Jag talar för unga föräldrar
Hejsan. jag är en tjej på snart 17 som funderar allvarligt på att skaffa ett litet knyte, som jag då vet inte är någon docka utan ett annat liv som behöver 24 timmars uppmärksamhet och att jag då inte kommer att få tid att vara ute och supa eller resa särskilt mycket. Eller som vissa nu säger, jag förstör mitt liv. Jag undrar hur det känns för era barn om de skulle få veta att de har förstört erat liv, till er som säger så. Det finns de som faktiskt skiter fullständigt i att vara ute och festa eller resa o.s.v, och allt de vill är att skaffa ett barn med någon som de verkligen älskar och som älskar en tillbaka. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i mer än två år, jag är 90 och han är 83. det funkar väldigt bra, men p.g.a att folk hela tiden talar om för mig att jag är för ung för att klara av ett barn så börjar jag att tro på det. jag blir osäker på mig själv, vilket jag inte var tidigare. Kanske är det så att jag mestadels är feg p.g.a de "äldre och erfarna" som trycker ner mig och så många andra "unga mammor". Jag känner verkligen jättemånga som fått barn när de varit i min ålder och det har gått hur bra som helst. världen är full av fördomar, verkligen. Men då vet jag även väldigt många "äldre" föräldrar som inte klarar av ett barn. Det går inte att sätta en ålder på det här, utan jag tror att det har med psyket att göra. när man själv känner sig redo.
