Bara deppig och glömde av all kärlek.

Hej Emelie.
Jag förstår vad du går igenom och beklagar sorgen.
Själv kom jag glad i hågen till mitt 2:dra ultraljud för att se det lilla hjärtat ticka igen, det vart en mardröm i stället.
Jag fick själv konstatera att det lilla krypet inte levde längre, det var hemskt och tufft, den vart 9v gammal. Hade jag inte haft med mig min man som stöttat mig fast han vart bedrövad han med så ja ...
Det är viktigt att prata sins emellan att få ur sig allt, jag skriver också dagbok och det är ett skönt sätt att få ner sina känslor och ord på.
Det har gått lite över 2 veckor sedan jag fick mitt missfall och för mig så rinner tårarna okontollerat de bara kommer spelar ingen roll vart jag är.
Det värsta är när man går förbi en barnvagn mm och man tänker på sina egna drömmar planer som gick i krach.
Jag försöker att blicka framåt även fast det känns jobbigt.