Katastrof=(

Tack för allas svar! Underlättar massor att ha någonstans att skriva av sig!

Men jag är fortfarande väldigt kluven. Igår kväll gräts det igen, både jag och min sambo.

Jag vill verkligen inte tvinga på honom ett barn nu om han verkligen inte vill, men då tvingar ju han på mig en abort!
Vi pratade en massa igår och efter en abort antar jag det blir en massa kuratorsamtal. Kanske blir vidareskickad till psykolog och kanske får mediciner utskrivna. Alltså, innan detta var jag redan deppad över att han inte ville ha barn och att det inte blir några än för mig. Och hur ska det då bli för mig efteråt?

Men jag vill som sagt inte tvinga på honom något ansvar när han inte vill. Sa det till honom, men han sa det är självklart han tar sitt ansvar om det nu blir så. Men HAN VILL INTE! Det är det sista han vill nu... Han är inte mogen än=(
har sagt att han får väl lämna mig då, men det vill han ju inte heller. Och det vill inte jag heller....

Han sa igår att han visste inte ens om han ville plugga vidare. Han trodde ärligt talat han blir kvar på jobbet han är på nu, sa han.

Har vi kvar barnet kan han ju fortfarande ut med sina kompisar, åka skidor, plugga, ja vad han nu vill!
Men tar vi bort det, kan inte jag bli mamma nu, som jag vill... Den drömmen dör.

Han hade satt sig in i min situation sa han och han skulle självklart göra abort. Är det egoistiskt tänkt?
han är verkligen jättelessen och går och deppar. Likaså jag...

Funderar på att visa honom den här tråden men vet inte om det kanske är dumt?

Svika mig för gott eller svika honom för en stund? Eller? Finns det dom som ångrar ett barn?

Exakt! Det blir fel hur jag än väljer...

Men hur ska vi komma överens?
Han sägen hela tiden att vi ska satsa på mig och min häst och jag ska komma långt med träning och tävling. Men jag har ju tröttnat=( har kvar hästen för vad ska jag annars göra? Har inget annat att göra!
Säljer hästen om bernet blir kvar och det vet han.

Festar gör vi aldrig. Umgås med vänner gör vi aldrig. Sitter mest hemma och myser, lagar mat, pysslar och leker med hunden. Vore inte det ett perfekt tillfälle att ha kvar barnet på då?

Men jag kan inte ha kvar mitt barn mot hans vilja men då blir ju inte jag glad.

Vem pratar man med i en sån här situation? Funderar på att ringa barnmorskan, men hur ska jag kunna hålla mig från att gråta? Börjar ju gråta bara jag och min sambo börjar prata om det här ju=(

Hej TS

Har varit i samma situation som dig. Han ville ABSOLUT inte, det enda jag ville var bara att behålla mitt barn. Jag som hade längtat i så många år... Han hotade med att lämna mig om jag inte gjorde abort...När han sen lämnade mig mådde jag urdåligt. Jag var helt ensam och mådde psykiskt dåligt. Jag orkade då inte ta hand om ett barn själv. Det slutade med att jag gjorde abort. Tog mig flera år innan jag blev hel igen.

Hade jag blivit lämnad idag av min man så hade jag behållt det eftersom jag själv mår bra och känner mig stark.

Men Du måste känna efter vad det är Du vill. Följ ditt hjärta!
Tror aldrig det kan bli bra i ett förhållande om du ska känna dig tvingad till abort.

Fundera ordentligt! Det går ju inte att ångra sig!

Men vad gör det om man gråter?? Visa dina känslor ..

Om jag skulle säga: jag väljer barnet, du får gå, skulle han inte gå. Jag tror han skulle vara kvar ändå men vääääääldigt lessen. han sa själv att han "nog inte kommer tycka om barnet". Okej....

Allt hänger på mig, det är det som är så jobbigt! jag ringer nog BM på måndag eller så, nu orkar jag inte=(

Stämmer graviditetsuträknaren här på FL? I så fall är jag i vecka 6 nu, 5+5, rätt? Vecka 7 på söndag...

Snälla TS, dags för dig att skaffa lite skinn på näsan och SÄG IFRÅN!

Säg att han kan inte komma med såna dumma kommentarer enbart för att du ska ändra dig och dansa efter hans pipa! Sen när började killar bestämma över en kvinnas kropp?

Han har (hoppas jag) varit väl medveten om att kör man med säkra perioder så blir man tillslut ändå gravid!

Jag känner bara att gör du abort så kommer jag bli väldigt förbannad! Du vill ju inte! Sätt ner foten nu och gör det som är rätt! Han kommer inte ta livet av sig och han kommer älska barnet när han väl fått acceptera det hela.

Jag förstår inte hur du kan stanna hos en sån idiot som bara tänker på sig själv och inte hur du känner *morrar*

Tråkigt att det blev såhär.

Men du ska tänka på dig, det är du som ska klara av att gå igenom denna abort. För vissa är det inte meningen att de ska göra abort, vissa kan inte. Det bara är så.
Då har killen ett val om han vill stanna kvar i förhållandet, avsluta förhållandet men hjälpa till och ta sitt ansvar eller att inte ta något ansvar.

Det finns de som har tvärt om, att det är killen som verkligen vill behålla men inte tjejen.

Visserligen har tjejen "makten" med det största beslutet och man måste se det från alla vinklar och vrår om man kommer klara av detta och då får man tänka på att man kan bli ensamstående.

Ni behöver nog båda två prata med någon, inte bara du. Få ut känslor för någon annan!

Tankar som skulle ha är faktiskt, hur ser han på mig efter en abort? Är känslorna borta iaf?

Känner jag så stark kärlek till detta ofödda barn och vet om att jag klarar det helt ensam (då det skulle vara värsta senariot) så skulle jag behålla.

Kan ta det igen. Mitt i ett missfall början på nov 07 slutade jag äta ppillerna. Skrev ut nya, men blev aldrig av att hämta ut dom. Och så nu i januari-februari sa jag att jag inte ville äta fler ppiller för jag ville inte förstöra min kropp mer ifall det skulle göra det svårare för mig den dagen vi skulle skaffa barn. Visst, okej, det funkar ju såhär med sa han. Med "säkra perioder" alltså...

Jag vet inte om jag vill se hans ansiktsuttryck om jag skulle säga att barnet får vara kvar eftersom jag kan se framför mig hur lessen han skulle bli. Jag skulle känna mig så hemsk, för jag älskar ju honom!
Men vill han se min lyckliga utstrålning efter aborten? Jag vet inte om den synen kommer bli så vacker...

Jag önskar mig bara att jag skulle säga till mig ikväll efter jobbet att vi ska bli föräldrar i höst! Tänk vilken lycka! Men icke...

Vad säger en barnmorska om vi skulle gå till henne och prata? Eller en kurator? Hur pratar man med en sån? Vad säger dom?

Jag ska ta och ringa BM på måndag eller tisdag, när jag känner jag kan. Måste ha nån att prata av mig med, någon som kan ge råd om hur jag ska göra...

Mår inte bra alls nu. Varken jag eller sambon. Vilken katastrof det blev, verkligen=( Tragiskt... Över ett nytt fint liv som är en blandning av min fina sambo och mig. Kan något bli finare? Och han vill inte ha det? Klart som fan man sörjer då...=(

ja men hon har ju varit lika medveten om risken som honom?? då kunde man ju sagt "bara så du vet så behåller jag om jag blir med barn nu"...o vägrar han fortfarande ha kondom då, så är det sin sak...men då har hon ju gjort allt hon kan iallafall. Tycker det där e en sak man får göra upp om med sin partner...jag har använt p-piller i mina förhållanden, och sagt att "OM jag trots det skulle bli gravid skulle jag göra abort", så är vi på det klara med det o så behöver ingen bli "lurad" eller få nån skuld.
hade jag däremot sagt att "om jag blir gravid trots mina p-piller så kommer jag behålla" och han ändå inte velat använda kondom, då hade han ju fått ta konsekvensen. Problemet tror jag är, att många killar tar för givet att deras tjej skulle göra abort om hon blev gravid, utan att fråga om saken först...antingen kan ju han fråga eller så kan hon upplysa honom. bådas ansvar, bådas beslut.