Han hoppas på att vi ska bli ihop igen om ett par år, men inte nu..? Nån mer som varit i samma situation? Hur gick det för er?

låter jobbigt. Har inte varit med om det för jag har hittat min man som betyder allt för mig! Ja barnen är på samma nivå:)

Hej
jag har varit med om samma..börjde träffa exet efter kanske 1 år efer vi blivit tillammans men träffade då samtaidigt en annan kille..jag valde den nya killen för jag tyckte inte mitt ex vuxit så mkt som person och ville inte samma grejer som mig.

jag tror att mitt ex sa att vi kunde bli ihop om några år bara för att han på nåt sätt kanske visste jag skulle finnas kvar.. men för dig är de lite annorlunda då ni har barn ihop. men då är det bra att ni kan vara vänner så länge..sen om ni hittar tillbaka til lvarann om några år så gör ni de..men jag tycker du borde försöka gå vidare och göra de du känner för..sen om du vill ha tillbaka honom om några månader /år så hoppas jag de funkar bättre för er då

lycka till

Tack för svaren

Miss Mary, jag tänker åxå så egentligen, att jag kan ju inte gå och vänta och liksom hålla livet på nån slagt "stand-by" ifall vi skulle bli ihop igen om några år... Det rätta vore ju att släppa det hela och gå vidare....och OM vi skulle bli tillsammans igen så blir det ju så....men det är inget jag ska gå och tänka på ...

tjaa...jag kanske hade svaret egentligen... det är bara det att än så länge har jag känslor kvar för honom, och därför blir det så att jag funderar kring allt så himla mkt hela tiden.

Förmodligen kommer jag att släppa det om jag träffar nån ny som jag blir kär i.
Hoppas bara att det inte blir så att man håller tillbaka på sig själv, för att man innerst inne går och hoppas på exet..

ja ja...det blir väl lättare med tiden...har ju bara gått 6 mån sen vi flyttade isär..

vi sa samma sak, vi fungera rinte nu, aknske om ngåot åt. men vi hade inga barn och ja.. vi umgick inte alls senare och npågra känslor fanns inte kvar efter en vecka.

Jo det är ju det som är grejen...att vi är tvugna att ha kontakt oavsett om vi vill eller inte, eftersom vi har ett barn ihop.
Brukar tänka på det.... om vi inte hade haft ett barn, så skulle vi nog inte ha kontakt efter att vi gjort slut. Man brukar ju liksom inte ha det i alla fall när man gjort slut....i alla fall inte varje dag..

Det är just det som gör att det är svårare att släppa åxå...eftersom jag träffar honom så ofta, och pratar med honom så ofta.
Och även om vi aldrig blir ihop igen..så kommer vi ju att ha en relation till varandra hela livet ändå genom vårt barn..

Annars skulle det nog blivit som för er tror jag, att vi skulle släppt varann mkt lättare och mkt fortare.

Hej TS!
Jag och mitt ex var med om ungefär samma sak, vi älskade varandra otroligt högt men kunde helt enkelt inte vara ihop, för vi bara tärde på varandra. Så efter 4 år gjorde vi slut, men bestämde oss för att alltid ha kvar varandra i våra liv, eftersom vi är bästa vänner och de som förstår varandra bäst av alla.
Och hela tiden låg det underliggande att vi kanske skulle bli ihop igen, sen.
Tills jag träffade en ny kille, efter ett år. Och samtidigt började mitt ex inleda diverse relationer med andra tjejer, och det hela slutade med att jag, efter mycken ångest, valde att satsa seriöst på den nya killen. Nu ska vi ha barn, jag älskar honom otroligt mycket och allt är frid och fröjd, men riktigt bra kändes det inte förens mitt ex också träffade en kvinna som han vill vara seriös med.
Vi är fortfarande bästa vänner, och har daglig kontakt, men drömmarna om att det ska bli vi igen har vi båda släppt. Får jag bara ha honom i mitt liv på något sätt är jag nöjd.

Tack för svaret

Jag misstänker att det kommer bli så i vårt fall med....att vi säger att vi "kanske blir ihop igen", men att det bara innebär egentligen att vi aldrig kommer att bli det i slutändan ändå.

Om var och en träffar nån ny som man vill vara seriös med, så känns det väl lättare att lsäppa taget om de där förhoppningarna man hade om exet. Jag är säker på att det kommer kännas lättare om jag träffar den "rätte"

Men just nu befinner jag mig i den här jobbiga fasen...då ingen av oss har nån ny...vi har känslor för varann men kan inte bli ihop....ja du förstår....just när man befinner sig mitt i det...så känns det  (eller så tror man) att det kommer va omöjligt att gå vidare och släppa taget
Jag längtar sååå tills den här jobbiga "fasen" är över...och allt känns lättare.
Just nu känner jag bara att det gör så ont att inte kunna va ihop med honom...och att det kommer göra svinont när han träffar nån ny.....men jag kan inte göra nåt liksom.
Bara "hoppas"....

Kanske tittar jag tbx på det här om ett år med helt andra ögon, hoppas det
Då ska jag tänka på dig, och vad du skrev

jag har varit/ är i samma situation som du. Jag och min fd fästman separerade när vårt barn var drygt 5 månader gammal. Det var hans beslut och han sa oxå - inte nu men vi kanske hittar tillbaks till varandra om några år.. Jag fattade ingenting först och mådde skitdåligt eftersom jag fortfarande älskade honom och eftersom vi har ett barn ihop och man släpper inte ens nya familj så lätt. Idag har vi varit separerade i 6 månader och jag kommer nog alltid ha känslor för denna man men samtidigt så kan jag INTE ta tillbaka honom lr försöka hitta tillbaka till honom oavsett hur många år som går däremellan då han faktiskt valde bort mig och vårt barn, det är ett ganska tydligt tecken på att man INTE bör leva i ett förhållande med denna människa någonsin mer. Jag tänker konstant på honom och saknar det vi inte kommer kunna ge till vårt barn men samtidigt så hade han chansen till att ha mig i sitt liv men eftersom det inte passade honom då så kommer han förmodligen inte passa mig sen. Idag har jag faktiskt börjat dejta en kille och livet känns lite lättare, han är förmodligen inte den kommande mannen i mitt liv men nu vet jag iaf att det finns en hel marknad av män där ute så TS släpp taget om honom ( lättare sagt en gjort men det kommer gå sakta men säkert ska du se)och unna dig en man som verkligen vill leva med dig här och nu!!!

Åh, tack för ditt svar Känns så mkt bättre när man får höra lite hur det gått/är för andra i liknande situation.
Ibland är det så svårt att sära på "hjärta" och "hjärna".

Mitt förnuft säger mig att det förmodligen är bättre om vi inte blir tillsammans igen i framtiden, eftersom han varit väldigt omogen och oansvarig när det gäller oss och vår lilla familj. Och kommer säkert inte förändras senare heller..

Men känslorna och hjärtat liksom saknar...och vill ändå.

Jag försöker ta en dag i taget nu. Och inte tänka på honom så mkt. Bara acceptera att jag måste släppa honom för nu. Då och då får jag nåt ryck och har lust att krama om honom när jag träffar honom, men måste hålla mig. Han vill ju inte bli ihop igen han heller just nu..så det finns ju ingen mening med att "falla dit" ändå.

Det går saaaaakta....men säkert som du säger

Jag tycker du är jättestark som tänker som du gör och klarar av att hålla dig till det. Och det ger mig lite pepp åxå.
Modigt att du dejtar nån ny nu, gud vad kul

Får jag fråga om det funkar bra med att dejta och ha en liten ? Jag oroar mig över det åxå...min son är 1,5 och jag ser inte hur jag skulle kunna dejta nån rent praktiskt...eftersom jag har sonen själv jämt.
Men du kanske delar med ditt ex så att du har tillräckligt med egentid?

många kramar!

Det är aldrig lätt att komma över någon man älskar och speciellt inte som man har ett barn ihop med för den personen är man för alltid knuten med lr iaf tills barnet är 18. För mig har det blivit många sömnlösa nätter och många tårar. Många ggr då jag kännt att jag inte orkar mer men man kan ju inte dra täcket över huvudet då man har ett barn att ta hand om. Trodde aldrig jag skulle bli hel igen, är inte det riktigt ännu heller men på god väg.
Det är bra att du tar en dag i taget det är lite så man måste leva innan man hittar en ny rutin igen. Fast jag kommer ha ärr för livet pga av detta. Men det är väl lite som uttryck " det som inte dödar härdar"
Tror det är viktigt att man tillåter sig själv att gå igenom alla faserna som kommer efter en separation så att man verkligen kan läka ordentligt.
För att inte falla tillbaka så gäller det att vara stark även när lusten faller in att smsa/ringa/träffa sitt ex. Det gäller att tänka på dem negativa sakerna då man hade i förhållandet, hur omogen han var etc och att tänka "denna människa valde bort vår lilla familj och vi var inte ens värda att kämpa för" (så brukar jag ofta tänka tills jag blir förbannad på honom och då drar lusten till att krama/pussa/se honom sig tillbaka.)

sen tror jag oxå att även om man saknar och älskar den andra så är det oxå mycket ovanan att inte ha någon där som gör att man saknar och älskar ännu mer.

att dejta med små barn är inte lätt men det går om man verkligen vill och orkar pussla ihop det. Jag har oxå mitt barn på heltid, så mycket egen tid blir det verkligen inte Jag gick med i dejtingsidor inte för att träffa någon utan för alla flirtar och kommentarer man får det hjälper mer än man tror ( trodde aldrig att jag skulle börja nätdejta men med små barn är det fatiskt en bra grej ) och med en kille sa det bara klick. Jag har gjort så att de första dejterna med honom bara gått på en snabb fika lr lunch i närheten där jag bor och så har min mamma ställt upp som barnvakt. Sedan har jag bjudit hem honom hit på middag lr film, då mitt barn sovit. Det gäller att hitta en kille som är värd ens tid och som förstår att man faktiskt har ett barn som sätts i första rum. Trodde inte att det fanns så många sådan killar men tji fick jag.

Jag tror att du en dag kommer finna den du söker och ha ett underbart förhållande låt det ta den tid det behöver, det är du värd Se till att unna dig själv saker alltifrån nya skor, smink till ansiktsmasker och bubbelbad se till att göra saker med ditt barn (saker man brukar göra som familj ex skansen så ser du att man kan faktiskt vara en familj och göra familjesaker fasten det bara är du och ditt barn)

kram på dig

kan ju tillägga att det fortfarande blir sömnlösa nätter och lite tårar över honom, fatsen han inte är värd det. men det är väl lite som "blir man avkastad av hästen är det bara att hoppa upp igen" som man måste leva för att orka vidare.

Jag tror det där är sånt man säger för att det känns så hemskt att tänka "aldrig mer" och för att man känner att det egentligen hade kunnat vara bra trots att det blev så fel. Man hoppas på en ny chans i framtiden när tillräckligt med vatten har runnit under broarna för att det gamla ska vara glömt, förlåtet och preskriberat.

Sen vet jag inte hur ofta det verkligen blir så, även om jag har hört talas om några fall. Det är vanligt att växa isär och i regel vet jag inte om det är nån katastrof heller.

Tänk att det kanske blir ni igen om det tröstar dig just nu, men gå för all del inte och lås dig vid det utan tänk på dig själv som singel och planera utifrån det. Det är en förutsättning för att du ska kunna ha ett förhållande igen, eventuellt framtida förhållande med honom inräknat, för ni KAN inte göra en nystart om du inte har varit singel på riktigt emellan. Och dit hör att leva ditt eget liv och rikta känslorna åt ett annat håll. Om du har kvar känslor mot honom så blir det ju inget nytt om ni trots allt skulle träffas igen, utan bara en fortsättning på samma gamla. Så släpp honom nu, lev livet och se vad framtiden för med sig!

Tack för alla bra svar och allt stöd Känns jättebra.
Och det ni säger känns åxå fullständigt logiskt och förnuftigt, måste bara försöka fokusera på det nu och rikta känslorna åt annat håll.
Men det ska nog gå, tänker på en del hemska saker han faktiskt gjorde mot oss som familj, och då känns det lite lättare att inte falla dit

Så tack !
tur att man alltid kan finna stöd på det här forumet

Hej!
Låter nästan som om de var jag som skrivit..
Jag och min sambo flytta isär när vår son var ca 1½år...de funka inte..men det var aldrig kärleken som tog slut.
Vi levde våra egna liv..ca 1½ år.. Jag försökte träffa någon ny..gick inge vidare.
Jag skaffaen lägenhet..min sambo köpte hus..
Vi hade de som ni..prata varje dag.. jag var upp till han när han hade sonen å åt med dom.. Vi såg och titta på film...
Nu är vi ett par igen och vi väntar vårat andra barn.. Allt är toppen och vi älskar varandra.

Du skriver att ni är olika?! På vilket sättt....? Jag och min sambo är som dag och natt.. men finns kärleken så går det ändå..man får mötas på halva vägen.
Jag tror vi kommer leva för evigt tillsammans..

Lycka till...och skriv gärna till mig om du vill snacka med någon?!
Kramar/Ida

Åh, var kul med en solskenshistoria mitt i allt elände Behövs verkligen

Vi är åxå som dag och natt. Det är som om vi lever i parallella världar ibland..är inte alls på samma plan. Han är svår att vara tillsammans med, spelar mkt datorspel, och valde det framför oss så många ggr. Han är nattmänniska, är uppe på nätterna och sover på dagarna.
Jag kände mig väldigt ensam i vårt förhållande...han gillar inte att prata, är inte så förtjust i att hitta på saker tillsammans...och det är svårt att bestämma eller planera nåt med honom. Plus att han inte tog sitt ansvar hemma eller med sonen tyckte jag.

Ja..? Varför älskar man nån sån person kanske du undrar.....och svaret är att jag vet inte? På nåt sätt tycker vi om varann ändå? Fast vi aldrig kan komma överens och bråkar om allt.
Det är just därför vi inte kan bli ihop igen...det går bara inte....vi är inte överens om nånting överhuvudtaget..'Möjligtvis skulle det funka för oss att vara tillsammans fast som särbos, så att var och en har sitt space...men det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha en man som jag kan dela mitt liv med, och som vill vara med mig.

Ja, det var väl lite kort om varför vi är så olika..
Konstigt att två så olika människor ändå blir kära i varann egentligen? det går inte ihop..

Det finns en liten chans till att vi skulle kunna bli ihop igen i framtiden...men för att det ska hända så har han så mkt förändringar att göra.. som tex att mogna och inse att familjen är viktigare än datorspel. Att ens barn kommer före allt osv..
Om han skulle komma till insikt, och bli lite mer "familiär", så skulle det kunna funka för oss....men jag misstänker att det dröjer många år till innan han är där...

Så oavsett känslor....så måste jag försöka ta en dag i taget nu, och se framåt...
OM vi skulle bli ihop igen i framtiden så blir det väl så, då är väl det som en "bonus" på allt...men jag ska försöka att inte vänta på det så att säga. Utan försöka släppa det för nu.

Oki... men då är du ju in en ganska svår situation. Man kan ju inte leva ett liv i hop som en familj om man hela tiden går om varandra.
Och han måste ju vilja vara med er hellre än en dator..annars funkar de ju aldrig.
Människan dras ju oftat till sin motsatts...man söker de som är nytt och spännande som man inte vet så mycket om själv..men ibland kan de ju bli ett väldigt kaos.

Jag hoppas iaf det löser sig till det bästa för dig och att hur det än blir att du får må bra och ert barn.

Ida

Ja, det är verkligen en svår situation.
Det var jag som lämnade honom, och valde att flytta. Men innerst inne trodde/ville jag att han skulle vakna upp och förändra sig då......men det blev inte riktigt så.

Så länge han är som han är, så vet jag ju innerst inne att han inte är rätt för mig. Det är bara det att det är så svårt att släppa taget, bara för att känslor finns.
Men han verkar ta det lugnt och tänker/hoppas vi ska bli ihop igen om några år... visst, jag skulle vilja det med...
Men som sagt, kan ju inte gå och vänta, utan måste försöka leva livet nu.

Tack för allt stöd *kram*