Ni som blivit föräldrar genom adoption och sedan fått biologiskt barn

Än så länge har jag haft tur vännen. Men jag är beredd på att det kommer..Vet inte om jag kan hantera det...

Shit såg nu att det va om hade bio barn med...Förlåt!

jag är inte förälder till adoptivbarn, men jag är syskon till flera medan jag själv är biobarn, och vet ju att mina föräldrar har varit tvugna att försvara det väldigt mycket, även inför sina egna föräldrar. som syskon får man också försvara att man älskar sina adoptivsyskon lika mycket som sitt biosyskon.

detta försvarande har inte försvunnit för mina föräldrar än idag när alla barn är vuxna, min adoptivsyster fick barn för några år sedan, och jag fick barn förra året, alltså andra barnbarnet för mina föräldrar. de fick då frågan av väldigt många om de inte kände mer att de fått sitt första "riktiga" barnbarn nu när deras biobarn fått barn. vi andra i familjen har inte ens tänkt i dom banorna.. ska det vara så himla svårt att förstå att kärleken till sina barn och syskon inte sitter i blodet??

Jösses!

Hur hanterar ni detta?

Vad säger ni?

Bättre ensam än i dåligt sällskap

ja, det är inte lätt att få folk att förstå som sagt.. men man får försöka och förstår dom inte ändå så får man bara ignorera dom och nästan tycka synd om dom som inte förstår bättre... men man blir helt klart förbannad på hur någon ens kan tänka på det viset...

avskyr när människor använder ordet "riktiga" istället för biologiska barn.. vaddå, är adoptivbarn inte riktiga barn??? så det är väl det första man ifrågasätter när någon säger någon, och det är det första man rättar till.

Jo, vi har också fått sådana reaktioner lite då och då. Bland de första var min barnmorska som tyckte att vi nog måste vara lite gladare än andra familjer nu när vi äntligen skulle få ett "eget" barn. Samma med ultraljudsläkaren på någon sorts specialmödravård där jag var tvungen att gå i början. Just hon ville verkligen inte förstå att jag redan var mamma till ett alldeles eget barn. Sedan fortsatte det så genom hela graviditeten. Vet inte om det är för att de som jobbar inom mödravården är så fokuserade på det biologiska föräldraskapet i sitt arbete? Jag var i alla fall väldigt glad när en sköterskorna på neonatal visade sig vara adoptivförälder. Hon hade adopterat 35 år tidigare, men vi utbytte ändå erfarenheter och kände lite extra samförstånd.

Min mamma har visserligen aldrig för ett ögonblick ifrågasatt vår kärlek till vår dotter. Inte heller gör hon någon skillnad på vår dotter och de hemmagjorda barnbarnen, men hon förstod inte att jag var så orolig för att vår dotter skulle få det jobbigt för att hon fick ett hemmagjort syskon. Mamma tyckte att jag pjoskade lite för mycket och var rädd att min son istället skulle komma till korta. Själv tänkte jag nog som Thalis. Vårt treåring hade andra och på sitt sätt större behov än den som var nyfödd.

De jobbigaste människorna träffar man nog annars på nätet. När vi bara hade adopterat barn fick jag ofta kommentaren att jag bara trodde att jag älskade min dotter lika mycket som om jag hade varit hennes biologiska förälder. Jag hade inget att jämföra med och alltså kunde jag inte veta (fråga mig inte hur de som bara hade bio-barn kunde veta att man automatiskt älskade adopterade barn mindre). När jag sedan blev mamma även till ett biologiskt barn kom en ny variant. "För att slippa skuldkänslor intalar du dig att du älskar båda barnen lika mycket, men det är klart att du inte gör, det vore ju onaturligt". Hur bemöter man sådant? Vad man än säger blir det ju bara fel. Det enklaste är väl helt enkelt att strunta i sådana idioter som inte fattar bättre.

Jag fortsätter dock att rätta dem som sätter likhetstecken mellan biologiska och riktiga eller egna barn. Min dotter är inte av plast och jag har inte bara lånat henne en stund. Särskilt viktigt tycker jag att det är att rätta dem som jobbar inom skola, sjukvård, barnomsorg eller andra områden där de träffar på adoptivfamiljer. Jag vill inte att vare sig min dotter eller något annat adopterat barn ska få höra att hon är mindre riktig än sin lillebror.

När folk ifrågasätter om man kan älska barn som kommit till sin familj med hjälp av adoption lika mycket som biologiska barn brukar jag fråga dem om de älskar sin partner. Då brukar nästa följdfråga bli om de tror att gemensamma gener är nödvändigt för kärlek och då brukar samtalet avstanna.