Anknytningen

Hej!

Detta har stötts och blötts! Är man bioförälder så anses man nästan sjuk om man har barnet i sin säng men är man adoptivförälder så är man i princip sjuk om man inte har det!:)

Själv har jag väl kommit lite längre i mitt sätt att tänka! (hoppas jag!)

Alla barn har olika behöv, olika trauma bakom sig. Tycker absolut inte det är fel att samsova 0m det fungerar för ER, men att ha en trött, irriterad mamma som samsover (och inte själv kan sova därav) tror jag ingen har nytta av!

Vårt adoptivbarn var förhållandevis trygg när hon kom, sov i eget rum från början men har vaknat några gånger varje natt, då vi har tagit upp henne, välling ibland. På dagarna har jag burit mycket, så mycket jag orkat! Vi har sjungit mycket och hittat på egna sånger om oss, vi har badat ihop för nära kroppskontakt et första året. Haft mycket små lekar och ögonkontakt. Hållt nära i början när hon inte riktigt visste var hon hörde hemma. Vi har aldrig varit "stenhårda" mot föräldrar och nära bekanta men vi har alltid matat och bytt blöja, de lekte på golvet i början (var ca 1 år då) men efterhand som hon sökte kontakt så har de fått bära och leka. I början var vi alltid i samma rum.

Tror inte man ska planera så mycket utan ta det som det kommer, läsa på så man är förberedd och vet hur man kan hantera olika situationer! Jag trodde vi skulle få svårt med anknytningen men det har gått förvånansvärt lätt och idag är gullungen välanknuten men väldigt social mot barn, betydligt mer reserverad mot vuxna, precis så som barn i hennes ålder brukar vara!

Lycka till!