Jag ångrar att jag skaffade barn....

Skyddade du innan

nej!!!!!! jag valde mina barn o gör nu allt för dom, han kanske skulle må bäst av att bli adopterad av någon som skulle älska honom o göra allt för honom, det låter kanske hemskt, men det skär i mitt hjärta när jag läser sånt här, när jag har kompisar som kämpar o kämpar för att få en liten....

Okej. Hur gammal är du?

Tror det kan vara vanligt att man känner så här.
Skulle du kunna tänka dig och kontakta någon för att prata? Jag pratade med min sons bvc sköterska och hon hjälpte mig sedan till bvc psykologen.

Jag var inte ALLS beredd på hur livet med barn skulle komma att bli. Tyckte mest det var spännande att vara gravid men att sedan få insikten om vad förlossning och barn innebar, var hemskt!!
Han hade kolik och på 8 månader fick jag inte sova mer än 2 timmar i stöten.
Var så djupt deprimerad att jag inte ens så det själv.
Har ätit antidepp i några år och nu skulle jag ALDRIG vilja vara utan min son. Han är snart 6 år och är underbar!

För mig var det så att, ju äldre mitt barn blev desto mer älskade jag honom.

Sen tror jag inte någon kan förbereda sig på hur det kommer att bli att få barn för första gången.
Det ÄR en enorm skillnad från att leva helt själv och kunna komma o gå som man själv vill.

Försök få barnvakt minst 1 gång per vecka där du kan ta dig iväg och handla, gå på bio eller bara njuta på ett fik.

Meningen med livet tycker jag är att få barn, eftersom det är det man lever för att föra vidare generationerna...

>MIN ÅSIKT!

för jag menar, jag kan inte förstå vad det är för "liv" att inte välja att skaffa barn och bara vilja resa, festa osv. Lixom.. ingen som minns dig efter det när du sen är död... så anser jag iaf. Däremot så finns det ju helt klart dem som inte ska ha barn...... sånna son du som ångrar sitt barn, alkolister, knarkare osv osv... för det är väl så också att utan dem hade väl inte samhället fungerat och det hade funnits för många barn, det har väl naturen sett till.

men riktigt ledsen blir man när man ser nån som ångrar sitt barn på det sättet... har bara hört talas om dem som kanske inte trott dem varit redo för att bli förälder och sen när deras barn kommit så blir livet plötsligt värt att leva. Jag sitter här gravid i v 23 med mitt första barn, snart 21 år och vi har kämpat som tusan för att lyckas bli gravida, och jag känner att ÄNTLIGEN snart kommer jag ha ett liv, snart kommer jag få uppfostra en annan människa.. för det är meningen med livet för mig, har alltid blivit uppfostrad så. :)

beror väl på vad man haft för liv innan då, för jag kommer aldrig någonsin kunna ångra vårat barn.. jag har varit så barnkär hela livet och vi har kämpat för det här barnet, och min sambo är världens underbaraste

har inte ens ord för vad jag tycker och tänker om dig när jag läste ditt inlägg!!!!

dina barn växer ju och du kommer kunna få "ditt liv" tillbaka..kansk einte exakt samma som innan men ju äldre barnen blir så..men nu behöver dem ju dig.Usch vad hemskt.

Adoptera bort stackaren, ingen mår bra att känna sig oönskad och veta att mamma hatar sitt nya liv nu osv osv.

Jag är lite rädd att jag ska känna som du, men jag har som tur är världens bästa man.
Vi är 30+ och försöker bli med barn. Jag lever ett stillsamt liv och är hemma mycket ensam och har inga problem med det. Jag festar inte, är inte speciellt karriäristisk och gillar att vara på hemmaplan. Men... om vi får barn så är jag rädd att jag ska ångra mig. Se allt som jag inte kan göra osv. Men min man finns ju också där och han är ju också barnets förälder. Han vill gärna vara pappa-ledig (gärna mer än halva tiden) och jag VET att han kommer att ta sitt ansvar så jag får komma ut och bort om jag skulle behöva.
Trots att vi försöker få barn så känner jag inte i varje cell i kroppen att jag vill ha barn, utan känner mest att "det är väl dags nu innan jag blir för gammal". Min man däremot är supersugen och världens barnkäraste människa.

Jag tycker inte alls att det är skamligt att man känner att man ångrar sig. Barnet behöver faktiskt inte fara illa för det. Idag är det så otroligt tabubelagt att säga att man inte vet hur man är en bra mamma, precis som att det är genetiskt att vara en bra mamma?
Visst kan man resonera som så att meningen med livet är att få barn, men vad säger det om alla som inte kan/vill få barn? Är deras liv meningslösa då?

Ts, jag tycker du är normal, men gå gärna och prata med någon för din egen skull. Det kommer att kännas mycket bättre då! Och som många säger här, han kommer inte alltid att vara bebis, han kommer att bli 4-5 år, börja fråga saker, börja skolan, och bli en liten person på ett helt annat sätt än nu. Det kommer lösa sig, jag lovar.