100 +

Oj, redan en ny tråd! Tänk vad tiden går fort.

Uppdaterar inte listan för tillfället, känner mig enorm men har inte gått upp mer än två tre kilo. Kan ju inte ens skylla på att det bara är bebismage, har unnat mig glass, bulla och godis de tre senaste månaderna. Har inte riktigt fattat att jag är gravid ännu, men det börjar allt mer klarna för mig. Är nu i vecka 15, så nu känner jag mig lite mer säker än innan även om jag fortfarande inte vågar hoppas på för mycket. Men jag är förståss jättelycklig!

Vill iallafall fortsätta ha denna tråd i favoriterna. Om inte förr så efter graviditeten vill jag ta tag i min vikt igen. Lycka till alla kämpar härinne!

Emmiez, jag har också helt kommit bort från att sköta mig angående sockret. Hade tänkt vara så duktig men redan när vi kom hem efter IVF innan vi visste hur det hade gått började jag äta glass, 1 -2 strutar per dag. Höll mig till glass och bulla nångång i bland men nu har det varit glass, bulla, choklad varje dag nästan. Det är hemskt hur man låter sig falla igen. Men har ändå bara gått upp endast två kilo och är nu i vecka 16. Men jag äter så otroligt mycket, ordentlig mat och massor av mellanmål, de flesta består tom av frukt! Så bebis får nog all näring den behöver. Ibland funderar jag om den kan bli övergödd och hur den reagerar på sockret, så nu försöker jag igen att ha nån dag i veckan jag unnar mig. Men vet att imorgon har vi fika med bulla på jobbet, på onsdag åker vi bort då blir det en glass på café, på torsdag äter vi ute och det kanske blir efterrätt, sen är det helg och då brukar det bli lite gott till helgen osv.... Så jag jag återkommer garanterat hit efter graviditeten, ska kämpa med att gå ner i vikt.

Tittar också regelbunder in här, skriver desto mer sällan, känner att jag inte har nåt att tillföra just nu. Annat än att få lite peppning av er andra och hålla tillbaks med godiset iallafall. För det mår ju varken jag eller bebis bra av om det blir för mycket av dte goda.

Idag är jag iallafall stolt över mig själv! Lyckades stå emot suget ikväll och istället för att kila iväg och köpa choklad och glass tog jag torkade aprikoser och katrinplommon istället! Fast på kursen idag blev det en stor vetebulle och två chokladkonfekt, fast det tycker jag faktiskt är helt ok! Man måste ju glädjas även över små framsteg inte sant?

Så J fer, tycker det låter som en jättebra idé. Och då man varit duktig en dag ska man vara stolt och berömma sig själv. För att klara en dag behövs det mycket viljestyrka när motivationen känns som bortblåst. Så massor av beröm!

Inte på mig själv alltså, utan man ska berömma sig själv när man lyckats. Tror det är jätteviktigt, man ska ge massor av positiv feedback åt sig själv när man varit duktig! Till sist så börjar man tycka det själv och det börjar gå bättre. Fast det är svårt. Försöker själv komma underfund med det för tillfälälet, vill komma bort från onyttigheter mitt i veckan.

Vår lilla bebis lever inte längre. BM kunde inte höra några hjärtslag imorse och jag blev skickad till sjukhuset för vidare undersökning, där de inte heller kunde höra något. Ultraljud visade att inga hjärtslag fanns. Imorgon ska jag till BB och föda fram vår lilla ängel som blev 14 veckor nu i vecka 17.

Vi ska få ett familjerum där vi kan få vara ifred, jag ska ta några piller imorgon på morgonen för att sätta i gång förlossningen och inom två dygn ska det vara över. Bebisen ska vi lägga i en minneslund.

Kan inte förstå att detta händer, vi som skulle få vår lilla bebis nu. Senast igår kväll kände jag lite rörelser, starkast hittills. Kanske det var bebisens adjöhälsning till oss? Vår älskade ängel.

Vår underbara ängel föddes 30.8.2007 17.19, en underbar liten kille. Förlossningen gick bra, och vi hade superfina barnmorskor som tog hand om oss och som såg vår kille som en levande bebis, för för oss är han vårt barn, vår kärleksbebis, absolut inget sent missfall! Vi har haft en fin stund tillsammans med honom, han fick ligga på mitt bröst i en halvtimme och vi kunde smeka honom försiktigt. Han var så mjuk och ömtålig att man inte kunde hålla honom i famnen eller tvätta honom. Men han hade långa fina armar och ben, alla fingrar och tår med naglar, ett underbart litet ansikte med näsa, mun och ögon. Ett älskat litet barn som inte fick leva på denna jord. Vi fotade många foton av oss alla tre tillsammans, ett foto av oss tre ska få följa honom in i graven. Vi fick fot- och handavtryck som ett minne. Jätteviktigt för oss så vi vet att detta har hänt, han har funnits på riktigt. Vi kan ta fram fotografierna och se på dem och veta att vi är mamma och pappa åt detta underbara lilla änglabarn.

Vi tog med ett litet gult lejon till sjukhuset som var med när han föddes, som följde med honom i hans lilla finbäddade låda i kylen och som ska följa med honom på hans obduktionsresa. Vi hoppas att de respekterar vår önskan om att de skickar honom tillbaks till oss för vi ska begrava honom som vem som helst levande person blir. Hans lejonkamrat ska få följa honom till graven och vara hans stöd, liksom vi kommer att vara med honom.

Tiden på sjukhuset har varit fin, vi var faktiskt lyckliga mitt uppe i sorgen eftersom vi hade en sån fin stund tillsammans där och jag hoppas han kände vår kärlek till honom. Vi tog in honom till vårt rum på kvällen, läste Gud som haver för honom och pratade lite med honom innan han fick fara iväg igen. Vi såg att han hade det bäst där han var. Hur som helst ville vi att prästen skulle välsigna honom och hans färd till grannstaden, och för att de skulle respektera vår önskan om att han ska komma tillbaks till oss och få en värdig begravning. Vi känner också att vi vill lägga in en dödsannons för honom med en underbar dikt som vi fick på sjukhuset.

"Du var vår lycka, vår rikedom,
Nu har du gått, vår famn är tom.
Ensam i bräcklig farkost
fann du din egen hamn.
Må du oss ändå följa
tryggt i en ängels famn."

Vågen hos MVC var inte heller rolig, den visade fem kilo mer än den här hemma! Kommer att ta itu med min vikt igen snart eftersom jag nu tröstätit i massor! Känner att nu då allt är så j-vligt, jag har ingen bebis i magen längre att ta hänsyn till ja, då kan jag iallafall äta hur mycket jag vill av allt jag vill. Tyvärr...Magen har växt igen, vill inte veta hur mycket. Och det beror inte på vår lilla Moa utan bara på att jag tröster och tröstäter...Men när jag orkar ta itu med min vikt uppdaterar jag listan igen. Ska göra allt för en eventuell ny bebis, men just nu känns det som att det blir i framtiden nångång.

Ikväll ställde jag mig på vågen och är så besviken på mig själv. När jag kom hem från sjukhuset för en månad sen efter förlossningen vägde jag precis samma som innan jag blev gravid (precis på gränsen till övervikt men normalvikt ändå) och nu idag vägde jag sju kilo mer!! Herregud, har jag gått upp sju kilo på en månad! Är det ens möjligt? Tyvärr, har ju tyckt att jag blivit tjockare och större men inte så fasligt tänkte jag. Imorgon ska jag till jobbet och jag är nu ännu större än när jag var som störst när jag var gravid. Urk! Tänk om de börjar fråga hur bebisen mår.

Fast å andra sidan har jag ju bara ätit sedan Moa dog, det är mitt sätt att "trösta" mig på och jag har alltid ätit när jag mått dåligt. Men nu måste jag ta itu med detta igen, kan ju inte fortsätta så här, då lär jag ju ha fetma innan året är slut. Och jag vill inte göra så här mot mig själv varken för min egen hälsas skull och för våra chanser att lyckas när vi ska våga oss på vårt FET.

Jag kan inte vänta tills jag mår bra igen eller hur man ska säga för man kan ju aldrig komma över en sån här händelse. Detta kommer ju alltid att vara med en och det känns fortfarande som om allt hände igår. Och allt är så ofattbart och overkligt. Måste helt enkelt sluta tröstäta nu bara för att inte spoliera allt vad jag gjort hittills och för att inte förstöra våra chanser att lyckas inför nästa försök. Vi får se när vi gör det, men nu ska vi ta en paus från det iallafall. Bara tanken på att vara gravid igen skrämmer mig så mycket just nu. Men idag har jag iallafall klarat av att låta bli att tröstäta och ska nu på gympa, första gången sedan maj.

Det gick bra på gympan! Det kändes skönt att någon kondition fanns kvar iallafall. Och den här veckan har jag klarat av bra med att stå emot godis. Känner mig stolt över mig själv.

Nej, Moa finns alltid kvar hos mig. Nu har jag varit på arbetet första veckan och det känns bra på ett sätt att vara där och det håller en kanske mera uppe över ytan och så känner jag att jag har bra arbetskamrater där. Många har kommit och pratat om detta och det känns bra. Några har inte sagt ett ord och det känns inte så kul men det är så då. Folk vet kanske inte riktigt vad de ska säga. Det jag tycker är mindre trevligt är att allt bara går vidare som om inget hänt. Nu är till och med jag på jobbet efter allt när allt detta hänt. Det känns som att folk tror att allt är bra nu, nu har jag kommit över det. Vet inte riktigt vad jag ska säga när folk frågar hur man mår heller. För vad ska man säga?

Fast nu ska jag koncentrera mig på att ta itu med mina extrakilon. Vill ju gå ned mycket inför nästa försök, ska väga mycket mindre än 80 kilo iallafall! Jag satsar på att nästa FET blir i mars. Känner att jag inte vill förrän då. Då orkar man säkert bättre och kanske klarar av att ha lite mera hopp och vara mer positiv än man är nu.