Råd tack !!!

Har du något barn de kan passa en stund (lååång stund ) för att få lite mer insikt i hur jobbigt det faktiskt är?
Låt honom/dem berätta hur de tänker sig framtiden med jobb och försörjning. Det kan bli tydligare om de får säga det själva istället för att man berättar för dem hur man tror att det kommer att bli.
Försök få dem att tänka kring hur det skulle bli om deras relation tar slut, lätt hänt om man skaffar barn eftersom mycket ställs på sin spets.
Lycka till hur det än blir!

Jag tror mkt på att verkligen förklara att det inte är en BEBIS utan ett barn! Som innan dom vet ordet av trotsar,skriker och kan vara riktigt besvärlig! Jag var själv väldigt barnsugen i den åldern och tänkte mest att " åh vad gulligt med en bebis..." Tänkte inte på att bebistiden är SÅ kort. Förklara med att om dom behåller barnet så har dom tagit på sej ett LIVSLÅNGT ansvar. Berätta att du inte är pessimistisk (vilket dom säkert kommer att tycka)utan realistisk. Ett barn är ingen docka. Lycka till!

Undrar hur du kan säga att de inte är bra om dom beslutar sig för att behålla barnet.. Bara för att man är ung betyder inte det att man blir en dålig förälder man mognar väldigt mycket under graviditeten och så.. Kanske inte är så du menar heller.. Förstår självklart också din oro eller vad man ska kalla det.. Har nyss fått barn själv och blir 21 i december, det var endel som var skeptiska till det i början också men fick även stöttning.. Tycker nog att du ska prata med dom och förklara kanske vad det innebär och så att det inte bara är sött och gulligt.. Om dom är beredda på att man inte kan festa och så även att kompisarna kanske slutar höra av sig och allt med tanke på att man är ung och kompisarna vill ju fortfarande vara ute å festa och allt även om man själv ger upp det.. Lycka till och Hoppas att ni kommer fram till något bra..

Jo jag ska försöka få den berätta hur de tänker kring barnet och försöka  att de får berätta för och nackdelar...

Men det är ju sååå svårt! Jag vet ju själv hur man var när man var ung.

Själv har jag en 1 ½ åring som de gärna får "låna" en helg eller så och då tror jag att de snabbt inte tycker att det är lika roligt...

Min ena syster vart gravid då hon var 17.Hon han gå 1:a året på gymnasiet innan barnet kom.Efter mammaledigheten läste hon på komvux.Pappan var arbetslös först,men på någe sätt redde de ut det.

Jag tror att Den blivade mamman som detta gäller om är mer mogen för att få barn men jag känner pappan för väl för att veta att det inte kommer att bli bra för honom! Jag tror också att det är mamman som driver på att behålla barnet!

Dessa två går inte på något gymnasium ens eftersom de inte har betyg att komma in där! Därför går de två på en skola som förbereder de inför gymnasiet

jag blev gravid när jag var 16. jobbade och bodde hemma. gick inte i skolan hade hoppat av i åttan. även kallades det anpassad studiegång.
min äldsta kom när jag precis fyllt 17 jag hade vart tillsammans med hennes pappa i 3 månader när jag blev gravid.
vi startade i stort sett på ingenting. och har kommit långt på vägen. Inte villa bil och en golden retriver drekt men vihar det bra. jag är tillsammans med barnens pappa och vi väntar vår tredje bebis om en månad.

Men självklart att det kan vara jobbigt ibland. men det är det även om man är 30+ när man får barn. det enda som jag "ångrar" var att jag var så skoltrött att jag inte gick färdigt skolan. men det kan man alltid plugga upp.

Nu vet jag inte vilken relation du har till personen i fråga. Men mitt ända råd är att inte råda till abort. Då gör du bara dig själv en otjänst.

Men visst ta gärna upp alla för och nackdelar och fråga hur dom tänkt. Men jag tror inte ni behöver förklara att det inte bara är en liten söt bebis, för de vet 17 åringar om.

Jag håller med Edstrom. Jag själv tyckte inte om att höra att jag skulle göra abort när jag blev gravid. Var 16 år då och är nu 17 år med en dotter på 7 veckor. Men sätt dig ner och diskutera igenom det hela, hur de känner och om de överhuvudtaget har någon plan på att klara det. Kan de försörja ett barn? Har de möjlighet att ta han dom detta barn själva, man kan inte alltid räkna med att alla andra kan ställa upp.

Har de alltså överhuvudtaget möjlighet att kunna ge det blivande barnet en bra uppväxt?

Låt dem förstå ansvret själva genom att be dem berätta hur de tänk sig allt (ekonomi, plugg, jobb). när de får börja fundera så kanske de förstår ansvaret.
Hjälp dem med en månadsbudget för att ha ett eget boende. vi bor har räkningar på ca 7000:- (boende, bil) och mat kostar ytterligare ca 2-3000:-/mån...

Hej..
Kanske är inte jag rätt person att svara eftersom jag bara var 18 skulle fylla 19 när jag fick mitt barn. Tala om för dom att tonårstiden försvinner. De måste vara villiga att offra mycket för det lilla barnet. De ska vara medvetna om att man har de ansvaret att inte be föräldrar och andra anhöriga sitta barnvakt varje helg för att kunna ut och festa. Festa, gå ut med kompisar, Hitta på något kul, gå ut och äta, resa, ta studenten. Det är mycket man får offra. Jag känner inte dessa personer med jag har sett föräldrar i min egen ålder som desvärre inte varit redo när de skaffat barn. Gör dem väldigt medvetna om allt detta. För trots att jag idag älskar mitt barn över allt annat i hela världen känner man ibland längtan efter att resa med kompisarna o slippa blöjor o nappflaskor. De bör också vara medveten om att kärlek vid 17 års ålder varar sällan för evit. Är de förbrädda på allt detta plus att vara upp 23 timmar om dygnt om barnet får kolik så tror jag de kan bli utmärkta föräldrar. Lycka till till dig och 17 åringarna vad de än beslutar sig för hoppas jag de blir till allas bästa. Mvh

Hur går det?