Hur är man en engagerad förälder?

Jag har inga tonårsbarn själv, men om några år så....träffar dock många ungdomar i mitt yrke (innan barnledigheten). För mig är en engagerad förälder, oavsett ålder, en förälder som tar del i sitt barns vardagsliv. Äter tillsammans, gör skolarbete tillsammans, deltar i fritidsaktiviteter (inte bara kör och lämnar), frågar hur det varit i skolan varje dag, alltid är vaken eller hämtar när barnet kommer hem eller ska hem efter t.ex. ett disco, pratar om viktiga saker. Helt enkelt tar sig tid - till det det där som liksom är livet.

Eftersom jag själv var en tonåring utan engagerade föräldrar så vet jag åtminstone vad jag hade önskat av dem! Mina föräldrar kände inte mig, de pratade aldrig med mig, de visste inget om mig.  Jag var bara ett av fyra barn i ett hus. De ville att jag skulle vara någon jag inte var och min reaktion blev att jag blev raka motsatsen och stod benhårt för det eftersom jag inte ville vara deras "mall".

Så prata med barnen, lär känna dem, var engagerade i deras problem och sorger. Som tonåring har man alltid sorger på ett eller annat sätt. I andras ögon kanske petitesser, men i en tonårings liv är hela livet rasat! Bejaka det och visa att man är där. Visa att man inte tycker det är petittesser. Även om man tycker att det är en småsak känns det annorlunda för en tonåring.

Ett annat engagemang är ju att intressera sig för sporter och andra aktiviteter som de sysskar med. Hämta och lämna på fritidsgårdar, kör och hjälp till vid sportaktiviteter.

Kanske man kan bli nattvandrare för att verkligen se hur deras liv ser ut, om de nu är så stora att de vill driva omkring på stan?

Jag är inte tonårsförälder själv, så jag vet faktiskt inte hur det är. Däremot har jag ju varit det själv och på så vis vet jag att mina föräldrar borde engagerat sig mer. Även om tonåringen kanske inte vill ha med föräldern överallt, så ge inte upp. Lämna dem inte bara åt sig själva, det är de flesta för unga för!

Lycka tilL!

Jag vill veta hur andra tonårsföräldrar engagerar sig när(appråpå Frösöblomster svar):
En tonåring vill göra läxor själv
Är aldrig hemma när vi andra äter
De har tröttnat på frågan hur det var i skolan och bara blänger på en när man ställer den.
Knappt vill prata med en utan är bara på rummet när de är hemma ett fåtal timmar eller har kompisar på rummet
Kommer hem sent varje helg när man själv knappt orkar vara vaken
När man får spydiga svar så fort man försöker bry sig

Jag har alltid tagit mig tid för mina tonåringar men det hjälper inte. Jag försöker stå ut med att få korta svar och frågan om man alltid har PMS Jag skjutsar till träningen men inte går jag inte och tittar på för då skulle man bli omyndighetsförklarad. Så vad gör man då?

Kan tillägga att min 15 åring har förklarat att hon ljuger för att jag vara tyst och hon klarar sig själv, man ska inte lägga sig i. Sedan får man i andra stunden reda på att man inget vet om dagens liv, fast man faktiskt har koll. Aldrig är de nöjda, suck.

Gör det ändå! Det är ju precis det jag menar med att man säkert inte kommer få deras tillåtelse att göra det, men det är ju vi vuxna som har det yttersta ansvaret och då har man ansvaret att se till att göra det som krävs.

Om barnet vill göra läxorna själv, förslå ändå att ni ska göra de tillsammans. Hitta andra vägar att göra läxan tillsammans. Själv tolererar jag inte ett sådant beteende som att någon blänger på mig när jag frågar något eller att barnet frågar om jag har PMS. Jag har aldrig någonsin tilltalat mina föräldrar på det sättet och kommer inte tolerera det från mina barn heller. I vår familj äts alla måltider hemma, vare sig barnet vill det eller inte. Så enkelt är det. Man ska vara hemma xx.00, för då äter vi middag punkt slut.
Och att de är ute sent på kvällarna, ja vem har ansvaret där? Jo, föräldrarna. Sätt en tid och då ska de vara inne. Och då får man vackert sitta uppe. Det är inte tonåringarna som bestämmer, det är du som förälder.

Som sagt; om du inte trivs med den här tillvaron; ändra på den. Sätt upp gränserna och se till att de efterföljs. Det är ansvaret en förälder har. Du blir ju inte utsatt för mer än du tillåter dig att bli utsatt för, eller hur? Låt inte dem bestämma hur det ska vara hemma, det är de för unga för. Det är du som gör det.

Tack för stöttningen men det låter lättare än det är, tyvärr. Jag klagar inte för mycket utan låter dem få frihet men under begränsning.
Har nu funderat över det här med engagerad föräldrer eftersom jag inte tycker deras far är det. Kankse det kan bli ett råd till TS.
Ring på kvällen och kolla vad barnen gör (till barnen alltså), erbjud dig att skjutsa och hämta, fråga om det är något som ska betalas.
Det är svårt att ge råd när man inte vet hur ofta han har barnen coh vet vad han gör idag.

Jag tyckte att Frösöblomsters beskrivning av en engagerad förälder var klockren.
Till Abnocto skulle jag vilja säga detta: Våra barn testar oss under hela deras uppväxt för att se var gränserna går och tänja på dessa. Att leva med tonåringar är inte alltid lätt. Vi hade en kort men intensiv period när alla gränser testades och situationen var mycket lik den du beskrev. Denna period var mycket jobbig men varade i ett halvår för oss. Idag är vi väldigt glada att vi inte släppte taget. Vi pratade och satte våra regler för tonåringen som himlade med ögonen och inte ville höra ( man kan inte blunda med öronen). Vi satt vakna när han kom hem, drog in tiderna och satte hårdare gränser när han strulade och inte respekterade de gränser vi laggt upp. Vi hade mattider när alla skulle vara hemma om inte någon speciell aktivitet krävde annat, han skulle dessutom laga maten en dag i veckan. Han var ofta väldigt tvär och sur på oss under denna tid- men vi kom igenom och har nog fortfarande samma regler. Men idag är de mer något självklart som bara finns där och som vi hjälps åt med utan att varken tjata eller bli osams. Det är mer en ömsesidig respekt som får våra liv att fungera och som är viktigt för att vi ska kunna umgås, samsas och leva tillsammans.

Engeagerad förälder är helt olika beroende på situationer...det finns dom uppenbara grejerna. Men som sagt, en del saker beror på en situation.

Tonårsmamma: du får det ändå att låta så lätt..... Jag är fruktansvärd kvällstrött så får jag inte mina 9 timmar sömn så blir inte jag hanterbar. Hur gör man då om man ska vara vaken tills barnen kommer hem? Eller sova en stund för att ställa klockan, det funkar tyvärr inte för mig. Och eftersom deras far inte bor med oss så är det bara jag som tar ansvaret, tycker inte jag kan kräva av min nya att han ska "vakta" mina barn.
Imorse när jag vaknade var dottern inte hemma. Jag hade dock ett SMS jag inte hört att hon sov över hos sin kompis. Frågan är hur arg jag ska bli? Jag brukar alltid vakna när hon kommer hem så jag kan kolla tiden men eftersom hon inte kom hem sov jag som vanligt. Och de sover väldigt ofta över hos varandra här så det är inget konstigt, antingen hos oss eller hos någon annan, både vardag som helger. Och nu är det ju Påsklov så frågan är vad man ska tillåta. Jag tycker det är jättesvårt när man är själv med barnen.....men men det är väl bara att ta tag i den efter jobbet idag igen men det känns så tråkigt att bråka nästan varje dag. Och eftersom hon är superduktig i skolan känns det som om jag inte får vara för hård.

Tack allihopa för era svar! De bekräftar det jag väl egentligen redan visste, min sambo ÄR en engagerad pappa!

Han ser till att vi äter tillsammans allihopa (så ofta som möjligt i alla fall...), han frågar barnen hur de har haft det, vad de har gjort osv och bryr sig verkligen om vad de svarar. Han hjälper till med läxor och följer upp hur det går för dem i skolan. Går på skolaktiviteter, utvecklingssamtal, föräldramöten osv. Han skjutsar barnen och deras kompisar till och från träningar och är alltid med och hejar på om de spelar matcher/tävlar osv. Han sätter upp regler och tider och ser till att de efterlevs (oftast i alla fall, lite curlingpappa är han väl emellanåt...).

Sen är det ju självklart som flera av er påpekar inte alltid så att tonåringar tillåter en att engagera sig. Sambons äldste är 15 år och numera är största hobbyn att spela dator. Det är inte en lätt hobby att engagera sig i för en ointresserad förälder som dessutom tycker att det är ganska tråkigt att den tidigare utåtriktade och sportintresserade sonen numera verkar bli alltmer beroende av datorn...

Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att sambons ex tycker att han är oengagerad. Tyvärr "biter" anklagelsen hårt på honom. Man har väl alltid dåligt samvete för någonting som förälder och än värre blir det väl när man är frånskild. Tycker att det är jobbigt när han känner sig som en dålig pappa och har dåligt samvete för jag vet ju att han skulle göra vad som helst för sina barn. Visst är vi båda två medvetna om att barnen skulle uppskatta att få mer egentid med sin pappa. Kunna åka iväg ensam med pappa och hitta på nåt "lyxigt" som bio, badhus, resa eller liknande men det är inte så lätt att få ihop det när man har 3 barn som alla behöver sin del och man dessutom har hus och heltidsjobb att ta hand om... Kanske är det bristen på sådana aktiviteter som exet retar sig på. Kanske är det att min sambo vägrar skämma bort sina barn genom att skjutsa dem den knappa km till godiskiosken så snart ungarna är godissugna (det gör deras mamma gärna....). Kanske är det ren svartsjuka från exets sida för att vi har en ny familj där hennes barn har fått ett litet syskon som de älskar. Vem vet...?

Klockrent!!

Mina barn är stora nu 18 och 19 år och deras pappa har inte engagerat sig fysiskt,men ekonomiskt..

Nu vet jag att han jobbar otroligt mycket, jag har varit arg på honom , och bett honom åtminstonde ringa barnen o prata medn dom

nångång, bara kolla läget. Men det har han inte gjort, däremot har han ju då gett dom det dom behöver ekonomiskt. Jag vet att han har dåligt samvete för detta och jag har slutat säga nånting om det , för han gör vad han kan.

Dom får det dom önskar sig i julklapp/present, han har givit båda barnen körkort, båda har fått gardasil (mot livmoderhalscancer) (9000 kr) dom får låna pengar när dom vill.. Han åker till fjällen med dom varje år och hyr skidor..

Han dövar sitt samvete med att ge dom det behöver ekonomiskt. Ibörjan när vi sep (14 år sen) gav han ingenting för han tyckte han gav underhåll och jag fick barnbidrag (sant) men jag var ensam låginkomsttagare och var hemma med barnen och tog hand om

dom när dom var små och han startade sitt företag, som går jättebra nu, och barnen ska ju inte lida av att vi separerar.
Så denna pappan tar sitt ansvar ekonomiskt.

abnocto: det är absolut inte enkelt, det är nog bland det svåraste som finns att vara förälder och veta att man gör rätt. Var och en hittar sina vägar och sina regler för att göra allt så bra som möjligt för familjen och för att göra barnen till bra människor.
Hos oss har vi valt att vara vakna när vår ungdom kommer hem, vi har fått tänja på våra sovtider något på helgerna, och sonen har fått anpassa sina tider efter familjens behov också. Tex. när det är lov och vi arbetar så går det inte att vara ute länge- vi orkar inte och han måste anpassa sig till de han bor med. Sonen har en gång varit utsatt för misshandel av ett ungdomsgäng och den händelsen har format vår familj väldigt. Jag är aldeles för rädd att något ska hända honom för att kunna somna innan han är hemma.
Calles matte: jag tror barnens mamma är rädd att ert gemensamma barn tar för mycket tid och engagemang och att pappan får för lite tid över för de större barnen. Vet ni att det inte är så, ska ni inte ta åt er eller känna er träffade!

Baralillaja: man kan inte få låna ditt ex

Mitt ex är sååå snål coh försöker komma undan med så lite betalning som möjligt. Sonen har börjat med golf och då tycker han att jag ska betala medlemsavgifter och golfklubbor eftersom han tycker att det är dyrt och han åker på skidsemester med barnen (själv åker jag på solsemester varje år men det räknas visst inte). Suck, jag blir sååå trött på honom. Grabben "hotar" med att flytta till mig på heltid för pappan är så snål o tråkig. Inte mig emot men jag vill gärna ha någon kompensation men det får jag väl ta när och om det blir dags. För dottern slapp han betala något i 5 år för jag orkade inte bråda.
Så kan man låna ditt ex ibland vore det lyckan

Jo, det ligger nog mycket i detta. Det är bara det att det dåliga samvetet gör ju att man ständigt undrar om man verkligen är rättvis. Sen går det ju inte att jämföra hur mycket tid man lägger på en 1,5-åring och vad man lägger på en tonåring. Tonåringen behöver ju inte matas, bytas på, ständigt vaktas osv. Men å andra sidan så vägrar jag se det som att barnen konkurrerar om tiden på det sättet. De är syskon och vi ser dem inte som "våran son" och "sambons och exets barn" utan de är alla barn som ingår i familjen och vi försöker ge dem det de behöver oavsett om det är blöjbyte eller läxhjälp. Dessutom är ju allihopa en del av vardagslivet. Bara för att man håller koll på den minste så betuder inte det att man inte kan prata med den äldste samtidigt osv. Man tar ju hand om alla på en gång också, det är väl inte bara tiden man spenderar med dem ensamma som räknas, eller?

Jag vet att det inte är lätt...Jag har inga tonårsbarn och det var verkligen inte min mening att mästra om det lät så.

Vad jag märker som lärare på högstadiet är att hur mycket de än suckar, stönar och uttrycker på det ena eller andra sättet att man är en fullständig idiot från dinosaurietiden, så vill de inget hellre än att man ska "vara på" dem med sina "korkade" frågor och tjata om än det ena och andra. Många jag pratat med vill också att deras föräldrar ska vara uppe och bry sig när de kommer hem, även om de uttrycker en annan åsikt hemma.

Det är väl det det handlar om: Att frigöra sig och protestera mot allt och alla - särskilt vuxenvärlden, men ändå veta att ens stenålders, tjatiga föräldrar finns där med sin trygghet och kärlek.

För mej går det jättebra, ska bara höra med hans nya häxa först... Bara du inte dränerar honom helt och hållet.... Haha!!

baralillaja: lovar

Calles matte skrev 2008-03-27 09:35:34 följande:

Tycker att ni resonerar sunt och klokt. Man kan aldrig eftersträva milimeterrättvisa, bara man ser allas behov och finns där för alla. Självklart är det inte bara ensamtid som räknas!