HJÄLP! Hur få 2-åring sova hela natten och själv?

Min dotter e 14 månader o otroligt jobbig när det gäller att få henne att sova. Efter att hon haft kolik i lite mer än 3 månader började hon sova hela nätterna vilket var otroligt skönt. Men det varade inte länge. Har vi tur så har hon somnat vid 9. Men inte i sin egen säng då hon vägrar att somna i den. Hon ska somna hos oss eller helst i sin babysitter (tur att den gå att lägga ner helt). Men nattningarna här kan ta flera timmar upp emot 4. Hon är trött vid 7 men ska absolut inte sova för då missar hon för mycket. Så efter att ha somnat runt 9 så kan hon vaknar igen vid 12 o vill inte sova på någon timme där. För att sedan somna om o sova till 7. Hon sover inte mycket på dagarna om hon sover överhuvudtaget på dagen. Oftast gör hon inte det. O att få henne att sova i sin egen säng är omöjligt. Lägger vi henne där för att hon ska somna där eller om vi lägger henne där efter att hon somnat så vaknar hon o skriker tills hon spyr. Folk säger att något måste ha hänt i sängen eftersom att hon gör så men inget har hänt. Har ni samma problem när det gäller att sova i sin säng? Har pratat med läkare om detta o han sa att det är ovanligt att hon sover så lite men han kunde inte ge mig några tips eller ideer. Jag ska börja jobba i maj o är jätte orolig för det. Jag kommer inte orka jobba heltid om Felicia aldrig ska sova. Orkar inte ens nu. Imorse vaknade jag inte ens när Felicia vaknade od et har aldrig hänt för. Hur orkar man gå upp 5 på morognen för att ta sig till jobbet om man har sovit 4 timmar? Hur får ni det att gå ihopa?

Hej
vi har också en son son vaknar om nätterna. Här kör vi med varannan natt för att orka.
Vår son har haft eget rum sedan 9 månaders ålder. sedan 2 års ålder ligger han i vanlig säng. Han vaknar flera gånger per natt. Just nu testar vi att inte bära in honom till oss när han vaknar. Utan att han ska somna om själv. Givits vi går vi in när han vaknar med kör med samma prosidur son när han ska sova för natten. Går lite bättre men vi är bara inne på 4 natten. Så hoppet lyser fortfarande.

Det känns bra att vi inte är ensamna om att ha detta om nätterna. mormor har undvikit att ta honom på nätterna eftersom han "krånglar" men nu har jag bestämt mig att får vi bara fasta rutiner på detta vaknande och vad hon ska göra så tror jag att det ska gå bra när vi åker bort en helg här i april.

Vi kämpar på

Har en son på 1,5 år som krånglat med sömnen ända från födseln i stort sett. Vi har haft honom i spjälsäng, i vagn (när han var liten o det funkade ändå bäst då, men den växte han ju ur), men nu orkar vi inte mer, så vi lägger honom i vår säng från början på kvällen. Det innebär mest sömn för oss. En bra natt vaknar han bara en gång, men oftast vaknar han flera ggr o ibland får han välling också (eftersom han somnar om så lätt då). Har eg inget råd att ge, men om er son sover sämre i eget rum så skit i det då. Pratat med barnpsykolog o vissa barn mognar senare för att sova i eget rum (själv sov jag i föräldrarnas rum, dock i egen säng, tills jag var 5). Vi provade eget rum i 2 mån o ALDRIG har han vaknat så ofta! Nu tänker vi sätta en 90-säng bredvid vår säng så han åtminstone kanske kan sova där... Så fort han är bra från förkylningen (som varat i ca 6 mån). PUST!!!

Vår son har aldrig behövt mycket sömn och jag var totalt slut när han var fem månader gammal och då bytte jag och min man så att jag fick gå tillbaka till jobbet och min man stannade hemma. Annars tror jag inte att jag hade orkat med det måste jag erkänna. Vid 9-månaders ålder kände jag mig helt förtvivlad och hade det inte börjat vända vid 10-månader vet jag inte hur vi hade klarat det.

Vi vill få ett syskon till Hampus men vi är så livrädda att vi ska få ytterligare ett "krävande" spädbarn, dvs ett barn som behöver oerhört lite sömn. Hampus var också väldigt noga med var och hur han skulle sova.

Sedan 1,5 års ålder har det dock blivit något enklare men fortfarande vaknar han flera gånger per natt och ibland är han vaken i timmar. Tyvärr får vi inte plats med en till säng i vårt sovrum. Vi klämmer ihop oss hela familjen i en 1,40 säng när Hampus kommer över på natten och vill sova hos oss...

Vi har inget direkt schema över nätterna men försöker också bestämma innan vi somnar vem som ska ta upp Hampus när han vaknar eller försöka lugna honom. MÅlet är ju alltid att han ska somna om i sin egen säng...

Cizzie - hur gör ni för att få honom att somna igen på egen hand..?

Jag (maken är tveksam) skulle också vilja ha ett syskon till E, men är också livrädd att få ännu ett hyperaktiv, vaket (natt som dag) barn... Var också när att gå under runt 9-10 mån...
Vi har haft perioder då E vaknat och varit vaken i 1-2 timmar på natten. Vad vi gjort då är att hålla henne i famnen, inte tända lamporna och vänta på att hon ska somna. Vi har undvikit att "börja leka" eller titta på tv eftersom hon då kanske vill göra det varje natt...
På senare tiden somnar hon om relativt snabbt när hon vaknar. Även i natt vaknade hon två gånger och 1) Frågade efter pappa 2) Frågade efter vatten. Hon somnar inte om på egen hand utan jag får lägga handen på ryggen på henne så somnar hon om. Hon sätter sig upp i sängen varje gång och vaknar och jag får "brotta ner henne".
Hon behöver inte mycket sömn... Hon sover runt 10 timmar/natt (ibland mindre) - vill INTE sova på eftermiddagen - vi får kämpa för att hon ska somna runt 14... Men hon är inte grinig för att hon sover lite, tvärsom : hon rusar hit och dit och är mycket livlig..
Vissa barn sover väl mindre än andra (antar jag).
Om ni lyckas få Hampus att somna om själv - skriv gärna till mig och tala om hur ni gjort!!!!

Kram och lycka till

Jag kan bara ansluta mig till gänget här ..
Vår dotter på 2 år har krånglat ungefär som TS barn gör. Å dessutom lider hon nog lite av nattskräck o det gör ju inte det hela lättare..
Är helt slutkörd o väntar nu nästa barn,HUR ska man orka?

Har blivit så att vi drar oss från att lämna bort henne över natten till andra just för att hon är så "jobbig".
Alltså våra föräldrar hjälper ju till om vi ber dem, men det vet ju inte riktigt hur de ska hantera när hon bara skriker o skriker på natten.
Känner ni likadant, att ni drar er för att lämna bort pga detta?

Vi är som sagt jättetrötta o behöver all hjälp vi kan få...

Vi har aldrig lämnat bort dottern över natten eftersom hon sover så oroligt, och jag tror inte att mor/farföräldrar klarar att lugna henne på natten..

Vi har inte heller vågar lämna bort Hampus på nätterna när han var bebis. Han var ju vaken majoriteten av natten och mina föräldrar skulle inte haft orken då de är lite äldre och mamma har varit mycket sjuk. Mina svärföräldrar är dock något yngre och har mer ork och förståelse för skrik och gråt på natten. Enligt min mamma sov jag och min syster heeeeeela natten från vi var två månader så mina föräldrar har aldrig riktigt förstått våra problem med nätterna. Och det är ju det stora problemet - alla som har "normala" bebisar som vaknar några gånger per natt (nu pratar jag om bebisar inte 2-åringar) förstår inte vad man menar när man är så trött att hjärnan börjar stänga av!!

När vi hade en lugnare period där Hampus bara vaknade en gång per natt lyckades vi åka till London i tre nätter medan mina svärföräldrar passade honom (hurra!!) och vi lämnade honom två nätter hos mina föräldrar när han var 1,5 för att åka på bröllop. Jag skulle aldrig våga fråga någon annan än våra föräldrar att ta en natt. Snacka om bra preventivmedel för våra vänner, brukar vi skoja om.

Vi brukar säga till varandra att "det kan i allafall inte bli värre" när vi pratar om att försöka få ett syskon men det mycket rädsla bakom de orden. Tänk om vi får ett till barn som aldrig vill sova som bebis och som sover dåligt och vaknar flera gånger vid Hampus nuvarande ålder. Hur orkar man frågar jag också.

Det är så skönt att höra att det finns fler där ute som kämpar och jag tar verkligen till mig allt ni skriver om hur ni brukar göra. Jag ska också försöka med lugnande hand på ryggen - det gör man ju även på bebisar för att lugna dem.

Vi har lämnat bort 2 nätter allt som allt. El 3 förrsten. Mina föräldrar har varit med om 4 småbarn (jag o mina syskon alltså) o jag var tydligen HOPPLÖS o min bror var ännu värre. De inser att tar de honom så kommer de att få va vaken mkt på natten.

Konstigt nog har han dock faktiskt sovit bättre de nätter de har honom, ej varit vaken länge utan alltid somnat om om han känt att de varit där (han har legat i deras sängar bredvid dem då givetvis).

Vill också ha ett syskon (sambon kanske, men tycker att han är trött jämt o vill känna att han orkar först. Själv är jag rädd att han ska bli bekväm om sonen börjar sova o känna att ALDRIG MER VAKNÄTTER), men är rädd för att få en till unge som inte sover.

Å äntligen en sån här tråd!!

Vi har tills alldeles nyligen inte fått sovit mycket sen vår son föddes. Han är nu 1,5 år och har just fått en växasäng. Det var det bästa beslutet jag fattat sen jag blev mamma Från det att han föddes har han vaknat var och varannan timme hela nätterna och han har mer eller mindre sovit mellan oss hela tiden. Som tur är har han sällan varit uppe länge då han vaknat men 10 uppvaknanden gör en trött! Sen nu när vi bytte till en växasäng så kan vi för första gången natta honom i en säng! Det tar ibland en stund men det är slut med skrikandet och gnällandet (oftast)
Förut fick man natta om honom ca 5 gånger på kvällen så någon egentid fanns inte. Nu somnar han runt 20.00.. vaknar till ibland vid 10-11 men bara en kortis och sen som en klocka så kommer han över till oss kl 1.00 varje natt.. men somnar då om i vår säng.
Så jag förstår hur det känns! Han har aldrig nånsin sovit en hel natt isträck men som det är nu att han kommer till oss själv så man bara behöver lyfta upp honom är en dröm här! Vi har också många vänner vars barn sover som små änglar från tidig ålder och man höll ju på att bli galen av att höra sånt! Och förhoppningsvis vill han inte sova hos oss längre när han blir tonåring iaf

Min första var också krävande och mycket ointresserad av att sova. Efter det har jag fått två riktiga sömntutor iaf nummer 2. Så alla ens barn behöver ju inte bli lika. Dessutom tycker jag en krävande etta liksom uppfostrar en så att man inte upplever saker med andrabarnet lika jobbiga sen (har flera vänner till mig också tyckt).

Vi "löste det" också med samsovning, dvs fick sova mycket mer på det sättet och satte det helt före eventuella funderingar på hur sovandet i egen säng skulle bli sen. Utan sömn blir man tokig!

Men sen har ju barn en period av ökad rädsla i bla tvåårsåldern, även min lugna tvååring vaknar på nätterna och vill ttill min säng så det får hon. Prioriterar som sagt sömnen. Och min erfarenhet numer säger mig att iaf mina barn har perioder. Det som gäller en tid ändras sen för att sedan ändras igen.

Här är en till! Vår dotter är nu drygt två år. Efter att ha sovit exemplariskt under sina första fyra månader började problemen. Från ungefär 4-20 månader sov hon RIKTIGT illa. Givetvis gick det lite upp och ner, men under långa perioder vaknaden hon många gånger varje natt. Sovit i eget rum har hon gjort sedan hon var 5 veckor gammal, men vi har även provat att låta henne ligga hos oss - tyvärr funkar inte det, varken hon eller vi kan sova ordentligt då. Hon sover oroligt och ligger och sparkar runt, och vi kan inte heller sova, av samma anledning.

I höstas träffade vi slutligen en barnpsykolog på BVC som hjälpte oss att ta tag i saker och bestämma oss för att se till att det blev bättre. (nog för att vi provat diverse metoder innan också, men aldrig med varaktigt resultat). Hon hade vid det laget fått en stor säng i sitt rum, vilket gör att hon inte är "instängd" i sin spjälsäng om man inte kommer springande när hon skriker. dvs är det riktigt illa så kliver hon ur sängen och går till oss. Principen var helt enkelt att bara bestämma sig för att hon sover i sin säng och vi i vår, basta. (well, iaf nästan hela natten) Lite skrikprotester blev det de första nätterna, men betydligt mindre än befarat. Skillnaden för oss var enorm, ibland kom hon tassandes in till oss om hon vaknade, men nöjde sig med lite kram och omstoppning, sedan somnade hon om i sin egen säng. sakta men säkert började vi komma tillbaka till livet, kändes det som!

nu är hon drygt två år, och är inne i en rörig period, verkar det som. hon drömmer mkt, och vissa nätter sover hon väldigt oroligt. för vår del har det hela tiden varit ok att hon kommer in till oss om det är fram på småtimmarna, och hon somnar om och SOVER den sista stunden hos oss. just nu kan det dock hända att hon kommer redan vid tolv-ettiden, och sedan ligger och sparkar och gnäller och skriker i sömnen. dessutom känns det nästan ännu jobbigare när man nästan fått vänja sig vid att få sova, och det börjar om! som tur är så är det inte lika illa varje natt, utan det kan mkt väl varvas med både nätter som är "vanliga" just nu (sover själv fram till 4-5, somnar sedan om hos oss), eller tom enstaka nätter där hon sover hela natten (då är vi dock chockskadade och nästan oroliga på morgonen). För det mesta så "löser" vi röriga nätter så att min man går och lägger sig i dotterns säng istället, för att åtminstone ge oss plats nog när det snurras och sparkas. Jag klarar dessutom sömnbristen ngt bättre, plus att dottern är ganska så mammig av sig... Är jag sjuk eller extremt trött så går jag och lägger mig i gästrummet från början, för att vara ur vägen.

Vi har precis bestämt oss för att börja försöka oss på syskonproduktion. Det har vi dragit oss för länge, vi har helt enkelt varit för trötta! Efter att ha haft det lite bättre ett tag har vi nu bestämt oss för att "hoppa" och har börjat försöka. Jag är över 37, så det känns inte som att det finns några evigheter att spela på om det ska bli ngt syskon, särskilt som det inte gick så lätt första gången. Nu när vi har en rörig period igen så är det inte utan att man undrar om vi verkligen kommer att orka med ett barn till. Givetvis bävar vi också för att få ytterligare ett barn som sover lika illa, att de ska väcka varandra, och att vi ska krascha fullständigt av utmattning, och dessutom utsätta vårt förhållande för den påfrestning det ju onekligen är... *gulp*

Fniss, vad jag kände igen mig i mycket. Och då fnissar jag mest åt hur samlivet blir när man är inne i en bra sovperiod och bestämmer sig för att "köra hårt" och skaffa syskon för att efter en/några jobbiga nätter igen bestämma sig för att "aldrig mer skaffa ett annat barn. Jag är glad över att jag och min man har en så pass stark kärlek till varandra för ett barn som inte sover kan verkligen bryta upp de mest starka förhållanden!

Hampus har mellan 1 år och sex till tio månader ungefär somnat vid 21-21.30 och vaknat vid 1-2-tiden för att komma in till oss. Då brukar han somna om på en gång och sedan sova till 6-6.30. Sedan två månader tillbaka vaknar han minst 1 gång per natt men ungefär 3 gånger är det vanliga. Första gången får vi honom alltid att somna om i hans egen säng (och det tackar jag min man för, jag har inte samma tålamod) men andra gången brukar vi alltid bara bära in honom till oss. För att få sova.
För oss blev det också att prioritera sömnen.

Och vad vi har kört alla j-a sovmetoder när Hampus var bebis och vad jag absolut avskyr dem! Speciellt 5-minutersmetoden. Jag kommer ihåg Halloween-natten 2005; jag hann se Exorcisten och en skräckfilm till som gick på TV på natten och var inne hos Hampus var femte, tionde minut och sa "nu ska vi sova" och la honom ned. Efter tre timmar skrikande och två filmer bestämde jag mig för att aldrig mer använda mig av sömnmetoder. Prioritet 1: sömn. Oavsett om det blev i vår säng eller inte.

Nu vid 2-års ålder önskar man dock att han sov bättre och i egen säng och det med tanke på om det skulle bli ett syskon framöver...

Och självklart menar jag Halloween-natten 2006 och inte 2005 ;)

Nu är jag här inne igen. Vår son är 20 månader och har sovit 5 – 6 hela nätter sen han föddes. NU börjar vi återigen bli galna på riktigt. Och jag är så jävla trött på alla råd, för vi har testat ALLT. Vi har testat spjälsäng, samsovning, spjälsäng i eget rum, i vårt rum, madrass på golvet, lampan tänd, lampan slääckt, lampan halvtänd, vatten, välling, mjölk, gosedjur, filt, vi har TOM gett vår son theralen (efter MÅNGA utredningar hos läkaren och några besök hos neurologen) MEN INGENTING HJÄLPER!!! Och jag tror INTE att det här är”nomalt”.. för dom flesta barn sover faktsikt.

 

Och med vår son är det inte som att det hjälper att bara lyfta över honom i vår säng tex… han skriker… o han skriker o skriker… ibland som om han ska dö. Inget hjälper. Alvedon / välling… Inte ens när han fick flera droppar theralen sov han. Detta är inte nattsskräck, för han har varit så här sen han föddes.

Jag har beställt 5 minuter metods brochyren för barn över 18 månader. NÅN som har funderat på det? ALLA mina vänner omkring mig som provat 5 mm har trygga barn som gillar att gå o lägga sig…