Jag kan inte förstå hur ni orkar. Jag tänker på er alla ofta och önskar er allt gott.
Jag har vart en hårsmån ifrån att förlora min ena dotter, och när vi trodde att det var kört höll jag på att gå sönder.
Dom är ju ens allt.
Jag har aldrig önskat att jag inte fick barn, men känslorna ibland. Det finns så mycket hemskt i världen. Jag kan ju inte skydda dom från allt, men jag vill.
Önskar er det bästa.
/LI
Jag har inte förlorat ett barn, däremot har bekanta i min närhet förlorat barn. Det jag har förstått är att man orkar för att man måste. Hur djävligt det än är, hur nattsvart livet än är blir det ju en ny dag nästa dag. Man tar en timme i taget.
Många säger att de som förlorat ett barn är "starka". Det kan såra oerhört. Man känner sig inte alls "stark" när livet har rasat och det ofattbara har hänt. Det känns som man går sönder, och man går sönder- själsligt. Och kroppen och själen är sammankopplade så man mår fysiskt dåligt också.
Fast jag har förlorat barn i vår närhet, har jag inte alls greppat vidden av den enorma smärtan man känner som förälder. Det _går_ inte att förstå, men det lilla jag förstår gör ont bara det. Oerhört ont.
Sedan är ju sorgen olika för alla, även om den har vissa "faser" man ofta går igenom.
Vi får ta tillvara på varje dag vi får i livet, för man vet faktiskt aldrig.
vad räknas som förlorat barn?
Jag väntade enäggstvillingar.
Undergraviditeten blev vår ena Alizia bara sjukare o sjukare,Hon hade bukbrock-ryggbrock,m.m. o blöev bara sämre,till slut orkade hon inte mera o dog i vecka 20(ej missfall) vår andra dotter kämpade på..o hon klarade sig. det blev en Elsa 3april 07 helt underbar.men saknaden e så stor efter vår andra dotter ALIZIA..
efter som de ej blev missfall...så känns det ännu jobbigare,efter som hon me kom ut underförlossningen fans delar av henne,så jobbigt,vi ska ha gravsättning i gravsten,känns värkligen att jag förlorat min dotter,
Beklagar verkligen Alizias död, Emelita. Grattis till Elsa 
Svårt med sådan sorg och glädje samtidigt ...
Till TS kan jag säga att jag inte har förlorat något barn. Däremot har jag förlorat båda mina föräldrar. Och jag har också fått frågan "hur klarar du det, jag skulle aldrig orka" o.s.v. Den typen av kommentarer kan som första anonym säger såra något oerhört. Det är som ett underkännande av min sorg, somom jag inte sörjer tillräckligt bara för att jag faktiskt lever vidare. (Jag förstår så klart att folk inte menar så när de ställer den typen av frågor/ger den typen av kommentarer, men det känns ändå som ett påhopp.)
Men det är så det är. Ingen reaktion i världen kan göra en död levande igen. Det finns faktiskt inget annat alternativ än att "klara det".
Jaa hur orkar man.Själv har jag just förlorat en dotter i v 36.
Jag fick aldrig lära känna denna lilla varelse vilket känns
hårt hårt i hjärtat, men om man själv vill leva vidare och det vill man ju så MÅSTE man orka.Finns inga val....
ja precis man har inget val! man måste årka! fast ibland känns det som att man inte årkar (iallafall just då när det hänt) nu var det 4 år sen vi förlorade vår dotter men då det hände var det jätte hemskt. allt var svart!
Jag mår allt annat än bra.
Ibland håller man på att bli tokig av längtan .
Allt annat kan man ju bara fixa, om man vill. Men svåra sjukdomar och döda barn..jaa-a, det finns bara inte ord.
Sitter bara och kippar efter luft ibland, för alltid orkar man bara inte, man kan bara inte förstå att allt är sant, att man aldrig mer kan rinmga eller krama om sitt barn..livet har igentligen ingen betydelse mer.
Men..det enda jag har är min sons liullebror. Jag kan ju bara inte lämna honom. Jag mpste få honom stark, så han klarar soig i livet ensam utan sin bror mer som stöd genmom livets alla krumelurer.
Känns hemskt att dö och lämna honom en dag.
Han håller mig i liv, bara han , ingen annan.
Varje år som kommer att gå, är jag en bit närmare min döda son, men på samma gång längre från min son som lever. jag fick egentligen bara välja mellan livet och döden. Jag valde livet.
Men lätt är det faktiskt inte, man ska inte behöva välja mellan sina barn. Jag älskar ju båda så ohörligt mycket.
Därör lever jag , en dag i sänder, och har inget att förlora.
Om det är menat så att jag dör ung, då blir det så. MEN Om det skulle hända igen, då erkänner jag nog att jag kommer att ge opp.
Man orkar för att man måste inte för att man är stark. Genom att sätta upp små delmål så tar man sej så sakta framåt. Ett delmål för mej var att klara av att äta frukost utan att börja gråta. Ett annat att kunna titta på små bebisar utan att gråta eller bli förbannad, för det blir man. Förbannad över orättvisan över att mit barn dog medans andra får friska barn som överlever. Såren efter ett förlorat barn läker inte utan finns där irriterande hela tiden, som en sårskorpa på ett sönderskrapat knä. Man vet att det läker om man låter det vara men lik förbaskat så är man där och pillar iallafall med resultatet att det blöder och inte läker.
Sorgen efter ett förlorat barn den hänger troget med under livets gång. Den är inte som ett modeplagg som förkastas efter en säsong utan mer som ett par tofflor. De är allra skönast när de är utkippade och lite småtrasiga.
Att be någon som förlorat ett barn glömma och gå vidare det är som att vrida om en kniv i ett öppet sår. Om min dotter hade fått leva hade jag då blivit ombedd att glömma och gå vidare? Många saker som man får höra när ens barn dör gör så ont trots att den som sagt orden bara menar väl.
Man får ju lov att klara av det.....man har ju inte så mycket val....
jag försöker tänka på att Casper har det mycket bättre där han är nu än vad han hade på jorden....
...du kan läsa mer om Caspers historia på min press.....
ja man orkar aldrig helt utan min lilla flicka finns alltid hos mig. men man får ta dagen som den kommer.