att slå.
När man har så små barn så fungerar det ofta inte att sätta sig och fika ihop medan barnen leker utan man får sitta med dem på golvet och styra upp leken när det riskerar att bli "slagsmål"

Jag hade både sagt till pojken och pratat med mamman.
Din kille ska absolut inte behöva ta det där varje gång de ses. Och inte du heller, för den delen.

Vi hade ett liknande problem med ett par goda vänners dotter som gav Melker tjyvnyp och sparkar varje gång vi var där. Och ofta när inte hennes föräldrar såg. Det slutade ju med att han inte ville leka med henne alls.

Nå, jag tog för vana att markera att det inte var ok att hon gjorde så på samma sätt som jag skulle gjort med min son, pratade med hennes mamma och det blev lite bättre. En dag sa min son ifrån ordentligt (lärt sig på förskolan) och sedan dess har det fungerat helt utan mankemang. Nu är de superkompisar, hon har troligen fattat att det finns en gräns för honom.

Prata med mamman... lätt för en annan att säga.

Har själv en son som är 12 år nu. Som hade likadant beteende i den ålder. Jag hade uppskattat att föräldrarna kom till mig än att de gjorde anmälan till soc för att han var som han var.

Vid ca 6 & ½ år ålder fick vi diagnos på sonen, så då fick vi föklaringen till vraför han beteende var som det var.

Men det behöver ju inte vara så på ALLA barn som det var för min son.

Vår son är 2,5 år och slåss ibland, men det gör hans jämnåriga kompisar också.
Vad jag gör är att jag behandlar det barn som slåss på samma sätt som om det var mitt eget. Jag säger ifrån, ibland får man plocka undan barnet eller ta tag i en hand eller leksak som är på väg någonstans. Sen förklarar jag att man inte får slåss. Funkar det inte får man lyfta undan barnet och försöka aktivera på annat håll.
Ofta handlar det ju om att orden inte räcker till. Sen när de är 2 år är det så mycket "mitt" hela tiden också, och barn måste lära sig att lösa såna konflikter, men utan att slåss.
Man måste kunna säga till andras barn som slåss, jag själv blir bara glad om någon säger till min son att han får lägga av, det är väldigt effektfullt när det är någon annan än mamma och pappa som säger det.

Tack för tipsen. Kan tillägga att jag ALLTID säger till detta barn när han slår mig eller mitt barn. Tar tag i hans hand, tittar honom i ögonen och säger NEJ du får INTE slå mig/min sons namn.

Och jag sätter mig inte heller och fikar och låter barnen klara sig själva. (Det vågar jag verkligen inte hemma hos den här ungen). Problemet är att han verkligen attackerar så att man inte hinner ingripa ens fast man sitter bredvid. Jag satt exempelvis med min son i knät när han rusade fram till oss och bet min son och dunkade en kloss i skallen på mig.

Även mamman säger till sin son, men han slutar inte iallafall. Är det verkligen normalt beteende av en 2-åring? Eftersom vår son bara är 1 år har jag liksom ingen koll. Hur funkar småbarnsgrupperna på dagis då? Det måste ju vara rena terrorn för de minsta i sånt fall.

Min dotter på 2½ kan varlikadan vissa dagar.

Hon ska gå och putta och dunka på lillebror precis hela tiden (1 år)...jag säger till, säger nej, hålle ri händer, tar igfrån saker som bestafning. mEn funkar inte ens det efter timamr av tjatt och gråt. Så får faktiskt dottern sätta sig p en matta i ett rum intill lekrummet. OCh sitta där i 2 minuter.....efter det brukar in lugna ner sig en liten stund.

Fisken21 - JAg kan säa såhär....p dagiset där de går så får aldrig sone nån som puttar eller slår han(alla är tvärtom väldigt puttinuttig mot han). Brukar förhöra mig vad som hänt under dagen. Även fast han är värlsen snälaste kille som inte säger emot. Snarare dottern son ger sig på de äldre barnen. Pinsamt att hon går o drar 5 åringar i håret tills de gråter, men man kan ju hoppas att de säger ifrån ordentligt.

OCh jag skulel faktiskt uppskata om omndra mammor vågade säa ifrån ordentligt....för då brukar hon faktsitk lyssna.

Igår när jag var o hämtade på dagis(ihopslagan dagis över hela kommunen) så satt jag o lekte med sonen o dottern en stund på bakgråfen där frökna tyävrr inte har nån insyn. De var lugna. MEn så kom en kilel på ca 2 -3 år fram til mig. Stod där och flinnade tillgjort mot en och sa hej. Sa hej tillbaka, så slår han till sonen med en badyklubba, jag säger nej, han slå mig och sonen 5 ggr till. FÅr till svar ett nej och ler ännu breddare(skitunge) för varje gång. Då tappar jag faktikt tålamodet och tänker att nån borde lära den ungen att respektera vuxna. Då rytter jag till ordentligt. " MAn slåss inte, slår du en gång till så tar jag klubban ifrån dig". BVarav han sllår en gång till. Då borrar jag in blicken i han. "hit med klubban!" Han släpper den på en gång och flinnet försvinne fårn hans ansikte. Men 1 minut så ber han att få tillbak klubbam. Han får tillbaka den om o han lovar att inte slåss. Han nickar oh fortsätter spela med boölen son han gjorde innan.

Pojken är säkert hur snäll som helst, men ibland får de sina utfall. MEn man ska inte var snäällar öfr det, utan säga ifrån på en gång.

de flesta barn är "snällare" på dagis än hemma. han testar ju sin mamma också genom att göra såhär. uppenbarligen är inte hennes tillsägelser tillräckligt. han vill veta vart gränsen går och enligt honom har ingen satt gränsen ordentligt. kanske är det så att du kan prata mamman om hur ni gemensamt kan få pojken att hajja till. kanske ska ni säga redan vid första smällen att fortsäter han så får ni ta och gå därifrån. sen kan han få en tillsägelse till men slutar han inte efter 2 tillsägelser så får ni åka. kanske känns jobbigt(vet inte om ni bor nära varandra tex). men kanske man får göra så ett par ggr och så har han lärt sig sen att han sen inte hade någon lekkompis där när han slogs!? så skulle jag gjort iaf.