Katastrof=(

jodå, visst går det att tvinga någon att bli pappa.

Ursäkta mig men om han nu ska ta livet av sig för något så underbart som ett nytt litet liv, så låt honom göra det då.

Isåfall, varför lekte han med döden från första början? Alla vet väl i den åldern hur en unge blir till!

90% säkert att han bara säger så. Tänk så gör du abort o sen tappar du livsgnistan istället? Inget som säger att han finns vid din sida sen hur du än gör.

Följ ditt hjärta, enda beslutet du kan leva med!

Tack för allas svar! Känns väldigt skönt att ha någonstans att prata av sig då jag inte pratar med mina föräldrar om detta eller någon alls i min närhet....

Igår var han jättetyst och deppig och grät en massa i min famn. Han vad jättelessen och sa han hade förstört sitt liv. Jag sa att det ordnar sig och jag tänker inte tvinga honom till nått han inte vill...
Jag tycker verkligen synd om honom om han ska tvingas bli pappa nu, för han är verkligen en fin människa. Men han kan ju fortfarande göra det han vill i livet även om han blir pappa nu, men kan jag göra det om jag inte behåller?

Innan gick jag bara och väntade på hans klartecken för att vi skulle börja baka bebis, men visste ju såklart att han inte ville på några år. Hoppas kunde man ju göra...
Och så nu ser det ut såhär=(

Han pratar heller inte med någon om detta, för han är inställd på att jag gör abort=(

Enligt familjelivs grav.uträkning är jag i vecka 6 nu, 5+3. BF 2 november.

Han vill vi väntar iaf ett par år. Men vad spelar det för roll? om vi ändå ska ha barn? Eller har han planerat att någon annan ska bli mamma?

Just nu är jag mest kluven av alla känns det som! Kan inte gråta, kan inte vara lessen, måste ju jobba! Sitter på jobbet nu och ska köra igång strax och då kommer alla tankar flöda....

Jag måste prata med honom! Men när jag pratar med honom om det här kommer tårarna på en gång och jag blir helt stum, kan inte säga något som får honom att bli lessen. Men jag då? Ska jag vara egoistisk?
Ska jag vänta ett par tre år till och få ett barn vi vill ha tillsammans?
Jag blir ju ändå 21 i sommar, känner mig väldigt redo för barn! Men tyvärr så känner inte min fina sambo likadant=(

Jag tror inte det handlar om att han söker sig en annan mamma till sina barn, snarare att han kanske vill känna att när han blir pappa ska han vara redo för att ta sitt ansvar som förälder, det är kanske ett ansvar han just nu inte känner sig mogen för att ta.

Barnet tar inte hänsyn till att pappa vill 'leva livet', det finns där och behöver föräldrar från start.

Jag tror att alla drabbas av mer eller mindre panik när de får reda på att de ska ha första barnet, även om det var planerat. Helt plötsligt ska man förändra hela sitt liv, tror man, inget blir som förut, tror man. Och det kanske är sant. Men redo kan man nog egentligen inte bli förens man står där med barnet i famnen. För hur ska man kunna veta hur det kommer kännas?
Om du inte vill göra abort, så måste du få honom att förstå det ordenligt. För på samma sätt som du inte vill göra honom ledsen vill väl han inte göra dig ledsen heller?
Fortsätt prata med varandra. Hoppas det löser sig för er.

Jag var 21 när jag blev gravid oplanerat. Min sambo var 25, men kände sig inte alls mogen för att bli förälder. Han satte sig på tvären totalt, och vägrade. Medan jag ville behålla det, jag kände mig mogen för att bli mamma.   Den perioden var en av de jobbigaste i mitt liv.

är den där moderskänslan verkligen så stark att man helt och hållet kan gå emot sin sambos känslor trots att man inte vill förlora honom och älskar honom? jag bara undrar, för jag hade ALDRIG kunnat göra så mot min sambo...iof så vet jag att jag inte heller är redo för barn just nu så en abort hade inte varit några problem.
Men det är rätt fascinerande vad den där modersinstinkten tydligen kan göra...