Hur menar du med "vanlig Svenska"? Jag anser att det är precis vanlig svenska vi hittills använt i den här tråden.
Du tar upp kläder, smink et.c och jag håller med dig, även yttre attribut så de du nämner är bidragande faktor till snabba översiktsbedömningar av en person vid första möte. Givetvis tänker jag som arbetsgivare olika om två personer som dyker upp till intervju om den ena har hela och rena kläder och den andra går i smutsiga trasor. Skulle inte du det?
Eirene skrev 2008-01-03 00:13:23 följande:
Det är inte svårt att acceptera att namn kan vara klassmarkörer, svårare är att acceptera att det finns de som tror att det är den enda markör som betyder något. Eller att höra på när att någon påstår att ett barns namn kommer att stoppa hans/hennes framgång ute i den stora världen. Jag väljer att tro att personlighet, renhet, moral och flexibilitet ger mig inträde i fler miljöer, än mitt förnamn gör.Sedan så är det mycket ordsnobberi i sådana här trådar, om man använder värdeladdade gärna svåra ord så låter allt så tjusigt, vederhäftigt och trovärdigt. Men man når fler om man talar vanlig svenska. Jag läste här i tråden att någon nämnde tanken att Kronprinsessan namngav sin eventuella son till Kevin. Åh, det vore härligt! Sådant gillar jag. För så fort man börjar kategorisera folk så börjar det nämligen krypa i skinnet på mig. En sådan protesthandling från hovet skulle göra alla så förvirrade Nu finns det ju folk med fördomar, sådana som älskar att placera andra i små fack. Så visst finns det många som noterar förnamnen som en vink om var just den här personen kommer i från. Förhoppningsvis är dom allra flesta kloka nog att se förbi namnet efter den första reflektionen.Även utseendet är en klassmarkör. Smink, smycken, avsaknad av....frisyrer, skomodell, barnvagnsmodell etc Samt bilmodell förstås, mobiltelefonen klädstilen och antalet barn. Men jag är tjurig nog att vägra tro att det yttre i alla fall, ska betyda allt för mycket.Klasser...bara ordet ger mig egentligen magknip, så kanske det blir när man är barn till ett barnhemsbarn *tänker* jo det är ett slags stigma det också. men det kan också ge mig en bakvänd stolthet, fånigt nog