Min lilla flicka!

...Kramar om...

Du måste få rätt att känna det du vill. Min lilla syster 11år sa samma sak när vår pappa dog, hon ville dö för att få vara med honom. När mamma frågade henne om hon då inte skulle sakna mamma, så svara hon jo men du har ju dom andra och pappa är alldeles ensam. Jag vill inte säga att du kommer att gå vidare och att allt löser sig för jag vet att i stundens hetta hjälper inte detta. Men jag tror stark på att eran lilla ängel blir fint omhändertagen där hon är, och ngn gång kommer ni alla att återförenas i en evighet.

Tänder ett Ljus i natten till din dotter

kramar om!!

sänder många varma & stärkande kramar!!!
tänder ett ljus å sänder en ängel!!

/kram kram

Känner så igen mig. Jag behövde en liten händelse som fick mig att förstå och erkänna vad jag verkligen ville . Leva eller dö.
Min bil sladdade och for iväg som en raket. Ett under fick den att bara susa några millimeter från en busshållplats och sedan en stolpe, och sen bara tvärstannade allt. Om det inte blivit stora fula spår i gräsmattan skulle jag väl inte förstått vad som hände. Men denna episod fivk mig att förstå , att jag måste och att jag faktiskt vill leva för min nu enda son jag har kvar här på jorden.
Känslorna är så fruktansvårda. Precis som om man dömer sig själv för dem. Man tycker ju att man inte får tänka så man gör. Men..DET FÅR MAN:
Det kallas SORG.
Du får tänka hur länge du vill, du får tänka på precis vad du vill. Du får känna hur du vill.
Är ledsen för er skull.

Jag skickar styrkekramar till dig .

Jag förstår vad du menar. Min tredje dotter dog i 6 graviditets månaden och jag fick hålla henne i mina armar. jag kan än i dag trots två månader senare se henne klart och tydligt för min inre blick. Hom är inte mindre verklig för mig än mina två underbara barn som jag har. Jag var helt förstörd när de sa att min dotter var död. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Så fort någon tittade på mig på fel sätt så började jag grinna. För mig blev lösningen att vi sa till alla vi kände att de inte fick nämna henne eller vad som har hänt. Att vi pratar om det när vi känner att vi orkar. Även om människor vill visa med känsla så kan man inte låta bli att känna att de bara är nyfickna. Alla vi känner har respekterat detta. Men det går inte en dag utan att jag tänker på min döda dotter och vad som skulle ha varit istället. Jag har ännu inte kunnat gå till kyrkogården där hon finns. Det är viktigt att du får utlopp för det du känner. Låser man det inne så blir det bara värre. Så låt andra tänka vad de vill om dig. du måste få bearbeta på ditt sätt och i din tidsram.
Människor som inte har varit med om det säger till än att de förstår hur jag känner mig. Men det är bara andra som har varit med i samma situation som verkligen kan förstå hur det känns att mista sin bebis som man har längtat efter så länge. Jag hoppas att du kan finna tröst i dina barn. Det har jag gjort, det är dom som får mig att hålla mig uppe och vilja gå vidare. Även om det är jobbigt och man sluter känskorna mer och mer inom sig själv för att andra inte ska känna att man borde kommit över det. Det kommer man aldrig att göra.

Jag kan inte låta bli att gråta när jag läser den här tråden... Sänder över några varma kramar till dig!

Jag har själv en ängladotter...fick dock inte ha henne i livet hos mig så jag kan inte förstå exakt vad du känner. Lyssna inte på andra, de vill dig väl men det blir för jobbigt i längden. Följ din hjärtas röst o gör vad du känner är viktigt för dig just nu. Låt det ta tid o försök inte vara fin o bra för någon annan, låt det bara vara du o din dotter som existerar ett tag. Lycka till...tänker på dig o skickar många kramar!

Varm kram. Ni är i början på en lång resa. Var rädda om varandra. Kramas mycket
Pärnilla med*Tindra och tre barn på jorden

kram...................

Många kramar!!! Jag tycker att det du känner är helt normalt. Att förlora ett barn är det allra svåraste en människa kan råka ut för! Ge det tid, massor av tid, ta en dag i taget, och ägna dig åt dina pojkar med all den kärlek du har.

kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad ni går igenom. Det enda du kan göra är att ge det tid att läka så gott det går. du har fått en sorg som ingen människa ska behöva råka ut för.

Tack alla söta! Jag har inte skrivit mycket i tråden men all denna respons gör mig så rörd.

Jag lever fortfarande i en dimma. Har varit iväg ett tag med familjen. Jag varken åt eller pratade så mannen min tvingade iväg mig.

När vi kom hem igen så fick jag nästa bakslag. En så kallad vän var irriterad på mig för att jag inte svarat på dennes mail. Att det bara ska passa mig när vi ska ha kontakt. Jag blev så ledsen. Denna ledsamhet byttes senare till avsky och hat då denne skrev att kanske har jag ljugit om detta. Att jag bara vill ha uppmärksamhet från henne. Att h*n dessutom har gjort reserch om denna händelse.
Hur kan man göra så mot en människa som går igenom detta som jag går igenom?!

Jag själv tvivlar ju på verkligheten till och från, har jag verkligen burit på ett barn? har jag verkligen fått hålla om henne? Varför är hon då inte här?

Trodde det var en vän som stöttade men jag hade fel.
Det är ju i sorg och elände man märker vem som är ens vänner.

Jag har än inte kommit äver min dotters död, kommer aldrig göra det. Det känns inte ens lite bättre. Men jag vaknar på morgonen och ler mot mina barn, alla tre. Två här nere och så en liten söt uppe bland molnen.
Usch, så fort jag skriver så så kommer tårarna. Kan inte prata om henne som död. Jag kan bara inte det.

Men fy vilken människa! Den personen måste själv ha stora problem.

Kramar om dig, det som hänt er är så fruktansvärt.

vet verkligen hur ni känner det.. jag förlorade vår lille son i 6månaden fick ha han i min famn.. han var så ljuvlig det lille livet.. älskar saknar han varje dag han fattas oss.. saknaden käns stor trots att det snart är 9år sedan detta hände... sorgen går aldrig över.. sägs att tiden läker sår men det håller jag inte med om!! skickar stärkande kramar!!

Sänder dig många kramar. Jag vet ungefär vad du går igenom. Jag skriver ungefär, för alla sörjer vi på olika sätt.

För tre veckor sedan förlorade jag min älskade lille Sigge. Han blev bara en månad gammal och jag kan inte sluta att fråga: Varför? Varför han? Saknaden är enorm och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Jag kommer att älska och sakna honom varje dag i resten av mitt liv. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

.....kram.....

Så fruktansvärt hemskt och hjärtskärande det är att läsa om ditt och mångas tråkiga händelser. Jag vet inte hur det känns, men blir ledsen bara av att läsa det ni skriver. Hoppas ni får stöd och hjälp och på något sätt kan leva vidare med sorgen utan att den blir allt för kvävande.