Anknytningen

I vårt fall behövde sonen verkligen den tryggheten, han sov till och med på mitt bröst (pappa kunde inte sova så, därför blev det att han bara låg på mig med pappa direkt intill) nätterna igenom de första månaderna. Samtidigt tror jag även att _vi_ behövde den närheten, dels för vår anknytning och dels för att in i minsta por förstå det obegripligt stora att just vi faktiskt blivit föräldrar. Sonen bodde praktiskt taget i våra famnar även dagtid de första månaderna och det var inte bara för hans skull utan för att famnen värkte tom när han inte var där... Numera, efter två år hemma, sover han mellan oss i sängen och vi sover så bra allihop att det inte känns lockande att ändra några rutiner ännu.