• RingRing

    Hur fixar man det här?

    Vet inte riktigt var jag ska lägga denna tråden då jag inte är en änglamamma än. Men känner att jag behöver skriva av mig.
    Jag och min sambo har haft en jobbig graviditet redan runt v 18-20 misstänkte läkarna att vårt barn hade ett hjärtfel och vi blev ner skickade till Lund. Vi har varit nere i Lund för kontroller 3 ggr och läkarna har inte kommit fram till något säkert hjärtfel men dom misstänker att vårt barn har ett hjärtfel. Man hade oxå upptäkt att vårt barn var mindre än vad han skulle vara så läkarna föreslog att vi skulle göra ett fvp för att utesluta kromosomavvikleser. Snabbsvaret från fvp visade inget men sen så kom det 2.a svaret och det visade att vår pojke har en ovanlig kromosomavvikelse. Det finns inte många barn som föds med denna avvikelse och enligt dom studier som finns så är det längsta ett barn överlevt ett par månader vanligtvis har barnen gått bort i magen eller i samband med förlossningen.
    Först var det tänkt att jag skulle föda med snitt nere i Lund men efter att vi fått veta det här, tyckte läkarna att jag skulle förlösas här hemma vaginalt.
    Det har varit å mycket att ta in och jag sörjer redan min lille pojke, jag hoppas så att jag och min sambo kommer att få hålla honom vid liv i våra armar.
    Det känns som att jag går och väntar på att föda min son så att jag kan ta honom till graven. Det låter hemskt men det är precis så jag känner.
    I dag träffade vi först läkaren här hemma och gjorde tillväxt + flöde han låg i dag på -41,5% och så fick vi en tid till bedömning för igångsättning den 14/12. Efter det så åkte vi och träffar min bm och hon reagerar på att hjärtljuden slog lägre än vad dom har gjort tidigare. Så hon ringt upp till sjukhuset och vi åkte upp dit igen. Vår sons hjärt slog men inte snabbt, det låg runt 95 slag/min. Den Bm som gjorde ultraljudet på mig uppe på sjukhuset lät osäker på om han kommer att överleva fram tills igångsättningen.
    Jag vet inte vad vi ska göra nu.
    Att man kan känna sig så maktlös, det finns inget vi kan göra. Jag älskar mitt barn och vill så att han ska få leva.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-12-16 15:57:04:
    Den 14/12 kl 22.52 kom vår älskling Isak till världen 45 cm lång och 1910g. Vår ängel lämnade oss tyvärr i samband med förlossningen. Han va och är så fin. Finns inte ord för hur ont det gör att inte få han kvar hos oss.

  • Svar på tråden Hur fixar man det här?
  • Saga74

    Hej! Vill börja med att djupt beklaga eran sorg! Oavsett hur läget är idag så kan jag förstå hur du tänker OCH det är inget fel på dina tankar. Vi fick reda på att våran dotter inte var som hon skulle drygt två månader innan hon skulle födas. Livet krasa! Dom sa att risken till att Linnea inte skulle överleva fram till förlossningen var stor. Nu klarade sig Linnea hela vägen ända fram och höll sig i liv en timme! Sen orkade hon inte mera.

    Under dessa månader hann jag tänka tusen tankar. Planerade oxå begravning och mycket annat under dessa två månader. Nu har det gått 4 veckor som jag har varit änglamamma. Livet blir inte sig likt, sorgen efter våra barn är enorm! Hör gärna av dig om du bara vill skriva av dig din sorg, eller vill fråga nåt ... många många kramar!

  • vittis

    Vill börja med en jätte kram!
    När jag va i vecka 30 fick jag och min sambo reda på att våran dotter hade kromosomsvikelse och att alla hennes organ va förstora, läkarna gav oss inget hopp. Hon dog sen i magen i v 34. Har nu varit änglamamma i 9 månader.
    Om du vill pratat av dig eller något liknande så får du mer än gärna skriva på min inbox.
    Massa kramar

  • EliJo

    Vad fruktansvärt för er. Jag kan inte föreställa mej sorgen det måste innebära.
    Kram!

  • Anne M
    Gråter Ord är överflödiga här...

    KRM
    Just because I'm paranoid doesn't mean theyr'e not after me
  • Smulmamman

    Sänder massor med styrkekramar jag oxå!
    Man önskar man kunde befria er från denna sorg..................

    krammmmmmmmmmmm

  • Mamma till en ängel

    Vi miste vår son 2002. I tio veckor visste vi att han med största sannolikhet skulle dö efter födseln. Alla känslor kastades omkull, min mage blev en grav. Ovissheten var nog värst, att inte veta till 100 %. Ena dagen hoppades vi, nästa dag insåg vi faktum. På något sätt var det lättare när han kom ut för då kunde vi börja sörja på "riktigt". Vi tänker på honom varje dag, han finns alltid med oss. Önskar er all lycka hur det än går. Många kramar

Svar på tråden Hur fixar man det här?