Bara deppig och glömde av all kärlek.

Ingen som känner likadant eller någon som gjort som förstår mig ?

Inte alls konstigt att göra som du gjort när man mår dåligt. Du måste också tillåta dig själv att faktiskt må dåligt. Det bästa du kan göra är att prata med honom om hur du känner det. Och älskar han dig med en ren sann kärlek så finns han där för dig, både när du mår dåligt och inte orkar bry dig om honom alls och sen när du mår bra igen.

Att bara se gravida och barnvagnar överallt när det är det man själv önskar sig är vanligt. Precis som kärlekssökande singlar bara ser förälskade par överallt.

Jag förstår precis hur du käner. Vi fick vårt missfall i november och varje dag är in kamp. Känner mig som en helt annan människa och det känns som inget någonsinn kommer att bli normalt igen. Nu har vi precis "överlevt" julen med släkt och familj. Det har varit skönt på sitt sätt att bli ompysslad men ansträngande att behöva"leka glad". Jag har försökt att hålla uppe skenet på dagarna och brutit ihop på kvällarna. Att skaffa barn igen känner jag mig kluven till. Klart att jag vill det men jag känner en stor rädsla över att vara med om allt detta igen. Håller med dig om att det är baby-boom mland släkt och vänner just nu. Hur jobbigt som helst. Kämpa på!!! Jag har köpt mig en fin bok som jag skriver av mig mina känslor i. Det är rätt skönt att få skriva precis vad man känner utan att någon annan behöver läsa det. När jag fick mitt missfall blev jag erbjuden hjälp hos en kurator i stan. För mig har det funkat bra. Men jag kan bara säga att jag håller tummarna att det ska kännas bättre. Vet hur du känner. Lycka till!

Tack allihop :) det känns bra att fått skriva av sig lite! Börjar med min dagbok efter nyår oh hoppas på att bara behöva skriva posetiva saker. Jag ska verkligen försöka! Jag ska prata med min pojkvän och förklara hur allt ligger till.

Och ni andra : Lycka till ni också..vill du prata LIlla vera så finns jag här :)

När jag fick mitt MF i oktober -06, så var det så tungt!! ick MF efter en tid i vårdsnurren och vi begravde loppan i vår trädgård.
Till julen skulle vi till makens släktingar, där de två svägerskorna var höggravida och jag fick till råga på allt min mens på själva julafton. Det var så svårt att hålla skenet uppe, när dom klappade sina magar och min var tom.
Dessutom frågade eller sa ingen något, dvs hur jag mådde etc, kändes bästan värst.
På nyårsafton födde en av svägerkorna och det blev ett himla hallaballo, då var det så jobbigt igen.
Jag ordnade presenter och grattis kort, men mitt hjärta blödde.

Till alla hjärtans dag fick jag min sista mens och nu har jag en Alice på 2 månader, efter en dramtisk graviditet och förlossning (trodde aldrig att det skulle gå vägen).
Det tog 5 mensomgångar innan jag blev gravid.
Kram till dig och prata med din smabo om hur du känner, även "fula" känslor, man måste få ventilera och tömma ur sin sorg!!

Tack snälla! Det ska bli spännande att höra hur det går.

Det jag känner är så jobbigt är att vi väntade så länge med att berätta för alla. Det lilla pyrets livshistoria blev aldrig berättad. Jag fick aldrig berätta hur jag och min pojkvän mixtrade med alkoholfritt vin i vanlig vinflaska för att ingen skulle få veta för tidigt, eller hur jag fick akut saltbehov och köpte storpack av djungelvrål som jag spottade ut så fort saltet var borta. I min bok skriver jag den lillas berättelse, det som aldrig blev berättat. Det kanske låter lite konstigt men det känns som att det lilla livet som man hållt så kärt får sin livshistoria in min lilla bok. På så vis tror jag att jag lättare kan komma vidare med att våga satsa på nytt.

Hej Emelie.
Jag förstår vad du går igenom och beklagar sorgen.
Själv kom jag glad i hågen till mitt 2:dra ultraljud för att se det lilla hjärtat ticka igen, det vart en mardröm i stället.
Jag fick själv konstatera att det lilla krypet inte levde längre, det var hemskt och tufft, den vart 9v gammal. Hade jag inte haft med mig min man som stöttat mig fast han vart bedrövad han med så ja ...
Det är viktigt att prata sins emellan att få ur sig allt, jag skriver också dagbok och det är ett skönt sätt att få ner sina känslor och ord på.
Det har gått lite över 2 veckor sedan jag fick mitt missfall och för mig så rinner tårarna okontollerat de bara kommer spelar ingen roll vart jag är.
Det värsta är när man går förbi en barnvagn mm och man tänker på sina egna drömmar planer som gick i krach.
Jag försöker att blicka framåt även fast det känns jobbigt.

Till anch, och alla endra i denna sits. Kämpa på. Skickar en styrkekram

Hej!

Jag genom gick ett mf nu den 16/12 och det var något av det jobbigaste jag varit med om.
När mitt missfall startade så var jag precis inne i vecka 6 och jag har två vänner som var i samma vecka, men jag fick inte behålla den lill, det fick mina vänner!
Jag är väldigt glada för mina vänners skul då de redan genom gått ett mf, men jag kan ändå inte låta bli att vara avundsjuk på dem.

När mitt mf satte igång var det som en helt vanlig mens men jag visste att det var över, denna grav skulle inte få fortsätta. Jag blev förtvivlad och satt bara och stor tjöt på toan.
Det var ju meningen att det skulle bli ett barn, ett barnsom var så älskad redan innan och så tidigt. Varför skulle detta hända??

Nu mår jag bra men jag har haft mina svåra stunder och haft panikångest vid flera tillfällen så innerst inne mår jag bara fy *an..............
Men vad ska man göra?? det finns inget att göra än att försöka gå vidare även om det gör ont. Många tycker säkert att man är fjantig då man mår så dåligt i ett så tidigt skede men det gör ont om man älskar det blivande barnet så högt som jag gjorde.

Jag vet hur du känner det och att sluta tänka på att försöka igen är näst intill en omöjlighet.

Önskar er all lycka till och vi kan ju förljas åt i väntan på nästa pluss??

Kramar i masso! 

Jag ville bara tipsa om denna tråd. Jag har själv haft 2 MA och 1 MF och var med i enliknande grupp. Det hjälper, för man kan skriva vad som helst och veta att man inte är ensam, att alla därinne förstår en.
www.familjeliv.se/Forum-4-47/m27065380.html

Man måste få tillåta sig själv att vara ledsen och nere och inte sitt gamla vanliga jag! man har ju förlorat sin älskade bebis och med detta även alla framtidsplaner och drömmar man hade!
jag upplevde det som om jag och min man sörjde helt olika, jag stannade kvar i sorgen medan han verkade gå vidare ganska snabbt. blev mest irriterade på varandra. Pratade ut hos kuratorn som gav oss lite råd och sedan dess har det blivit mkt bättre!
sen kom hetsen om att bli gravid igen! det var det enda jag tänkte på! jobbigt!
stor kram till er alla som har förlorat er bebis!

Här är en till... Fick missfall några veckor före jul. Försöker utåt vara glad, duktig på jobbet och "precis som vanligt", men varje dag när jag sätter mig i bilen och lämnar jobbet så kommer tårarna. Min mage skulle nuha synts för alla. Det skulle bara vara några månader kvar nu. Allt som händer relaterar jag till hur det skulle ha varit ifall jag fortfarande hade varit gravid. Ingenting känns roligt längre. Sambon försöker trösta, men jag känner att han börjar tröttna lite. Varje gång man hör "har ni hört att xxxx ska ha barn" känns det som ett slag i ansiktet. Känner oxå att jag har blivit egocentrisk och inte kan känna glädje för nån annan. Har aldrig varit så här olycklig förrut. Snälla - ge mig ett plus snart!!!

Till Tufsig: Jag håller tummarna. Känner som du. Har mycket svårt att glädjas åt alla o min närhet som helt "explosionartat" plussar här och var. Själv har jag inte ens en chans att testa igen. Har inte haft ÄL o ingen regelbunden mens heller för den delen:(

Till Skrutthumlan: Något bra tips om hur man ska möta sin kille när man sörjer på helt olika sätt?

Till Nettan85: Det är helt ok att vara ledsen och känna sorg även om man fått missfall i v6. Det är inte veckorna som styr över hur saknat detta lilla liv är. Kämpa på!

Till Emelie: Hur går det med dagboken? Hur känns allt för övrigt?

Kramar till er alla

lilla vera-kuratorn gav oss rådet att prata ordentligt! att stänga bestämma en tid på kvällen när man stängde av tvn, datorn och telefonen och pratade igenom sina känslor ordentligt!
vi fick även "prata ut" när vi var hos henne så då kunde hon fråga hur min man kände sig, och så frågade jag hur jag kände när jag hörde hur han kände sig, och varför jag gjorde på ett visst sätt etc.

det viktigaste är nog att man inser att båda sörjer, men att man gör de på olika sätt! det kändes oerhört mkt bättre när min man sa rätt ut att han var också jätteledsen över förlusten, men han har pga tidigare förluster "lärt" sig att inte visa det så mkt utåt, vilket jag tidigare uppfattade som att han inte riktigt brydde sig över att vår son dött...
hoppas det hjälper lite....