Katastrof=(

Hej på er! Längesen jag skrev nu så det är väl dags för en uppdatering...

Här händer inte mycket. Magen växer väl men allt mellan mig och sambon ser likadant ut. Han vill fortfarande jag gör abort och säger det kommer bli bättre sen när båda vill. Han stödjer mig och vi kommer fixa det här. Säger han... Jag säger jag vill inte och han vet det, han vet att det är mycket begärt men att det inte kommer funka. Jag blir verkligen helt stum när vi pratar om det, gör ALLT för att inte börja gråta. Gör jag det blir det sjukskrivning från jobbet dagen efter och det funkar inte längre. Det är inte omtyckt på mitt jobb och jag måste åtminstone fixa jobba till semestern och det är ca 6 veckor dit...=S

Idag går jag in i vecka 17, alltså 16+0. Det är nästan ändå försent för en abort. Om han ändå kunde läsa om det? Läsa på såna här sidor? Eller prata med någon? nej, han håller allt för sig själv och det lilla han pratar om det blir ju med mig...

Vi har iaf haft sex lör, sön och mån så det är ju ett framsteg. Men känns som enda framsteget...

Det blir nog så att menar han att det inte kommer funka får han lämna mig. Det finns ingen annan väg. Det tråkiga är att det är väldigt turbulent i min mammas liv just nu och hon beter sig som en tonåring. Både mot mig, min lillebror och mot mormor. Usch och fy så hon beter sig. Och senast sa hon att hon hoppas verkligen inte att jag och min sambo någon gång skaffar barn. Och hade hon inte haft mig och min äldre bror hade hon haft det jobbet nu. Riktigt fula meningar som sårar. Känns inte bra. Men en har jag iaf som jag alltid kan lita på och det är min underbara mormor!

Just nu är dt inte särskilt mycket som känns som det bör och jag undviker allt för att kunna jobba. Måste jobba! Läkaren kunde heller inte sjukskriva mig för det fanns inte skäl nog enligt försökringskassan sa han.

Ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Vi har inte kommit så mycket längre än så här. Jag hade hoppats att han skulle förstå att har jag väntat såhär länge så lär jag väl knappast kunna göra abort nu...?!
Jaja tiden går och endera vänjer han sig eller så ger han sig av. Så får det vara. Jag måste tänka på mig själv och försöka sköta mitt jobb, annars kanske jag blir både jobb och karllös...

(Anonym (vet), har lagt till dig på msn! är sällan inne men dyker upp någon gång då och då så håll utkik! Hoppas du har det bra och din sambo börjar vänja sig. Önskar dig lycka till!)

Tråkigt att du inte mår så vidare, men jag tycker det låter som han håller på att smälta det hela! Eftersom han ska med på UL och la sig på din mage och sa att inget hördes tyder ju på det.

Här är det katastrof nu=( Sambon frågade senast natten till igår när jag skulle göra abort och han sa att jag satt en härlig hängsnara runt hans liv nu. Tackade för det och blev arg! Det är väl inte mitt fel? Nej men det var inte han som bestämt att det skulle gå såhär långt heller sa han! Vände mig om i sängen och kände tårarna som vart påväg ett bra tag bara började rinna. Strax frågade han mig om jag inte älskade honom och han förlät sig för han var så elak, men att det känns inte bra.

När jag sitter och skriver såhär känns det så självklart att jag borde lämna honom. Att det aldrig kommer funka ändå om jag gör abort. Men när jag är hos honom vågar jag knappt säga emot, jag klarar knappt att prata om det hela. Vad ska jag säga?

Han har iaf förstått att ca studentveckan är sista veckan, men det borde vara veckan före va? Eller är det redan nästa vecka? Är i vecka 17 nu, 16+4 exakt.

Har panik nu, vet inte vad jag ska ta mig till! Magen börjar tom bli stor och den syns under tajtare tröjor nu. Är väl redan lite lätt rund men inte så hemskt rund, men nu syns det iaf att jag är gravid. Bara inte folk börjar fråga:S

4 veckor kvar på jobbet innan semestern, klarar jag det utan någon sjukskrivning? Hur blir det om jag gör abort? Måste jag sjukskrivas då? Eller semester?

From måndag kommer jag kunna vara inne på msn! Håll utkik då.

Må gott allihopa!

Uppdaterar lite snabbt!

Oj kanske ska hinna skriva också...

Jo igår när han var på väg hem från jobbet skickade jag ett sms och sa att sista dagen är nästa måndag och att jag inte orkade med mer. Får väl satsa på att bli ensamstående så han är fri och får göra vad han vill.

Hela dagen har vi varit ganska glada och bara varit hemma och tagit det lugnt mest. Men strax innan vi skulle gå och sova frågade han mig om jag ville han skulle lämna honom. Nej klart jag inte vill sa jag och kramade om honom. Han vill verkligen att vi ska klara av en abort han och jag, det fixar sig, han finns där för mig! Så talade jag om hur stort det var nu och att det kommer göra skitont att göra abort nu. Sen brast allt, både hos honom och mig. Vi grät och grät och grät.

När vi var ute med hunden fixade han inte mer och gick åt ett annat håll och kom in senare. Han grät, "slog" i saker som han pysslade med, bev sur på datorn osv. Sen grät vi oss till sömns och på morgonen var han sådär mysig igen. Gomorron älskling! Får jag ingen puss idag? Är du sur på mig? Lika underbar som alltid. Men förstår han är väldigt nere...

Haan är ju också såklart orolig för vad hans mamma ska säga som är helt inne på att han iaf ska plugga och skaffa ett bättre jobb. Men han vill inte. Hon var ju 30-31 när hon fick sin första och min sambo kommer vara 20, nästan 21.
Men då sa jag vad min mamma sagt häromdagen, att hon hoppades verkligen inte att jag och min sambo kommer skaffa barn någon gång för det har satt stopp för mycket i hennes liv. Det kändes verkligen illa att höra det, så mycket värd är man. Men hon behöver inte ha nått med mig och mina barn och göra helt enkelt. Jag har ju världens bästa mormor!

Så ser det ut nu och klart jag funderar på om jag gör rätt! Men men nu är det såhär och så är det. Hade jag vetat det skulle bli såhär hade vi ju självklart varit mer noga med skydd, men det går ju inte att göra något åt det nu.

Vill ni veta en tragisk sak....

Jag har fått panik nu i dom sista dagarna eftersom det är rena katastrofen hemma. Klarar knappt av att jobba. Så jag sa åt sambon att han fick ringa och fixa abort....

Sist jag var på UL var fostret mindre så jag var en vecka senare än vad som var beräknat från sista mensen. Så hon ska ringa min sambo idag och vi får en tid för undersökning med ultraljud och så. Så om jag gör det blir det av nästa vecka...

Skäms verkligen att jag är såhär vek, men jag är verkligen helt ensam. Efter att mamma sa som hon gjorde sist så kan jag ju räkna bort henne som en hjälpande mormor=(
Inga tjejkompisar har jag heller, bara killkompisar och dom är inte särskilt intresserade av barn. Så jag blir helt själv isf=(

Jag har väl panik, därför gör jag såhär. Fattar inte ens att han vill jag ska göra det....

Katastor är vad det är. Men vi får se när det är dags att ta dom första pillren om det blir av eller ej..............

Gör inte misstaget att kasta bort det mirakel du bär på på grund av en kille som är feg och inte vågar ta sitt ansvar. Jag är ingen abortmotståndare, men jag vet vad det innebär att kämpa för att få bli förälder. Tänk på vad DU vill. Du kommer få bära med dig den här upplevelsen resten av ditt liv.
Många kramar

Hoppas verkligen du inte menar allvar ts.Jag har följt dig genom alla sidorna o nää.Vad säger den blivande farmorn?

Det är bra att du respekterar killens åsikt i den här frågan, du hinner skaffa ungar längre fram när han är redo eller du finner en kille som vill bli farsa

Var på undersökning idag och fixk se knodden en snabbis. H*n var hel och frisk iaf och ja, jag måste bestämma mig imorn bitti. Skulle egentligen ta tabletten idag men det gick imorn också. Så det är sista chansen för abort... Då läggs jag in måndag morgon (=sjukskriven från jobbet IGEN...) och förhoppningsvis klart till em, ev. stannar jag över natten.

Har gråtit hela kvällen och nu har sambon fått lov att åka och jobba, kommer hem kl 6.25 imorn bitti. Kommer inte kunna sova något inatt....

Jag vet att jag kommer ångra mig om jag gör abort, och det kommer bli jobbigt om jag behåller det. Men kommer inte ångra ett barn iaf.

Önskar jag bara kunde vakna upp ur en mardröm just nu....='(

Jag, min sambo och min chef är de enda som vet om det. Berättade för chefen som det var att jag och sambon inte var helt överens men mer än så vet hon inte. Så nej, jag har ingen annan än er att prata med.

Dom sa på kvinnokliniken idag att jag måste vara 100% säker på det jag det är rätt med abort innan jag tar tabletten för sen kan jag inte ändra mig. Men det är jag ju inte. Men hur ska jag hinna bestämma mig till imorn? Jösses vad bra ni har det som kan lägga er och sova och vakna vid 12 imorn och läsa här hur det gått för mig utan att ens förlora/vinna något.

Sen måste jag iväg på annat kl 9 så tidigare än så måste jag ha varit iväg och tagit tabletten om det nu är så...

Fan vad jag ångrar allt nu. Ville ju så gärna ha barn förut, vill det nu också. Men funkar det med en kille som inte vill?